För ungefär
10 år sedan dog Sandras farfar. Den enda i släkten som har brytt sig om henne
och den enda hon pratar om. Nu har vi märkt att hon saknar honom också.
Hon förstår
ju inte vad död är, men vi tror att hon nu har förstått att han aldrig mer
kommer tillbaks. Hon pratar väldigt mycket om farfar nu, mycket mer än hon någonsin
har gjort.
Vårt hus var
från början två lägenheter, så farfar bodde på övervåningen. När han dog byggde
vi om, och farfars kök blev Sandras rum. Man undrar hur hon uppfattar det, vad
hon förstår och vad hon inte förstår. Om hon ens förstår att det är samma rum…
Att hon har suttit och ätit lunch vid hans köksbord nästan varje dag i mer än
10 års tid. Undrar om hon kopplar ihop hennes rum med det?
Under några
veckor har hon frågat mycket om vart farfars kök är. När hon är ute vill hon
veta vilket fönster som är farfars. Hon vill titta på graven och säger att
farfar finns under luckan med bokstäver (gravstenen).
Häromdagen,
när Sandra satt i badet, pratade hon om att farfar finns under jorden. Det
måste vara konstigt för henne. Jag sa ”Du saknar farfar” och då, för första
gången sen han dog, började hon nästan gråta. Så klart att hon saknar sin
älskade farfar. Han som alltid fanns där. Lekte med henne, och tyckte om henne.
Som ingen annan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar