Orkar fan inte

Det slog mig häromdagen att det var länge sen jag hade migrän nu. Det är ju lite märkligt med tanke på att livet nu är betydligt mer kritiskt och jag är väldigt mycket tröttare än tidigare, även om det var illa även då, förstås. Men så kom jag på orsaken! Vi har gjort slut med kommunen. Tjafsandet med tjänstemän och förståsigpåare som inte fattar nånting var det som höll på att få mig att gå under helt. Det tog all energi, och den energin behöver jag för att ta hand om Sandra…

Så jävla fel i systemet att det som ska underlätta gör allt så mycket värre att man blir sjuk av det. Suck! Men skönt att slippa migränen iallafall, även om jag skulle föredra att kommunen tog sitt ansvar så Sandra hade en framtid. För det här kommer knäcka oss snart.

Jag skickade faktiskt texten till mitt senaste inlägg till alla partier, och frågade vad just dom ska göra för att hjälpa sådana som vår dotter. Dom mest utsatta individerna i vårt samhälle, som är helt beroende av andra för att ha ett liv att överleva.

Det hjälper förmodligen inte ett dugg, men jag måste ju göra nånting. Jag kan inte bara sitta här och se på när det går åt skogen. Dom som inte gör något (eller för den delen, dom som röstar på SD för att dom övriga partierna är kassa) ska bannemej inte gnälla sen, när det har gått åt skogen. Och dom få Socialdemokrater som ännu inte har vaknat ur bubblan (typ 1985 då Olof Palme levde) kanske måste inse att Socialdemokraterna inte längre är Socialdemokrater. Hur fan kan man försvara det svek som pågår?? När det inte finns något parti som är ett alternativ bör man ju rösta blankt. Att inte rösta alls ger en röst åt det man inte önskar…

Jag vill inte ha någon politisk debatt och gillar egentligen inte att skriva om det öht. Alla har rätt att ha sin åsikt och rösta på det som känns mest rätt för en själv. Men nu är jag uppriktigt orolig över framtiden och jag måste göra nånting. Ju fler som skriker, desto mer hörs det.

Jag kommer lägga ut svaren här, men ska väl ge dom två som inte har svarat en chans att göra det först. Alla svarade relativt fort, faktiskt, utom Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. (Dom två som inte är ett alternativ för mig hursomhelst, men alla ska ju ha samma chans iaf).

Jag måste tacka för fina kommentarer. Det har blivit nåt strul här, så jag får inga aviseringar när jag får en kommentar. Det är lätt att jag missar dom då, men dom blir publicerade så fort jag upptäcker dom. Jag får komma ihåg att gå in via bloggen och kolla då och då.

Jag håller med Ylva om att det är svårt att bygga upp en trygghet med personlig assistans, (särskilt när vi har en regering som trampar på dom svaga…) men i dagsläget finns det inget alternativ för Sandra. Det byggs inte gruppbostäder som är anpassade efter individer som inte klarar gruppen…

Personlig assistans skulle vara det bästa alternativet för Sandra, och det radhus (annan särskild anpassas bostad) hon skulle flyttat in i om vi hade fått en försäkring på att hon skulle få bo kvar. Det hade varit en jättebra lösning. Men försäkringen var snarare att hon inte skulle få bo kvar, och några assistenter går inte att få tag på. (Dessutom vill regeringen få bort dom små privata assistansbolag som finns, och som Sandra är beroende av eftersom hon måste ha kompetensen inom autism som inte finns annars).

Ska vi då sätta henne i det enda som finns (gruppbostad) och vänta på att hon återigen börjar klättra upp för stress-trappan (där hon redan är ganska högt upp) och krascha helt? Det är sånt man inte gör som förälder så länge man orkar kravla sig ur sängen på morgnarna. Men en dag finns vi inte där för henne och då går det åt skogen ändå.

Jag fick rådet att tacka ja till erbjudandet om plats i Järna. Jag har skrivit om det förut också och Järna inte är ett alternativ för Sandra. Själva verksamheten drivs ju av antroposoferna, så redan där går det bort för oss. Men förutom det så måste vi flytta dit där Sandra ska bo om hon inte ska riskera att bli flyttad tillbaka till sin hemkommun när dom får för sig att hon lika bra kan bo i en gruppbostad som finns här. Oavsett om hon trivs och mår bra där hon bor, och oavsett om en flytt skulle innebära katastrof. (Och vi måste flytta hela familjen, innan Sandra får en plats, om vi ska vara trygga med att hon ska få bo kvar).

Det här har jag tagit upp med våra handläggare när dom erbjudit platser i andra kommuner (utan att kolla om det ens är något för Sandra, eftersom ingen på kommunen har tagit reda på hennes svårigheter ordentligt). Dom har ju inte förnekat att det är så dom måste göra. Dom ska alltid sträva efter att få hem invånarna till hemkommunen. Dom anser att det är bäst för Sandra att bo i den kommun hon är född, där hon har alla sina vänner. Har ni hört så korkat?!! Hon har väl för fan inte alla sina vänner här? Dom vänner hon har bor 50 mil härifrån. (Men i Sverige är det rättvist att behandla alla lika).

Bilden är hämtad från min fotosida, Amatörfotografen, på Facebook

Dessutom vet jag att kommunen har agerat just så här i åtminstone tre fall där dom ansåg att individen skulle bo här, och då har ingen något att säga emot. Trots att individen mår bra i en annan kommun. Pengarna som ska gå till sånt här (varje individs rätt att bo där dom vill/behöver bo) ska inte vara kommun-bundna. Det är klart att det blir dyrt för en kommun att köpa platser i andra kommuner. Det är också dyrt att bygga individanpassat, särskilt till individer dom inte kan bunta ihop… Så då trycker man in individerna i gruppbostäder där dom inte mår bra av att vara.

Det är inget fel på gruppbostäder, det är inte det jag menar. Men alla klarar inte den typen av boende. Dom som inte klarar det har ingenting. Inte ens rätt att leva. Jo, tänker ni, så klart att alla har rätt att leva. Nej, faktiskt inte. Är man inte välkommen någonstans så har man inte rätt att leva. Vi har inte ett land där alla har lika värde. Man är bara värd något om man kan ge tillbaks till samhället. (Och om man passar in i mallen och tycker om äpple). Då har man rätt att leva.

.