Det
är svårt att skriva när det mest är kaos i huvet. Jag gör mitt bästa för att
hela mig själv så jag ska orka med vardagen snart igen. Men det är inte så lätt
när kaoset blir ännu mer kaotiskt när man inte hjälper till att styra upp… Jag
har så många känslor i mig och det jag skriver här är utifrån dom. Jag dömer
ingen och anklagar ingen, mina känslor handlar om eget sorgearbete och oro
inför framtiden.
Det
är liksom lite för mycket av allt just nu, men jag menar inte att det är någons
fel. Eller, kommunen tänker jag inte beskydda, för dom är en ganska stor
bidragande orsak till mitt, och alla andra berördas mående. Alla andra gör så
gott alla kan, och mer därtill. Det är bara det att det inte räcker, och då är
det Sandra som drabbas.
Men
idag tändes ett litet hopp ändå. Ansökan om ”Annan särskild anpassad bostad”
gick igenom. Det innebär nu inte att allt löser sig. Jag har väldigt svårt att
lita på den här kommunen efter alla turer, som ni säkert kan förstå, ni som
följt bloggen ett tag. Men nu ska det verkställas inom 6 månader iallafall. Vi
får väl se hur anpassat det blir.
Sen
har det hänt andra saker med kommunen, som jag nämnde i förra inlägget. Det
vill jag veta lite mer om innan jag berättar vidare, och jag är väl inte direkt
orolig. Det är bara själva agerandet som gör mig förbannat less. Och att det
inte går att göra nåt åt översitteri.
Nåja,
en sak i taget, ett bekymmer i sänder. Jag är också orolig över att Sandra är
för dyr för assistans. För hon har så stora hjälpbehov att det måste till specifika
kunskaper om det ska fungera. Jag tycker synd om assistenterna som kämpar och
kämpar. Dom är jätteduktiga och gör sitt absolut bästa. Och jag hoppas att dom
vet att vi tycker det! Jag är nämligen skitdålig på att orka tala om det just nu.
Men om specialpedagogerna i skolan var tvungna att handplocka ur sin personalgrupp
till Sandra, för att det inte fungerar med ”vemsomhelst” så betyder det verkligen
inte att det är dåliga människor som inte klarar det. Det är jättesvårt, och
specialpedagoger jobbar inte som assistenter, så är det.
Därför
måste assistenterna få mycket stöd (och jag har ju försökt, men ork och kunskap
räcker inte för en vanlig morsa heller i längden). Assistansbolaget ska nu ta
in en pedagog som handledning till assistenterna. Det kan fortfarande bli bra.
Det kan räcka, vi hoppas verkligen det. Tack till alla som försöker. Jag vet
inte vart vi ska ta vägen om vi hamnar där en dag, att ingen vill försöka mer
för det är för svårt och för dyrt.
Men
med rätt verktyg och anpassning så är det ett jätteroligt jobb. Hittar vi dit
så blir det bra. Sandra är världens härligaste när hon mår bra (och det är
skitjobbigt när hon inte mår bra).
(Dessutom
blir morsan skitjobbig när hon inte mår bra…).
Kram
till alla berörda! Hoppas ni finns kvar när vi kommer ut på andra sidan av den
här mörka tunneln.
.
1 kommentar:
Jag kan ana ett litet, litet, ljus i dina ord, du har hopp om framtiden även om det sitter långt borta och att det är fruktansvärt svårt att lita på att någon i kommunen verkligen tar tag i er situation. Jag håller tummarna för att du snart ska kunna få må bra och få vara den underbara mamma du är ❤️
Skicka en kommentar