tisdag 19 december 2017

Man gör det man måste

Jag måste tillägga, efter det senaste inlägget, att jag inte vill framstå som nån jätteengagerad och superduktig morsa. Jag vill mer få fram vilket jobb det faktiskt krävs för att Sandra ska fungera och må bra.

Alternativet (om vi inte orkar) är att hon blir sjuk och stressad, går bak i utvecklingen, tappar sina förmågor och får utbrott flera gånger om dagarna. Så därför har vi inget större val än att hålla igång. Men nej, vi orkar verkligen inte så mycket som vi behöver. Vi håller oss bara flytande.

Vad som gör allt värre är att vi, trots flera försök på olika håll, inte får någon hjälp. Inte för att folk inte vill hjälpa, utan för att det inte finns nån. Och finns det ingen hjälp, så finns det ingen ansvarig.

Och ber vi om hjälp så riskerar vi att Sandra omhändertas för vår skull. Alltså för att vi föräldrar behöver det! Men det är verkligen fel väg att gå. Vill man hjälpa föräldrar så måste man satsa på deras barn, så är det bara. Därför vågar vi inte riktigt be om för mycket hjälp. Det är Sandras framtid som måste lösas, inte Görans och min. För vårt liv kommer börja fungera direkt när Sandras liv fungerar. Tvärtom blir bara jätte-fel.

Så vad gör vi? Ja… Vi har ingen aning, faktiskt. Det finns ingen enkel lösning, men nya funderingar har börjat gro. Nya undersökningar igen och undertiden har vi bara att fortsätta orka. Det enda vi vet med säkerhet är att den kommun vi nu bor i, inte har någon kunskap eller förståelse när det gäller bemötandet av individer med autism (om man inte har turen att passa in i deras mall). I dom försök som har gjorts har det alltid varit Sandra som förväntas anpassa sig. Med den grundinställningen är det dömt att misslyckas.

Förlåt, älskade unge, att vi satte dig till världen. Vi hade aldrig gjort det om vi vetat att du skulle överges. Men vi gör vad vi kan för att ge dig ett bra liv så länge vi orkar. Så får vi väl be till högre makter att ditt liv får fortsätta när vårt är slut.

Positivt fokus nu! Vi har en ny plan att undersöka, kanske är den en lösning. Kanske blir det jättebra. Kanske är det precis nu det vänder.

Igår la vi iallafall in sill. Dvs jag förberedde och vägledde, Sandra gjorde resten. Och se så fint det blev 👌



Damen börjar misstänka att julen närmar sig, och frågar när vi ska äta sill 🎅

God jul igen!
.

Inga kommentarer: