Jag
måste tillägga, efter det senaste inlägget, att jag inte vill framstå som nån
jätteengagerad och superduktig morsa. Jag vill mer få fram vilket jobb det
faktiskt krävs för att Sandra ska fungera och må bra.
Alternativet
(om vi inte orkar) är att hon blir sjuk och stressad, går bak i utvecklingen,
tappar sina förmågor och får utbrott flera gånger om dagarna. Så därför har vi
inget större val än att hålla igång. Men nej, vi orkar verkligen inte så mycket
som vi behöver. Vi håller oss bara flytande.
Vad
som gör allt värre är att vi, trots flera försök på olika håll, inte får någon
hjälp. Inte för att folk inte vill hjälpa, utan för att det inte finns nån. Och
finns det ingen hjälp, så finns det ingen ansvarig.
Och ber vi om hjälp så riskerar vi att Sandra omhändertas för vår skull.
Alltså för att vi föräldrar behöver det! Men det är verkligen fel väg att gå.
Vill man hjälpa föräldrar så måste man satsa på deras barn, så är det bara.
Därför vågar vi inte riktigt be om för mycket hjälp. Det är Sandras framtid som
måste lösas, inte Görans och min. För vårt liv kommer börja fungera direkt när
Sandras liv fungerar. Tvärtom blir bara jätte-fel.
Så
vad gör vi? Ja… Vi har ingen aning, faktiskt. Det finns ingen enkel lösning,
men nya funderingar har börjat gro. Nya undersökningar igen och undertiden har vi
bara att fortsätta orka. Det enda vi vet med säkerhet är att den kommun vi nu
bor i, inte har någon kunskap eller förståelse när det gäller bemötandet av
individer med autism (om man inte har turen att passa in i deras mall). I dom försök som har gjorts har det alltid varit Sandra
som förväntas anpassa sig. Med den grundinställningen är det dömt att
misslyckas.
Förlåt,
älskade unge, att vi satte dig till världen. Vi hade aldrig gjort det om vi
vetat att du skulle överges. Men vi gör vad vi kan för att ge dig ett bra liv
så länge vi orkar. Så får vi väl be till högre makter att ditt liv får
fortsätta när vårt är slut.
Positivt
fokus nu! Vi har en ny plan att undersöka, kanske är den en lösning. Kanske blir det jättebra. Kanske är det precis nu det vänder.
Igår
la vi iallafall in sill. Dvs jag förberedde och vägledde, Sandra gjorde resten.
Och se så fint det blev 👌
Damen börjar misstänka att julen närmar sig, och frågar när vi ska äta sill 🎅
God
jul igen!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar