fredag 9 december 2016

Läget just nu

Det är svårt att skriva när det mest är kaos i huvet. Jag gör mitt bästa för att hela mig själv så jag ska orka med vardagen snart igen. Men det är inte så lätt när kaoset blir ännu mer kaotiskt när man inte hjälper till att styra upp… Jag har så många känslor i mig och det jag skriver här är utifrån dom. Jag dömer ingen och anklagar ingen, mina känslor handlar om eget sorgearbete och oro inför framtiden.

Det är liksom lite för mycket av allt just nu, men jag menar inte att det är någons fel. Eller, kommunen tänker jag inte beskydda, för dom är en ganska stor bidragande orsak till mitt, och alla andra berördas mående. Alla andra gör så gott alla kan, och mer därtill. Det är bara det att det inte räcker, och då är det Sandra som drabbas.


Men idag tändes ett litet hopp ändå. Ansökan om ”Annan särskild anpassad bostad” gick igenom. Det innebär nu inte att allt löser sig. Jag har väldigt svårt att lita på den här kommunen efter alla turer, som ni säkert kan förstå, ni som följt bloggen ett tag. Men nu ska det verkställas inom 6 månader iallafall. Vi får väl se hur anpassat det blir.

Sen har det hänt andra saker med kommunen, som jag nämnde i förra inlägget. Det vill jag veta lite mer om innan jag berättar vidare, och jag är väl inte direkt orolig. Det är bara själva agerandet som gör mig förbannat less. Och att det inte går att göra nåt åt översitteri.


Nåja, en sak i taget, ett bekymmer i sänder. Jag är också orolig över att Sandra är för dyr för assistans. För hon har så stora hjälpbehov att det måste till specifika kunskaper om det ska fungera. Jag tycker synd om assistenterna som kämpar och kämpar. Dom är jätteduktiga och gör sitt absolut bästa. Och jag hoppas att dom vet att vi tycker det! Jag är nämligen skitdålig på att orka tala om det just nu.

Men om specialpedagogerna i skolan var tvungna att handplocka ur sin personalgrupp till Sandra, för att det inte fungerar med ”vemsomhelst” så betyder det verkligen inte att det är dåliga människor som inte klarar det. Det är jättesvårt, och specialpedagoger jobbar inte som assistenter, så är det.


Därför måste assistenterna få mycket stöd (och jag har ju försökt, men ork och kunskap räcker inte för en vanlig morsa heller i längden). Assistansbolaget ska nu ta in en pedagog som handledning till assistenterna. Det kan fortfarande bli bra. Det kan räcka, vi hoppas verkligen det. Tack till alla som försöker. Jag vet inte vart vi ska ta vägen om vi hamnar där en dag, att ingen vill försöka mer för det är för svårt och för dyrt.

Men med rätt verktyg och anpassning så är det ett jätteroligt jobb. Hittar vi dit så blir det bra. Sandra är världens härligaste när hon mår bra (och det är skitjobbigt när hon inte mår bra).
(Dessutom blir morsan skitjobbig när hon inte mår bra…).

Kram till alla berörda! Hoppas ni finns kvar när vi kommer ut på andra sidan av den här mörka tunneln.



.

1 kommentar:

Annelie L sa...

Jag kan ana ett litet, litet, ljus i dina ord, du har hopp om framtiden även om det sitter långt borta och att det är fruktansvärt svårt att lita på att någon i kommunen verkligen tar tag i er situation. Jag håller tummarna för att du snart ska kunna få må bra och få vara den underbara mamma du är ❤️