måndag 31 augusti 2015

Huvudfoting

Sandra ritar väldigt detaljerat när hon är på ”rätt rithumör” och när hon ritar en person noggrant, men hon glömmer ibland själva kroppen. Det finns både ögonfransar, öron, tänder, klocka, och gylf, men ingen kropp. (Gylfen kan misstolkas för den oinvigde eftersom den hamnar under hakan mellan två ben... ;))

I helgen har Sandra gjort ett eget jobb-material som jag ska färdigställa lite.


Jag hittade figurerna på nätet, och Sandra har färglagt dom. Tanken är att hon ska få in kroppen i sin helhet på människan. Om det funkar vet jag inte, men roligt har vi haft och Sandra är så stolt över sitt egengjorda fina jobb.

Det slog mig när hon provade det sen, att hon började med huvudet, sen la hon benen en bit under och sen kroppen däremellan. Sist la hon armarna på plats.


Det slog mig också att hon valde flickans huvud och kjolen, eller pojkens huvud och byxorna. Hon satte också den tröja som hörde till flickan på henne, och ”pojk-tröjan” på pojken. Det var lite intressant, för jag gjorde figurerna lika stora med flit, just för att det inte ska gå att sätta ”fel” utan alla varianter blir rätt. Tydligen har hon mer koll på ”flicka” och ”pojke” än vad jag visste.

Nu var inte syftet med det här jobbet att se skillnad på könen, det är inget vi lägger nån större vikt på, eftersom det kan variera väldigt hur man ser ut och vilken läggning man har. Dom gånger Sandra har tagit upp ämnet själv så har jag alltid försökt att svara neutralt. Jag säger t.ex. aldrig att pojkar inte har kjol, för det kan dom ju ha ibland dom som vill det. Men hon har tydligen snappat upp det där ändå. Eller så visste hon hur figuren hon själv färglagt skulle se ut?!

Jag har skrivit ut fler människor, som är färglagda redan, och dom har Sandra inte sett. Det ska bli intressant att se om hon skiljer på pojkarna och flickorna då med.


Men syftet med övningen är, som sagt, att få in en kropp mellan huvudet och benen. Jag undrar vad det är som gör att hon missar den. Jag antar att den inte är viktig för henne och hon inte ”ser” den lika mycket som alla detaljer hon lägger märke till. Lite spännande är det allt.

Snart tar vi helg här och min utmaning blir att inte gå till jobbet förrän jag börjar jobba på onsdag klockan 7.40. Tror ni jag klarar det?! Jag ska iallafall börja träna på det nu när jag snart inte behövs där mer :)

Må så gott!

.

söndag 30 augusti 2015

Dom viktiga rutinerna

Att personer med autism behöver rutiner är ju inget nytt. Det behöver vi nog alla, mer eller mindre. Dom flesta av oss använder väl en almanacka för att ha koll på sitt liv?!

Nu är vi alla olika, och jag skriver hur det är för Sandra, inte hur det är allmänt, men jag tror att många ändå känner igen sig en del i att rutiner och framförhållning skapar trygghet.


Jag vet ju att det är viktigt med rutiner för Sandra, men slås ändå ibland av hur viktigt det är. Och att hon faktiskt oftast har stenkoll, fast man inte tror det. Därför gör vi inga ändringar i schemat i onödan, och bestående ändringar tänks igenom ordentligt innan dom genomförs.

Som i fredags, då visade Sandra att hon har koll, minsann. Mer koll än vad jag hade… Vi avslutar Sandras jobb-vecka lite lugnt, med en film, och det är det som står på schemat. Utan att tänka på det som rutin, så har Sandra varit på toa, och sen fått ett litet mellanmål innan hon väljer vilken film hon vill se. Så klart är hela kedjan viktig, men jag tänkte bara ”film som avslut” och hela schemat är ju fortfarande ganska nytt för oss alla.


Omständigheterna och dagsformen i fredags gjorde att Sandra både hade varit på toa, och fått en frukt, under eftermiddagen. Så vi (eller iallafall jag) tänkte att det behövs ju inte igen. När det sen var dags att städa för film så sa Sandra ”Göra efter städa?” som hon brukar säga för att få bekräftat saker hon redan vet.

”Då väljer du en film” sa jag. ”Inte välja film, vad göra efter städa?” sa Sandra, som visste att det var fel ordning mot vad vi brukar på fredagar. När jag frågade om hon ville ha mellis så blev hon nöjd, men jag tänkte fortfarande inte på det där toabesöket.


När Sandra ska gå på toa, måste det ske på rutin, och med vissa förberedelser. Alltså vi måste ”bereda vägen rätt” om det ska bli nåt toabesök. Som jag har berättat förut så är just toabesöket en svår bit, och det behövs inte många snedsteg för att det ska låsa sig och bli utbrott istället. Ser hon någon person när hon ska gå på toa, är det kört, t.ex.

Precis när städningen var klar, och jag tänkte gå in med mellanmålet, slog det mig – Undrar om hon ska gå på toa först?… För det är ju så fredagsrutinen ser ut. Städa, gå på toa, äta mellis, se film.

Vi kastade oss in bakom draperiet, så Sandra inte skulle se oss, och hann precis dra för det när hon gick på toa! Det var en sån häftig aha-upplevelse. Så självklart egentligen, men det var Sandra som hade kollen :)


Så även om Sandra behöver gå på toa tidigare än vad rutinerna är på en dag, så måste rutinerna följas. Det går inte att hoppa över toabesöket en kvart senare, utan då får det bli två toa-besök. Det går inte heller att säga till Sandra att hon ska vänta lite för det är snart dags att gå på toa.

Det är så häftigt, för även om man känner Sandra riktigt väl, som man ju ändå får säga att jag gör ;) så lär man sig saker hela tiden. Det är nog en av sakerna som gör att det här jobbet är så roligt. Det blir aldrig långtråkigt, även fast allt är uppbyggt på fasta rutiner. Man vet ändå aldrig hur dagen ska bli.


Idag ska det serveras makaroilåda här hemma för första gången någonsin. Jag har aldrig gjort det, eftersom jag inte är så förtjust i det och inte har tänkt på det. Vi får väl se om den blir godkänd, för det var nog Sandras favvo-rätt i skolan, så jag hoppas hon gillar mammas också. Svårt är det ju inte iallafall, och pasta tror jag damen gillar i alla former, så det ska nog gå hem även om den inte smakar som skolans :)

Om det går att göra matlåda av den återstår att se, men om Sandra gillar den så får hon nog äta den på jobbet med. Sen ska jag tänka ut och fixa matlådor för resten av veckan också. Det tråkigaste som finns. Eller, kanske inte tråkigt, precis, men jobbigt. Jag är verkligen inte bra på sånt, och det tar sin tid att få till bra mat för en hel vecka, som dessutom funkar. Allt går ju inte att frysa, så det blir påfyllning och fixande under hela veckan med dom där jädra matlådorna.

Det underlättar iallafall nu, när det är nära till jobbet och inte hela världen om jag missar nåt. Det var värre förut, och det hände att Sandra fick äta upp assistenternas mat för att den här morsan hade glömt potatisen till köttet.


Förutom matlagning och matlådor så ska korttidsväskan packas idag. Ja, sen ska ju Sandra roas också, men har vi lite flyt så är det hyfsat väder och en ganska pigg tjej idag så resten av familjen kan hålla sig ute med såpbubblorna, medan jag fixar lite inne. Det ordnar sig alltid på nåt sätt.

Imorrn är det iallafall helg för mig :) Må så gott!

.

lördag 29 augusti 2015

Ordning i redan

Jag vet inte om jag vågar skriva det, men nu har jag en enda jobbarvecka kvar. Eller, två dagar snarare, eftersom jag bara jobbar på onsdagar och fredagar. Veckan efter det jobbar jag visserligen på fredagen, men då är Sandra ledig så det blir dom vanliga ”hemma-rutinerna” för den veckan har vi bytt lite då jag ska på andra roligheter :)


Ja, sen har Sandra assistenter så det täcker hela arbetsdagarna för henne, utan morsans inblandning. Jag undrar om jag fixar det… Jag kommer nog gå ner med små ”ärenden” då och då bara för att jag längtar dit, gissar jag. Men ska förstås försöka låta dom jobba ifred. Kanske… ;)

Vi söker en assistent till, men det är ingen panik längre och jobbdagarna är inte beroende av mig. Jag kommer vara ledig på dagtid hela veckorna (om alla är friska) och jag kommer vara ledig två hela dygn i veckan när vi har korttids. Det känns lite konstigt, men ska bli fantastiskt skönt. När jag har kommit ikapp mig iallafall, för jag gissar att det tar ett tag att vänja sig.

Nåja, nog om det. Igår var Sandra väldigt skör och klarade inga krav alls. Hon ville ha sällskap hela tiden, men klarade inte av att ha nån nära sig för länge. Hon ville ”göra nåt” med orkade inte och blev väldigt lätt uppe i varv. Men, eftersom hon har så duktiga assistenter så gick dagen bra ändå. Dom utbrott som blev berodde på mitt tappade tålamod, och var som mest vid morgon- och kvällsbestyren, och alltså inte på jobbet.

Vi hoppas att en natts sömn har hjälpt så dagen blir bra. Vi tänkte försöka oss på säsongens sista grillning. Ja, det vet vi i och för sig inte, men troligtvis blir det inga fler tillfällen för Sandras del iallafall. I övrigt blir det en lugn helg för återhämtning och nya piggare tag nästa vecka.


Jag önskar er en fin helg!

.

fredag 28 augusti 2015

Ledighetsträning och målande pedagogik

Det blev inget avslag på nästa ansökan, kors i taket. Fast det kunde inte bli det heller, för då hade kommunen brutit lite för mycket mot lagen. Däremot kommer det bli svårare att få det som Sandra behöver. Men jag lägger ingen energi på det, eftersom Sandra mår bra nu.

Det är nämligen så att vi har ansökt om en för Sandra anpassad daglig verksamhet, där både anpassningar och målet med verksamheten finns med i ansökan. Anledningen till det är inte att bråka, eller ”få rätt” eller nåt akut för Sandras mående, utan helt enkelt bara för att det är kommunens ansvar och inte vårt, och att vi inte har råd att bekosta materialet som går åt. Egentligen också för att vi inte vill lägga all vår fritid på att planera och fixa allt, men det kommer vi aldrig få hjälp med i den här kommunen så det tänker jag inte irritera mig på. det kommer lösa sig när Sandra flyttar hemifrån.


Men får Sandra bara sin hab-ersättning på 50:- om dagen så är det en iallafall en hjälp för oss när vi ska köpa papper, lim, färg, patroner och annat förbrukningsmaterial. Det är liksom allt vi vill, egentligen. För något annat tror vi inte att kommunen klarar att anpassa rätt, och vi låter inte Sandra vara försökskanin fler gånger!

Ja, nu ligger bollen hos chefen som ska verkställa det vi har ansökt om, och det får hon faktiskt ta hand om själv. Vi kan inte göra mer och har ju redan ordnat med anpassningar som fungerar. Vi har dessutom gjort dom största inköpen så det är inget av det som vi tänker bråka om, utan är helt nöjda med lite hjälp till förbrukningsmaterial. För det är ju faktiskt inte vi föräldrar som ska ordna med Sandras hela dagar när hon är vuxen.

Det var det om det. Igår var Sandra lite skör, och vi får nog lägga ribban ganska lågt idag med, antar jag. Damen hade fått måla sina trolldegsfigurer, och titta så fina dom blev :)


Vi tänkte lacka dom sen, och använda dom till Sandras egna sorteringsjobb, eller nåt.

Jag var ju ledig igår, men har inte riktigt kommit in i den där ”ledighetskänslan” än. Jag har väldigt svårt att bara njuta av det, men jag lär mig väl så småningom, vartefter det börjar fungera igen. Det finns ju alltid nåt att göra när man har det pedagogiska ansvaret för en verksamhet. Igår blev det lite bilder utskrivna, utklippta och laminerade, och lite funderingar och planeringar i huvet.

Idag ska jag jobba igen och vips så har ännu en vecka gått. Och ve-o-fasa, snart även ännu en månad!! Hjälp! Vart tar all tid vägen, egentligen? Är det höst redan? Jag som inte har hunnit känna sommar än…


Trevlig helg, gott folk!

.

torsdag 27 augusti 2015

Lite skit i hörnen, men solen lyser starkare

Så kom första avslaget, som väntat. Jag menar, vi känner vår kommun ganska väl vid det här laget och att dom skulle försöka underlätta nåt för oss utan att det står i lagen att dom måste, det är liksom uteslutet. (Det hjälper inte ens alla gånger att det står att dom måste, för den delen)


Ett extra korttidsdygn för att hinna hålla i verksamheten som kommunen inte klarar att anpassa var det vi hade sökt. För att vi aldrig känner oss riktigt lediga. Och för att Sandra är hemma även när hon är på jobbet, så det är bara (!) på korttidsdygnen som vi har möjlighet att försöka vara lite lediga, och fria.

För att vara lediga när Sandra är hemma med andra assistenter ger inte samma möjligheter som att vara lediga på riktigt. Vi kan ju inte röra oss fritt, inte duscha när vi vill, inte städa, eller vistas i källaren och inte ens vara ute på tomten som vi vill. Men, kommunen har möjlighet att rida på paragraferna, eftersom dom inte vill försöka hjälpa oss. Att hjälpa oss skulle inte strida mot lagen ett dugg, men dom måste ju inte…

Nåja, vi kan nog vinna om vi överklagar och får fram behoven ordentligt. Men vi skiter i det, faktiskt. Det är inte värt det! Vi kommer nu istället satsa på att så småningom utöka assistansen. Det kommer ta tid, men då får det väl göra det då. Det är ju framtidsmål som vi behöver nå hursomhelst. Vår energi är dyrbar och vi slösar den inte på meningslöst skit! Att vi har behov av lite ledigt skiter kommunen i, och då får vi lösa det själva. (Som allt annat)

Vi har bett om korttids dagtid i höst, för att vi assistenter ska på utbildning då. Så vi vill att Sandra är kvar på korttids till 14.00 istället för till 8.00 en dag. Det ska bli väldigt intressant att få svar från personen som ska avgöra vårt behov. Fick korttidspersonalen bestämma hade det inte varit några problem. Jag ska inte ta ut nåt i förväg, men med erfarenheterna jag har från vår kommun så vet jag ju vad jag tror ändå.


Men nu fokuserar vi på trevligare saker :) Sandra är lite skör, men funkar bra och har klarat att vara ”på jobbet” varje dag, hela dagarna, sen vi anpassade rätt i somras. Det ni! Vi söker fortfarande assistenter och dom handplockas förstås. Det är så viktigt att det fungerar, så det får hellre ta tid och bli rätt. Just nu fungerar det väldigt bra och ser ljusare ut än det har gjort på länge. Ja, sen Sandra slutade skolan, faktiskt.

Jag börjar känna att vi snart kan vara lite ordentligt lediga igen. Och så småningom kunna få mer avlösning även hemma i vardagsrutinerna. Det tror vi på, även om vägen dit är lång. Det känns inte som nån omöjlighet längre, utan fullt möjligt. Det är faktiskt fantastiskt!

Dessutom har Sandra superhärliga assistenter som längtar till jobbet, skrattar mycket, läser av Sandra, och bara är bäst, helt enkelt! Det är faktiskt ännu mer fantastiskt och härligt :)


Idag är jag ledig och Sandra ska jobba med två av sina fina assistenter. Jag har inga planer än så länge, men vi får väl se när dagen har kommit igång. Ärenden, småpyssel eller bara vara. Alltid blir det nåt och det brukar bli bra.

Må allra bäst!

.

onsdag 26 augusti 2015

Svammel

Jag har inte nåt nytt att komma med idag. Vi har njutit av ett par dagar ledigt och det är ju alltid skönt. Det tar nog lite tid att ställa om sig till regelbundna ledigheter igen och man får liksom påminna sig lite då och då om att man faktiskt är ledig och känna det. Jag är inte riktigt där, men det kommer :)


Vi har hunnit ikapp med en del som legat efter, och påbörjat lite andra projekt som ska fixas inom kort. Göran röjer i garaget och har satt upp en hylla i hobbyrummet som ska bli förvaring av div verktyg och färger som kan tänkas behövas när det är skapande för Sandra.

Alla saker måste ju ha bra förvaringar om det ska fungera, och det är smockfullt i garaget eftersom vi hade saker i källaren som måste få nya platser. En halv källare mindre märks ju, förstås. Men det blir bra efter lite pusslande, stuvande och några vändor till tippen.


Sen håller Göran på att göra en låda där Sandras rörelse-material ska förvaras, så det blir lättillgängligt. Den lådan ska också kunna användas till att kasta ärtpåsar i olika hål.

Jag gör sånt som hans skadade axel inte klarar och resten försöker vi hjälpas åt med så gott det går. Det finns att göra, om jag säger så. Men det är bra, för annars blir man ju lätt lite rastlös… Eller, jag iallafall.

Förutom vårt eget grejande så har jag längtat till jobbet, och idag får jag vara där igen. Det är verkligen blandade känslor att inte vara där. Det är ju så himla roligt! Fast ledigheten är förstås nödvändig och skön, så jag är mest glad och tacksam över att så mycket fungerar utan mig. Men jag hade gärna jobbat på dagarna och varit ledig på kvällar och helger, om jag hade fått välja.


Nåja, rätt vad det är så behövs man väl inte alls längre och då kommer jag nog klättra på väggarna. Då måste jag ha en hund, har jag kommit på. (Jag måste bara få Göran att komma på samma sak ;)) En riktig ”jobbar-hund” som jag kan spåra och träna lydnad med. Det gäller att ha en plan om man ska fixa hemifrånflytten, när (om) den nu blir av…

Nu far tankarna iväg helt, tror jag ;) Jobb idag och vi ska börja med att hämta Sandra på korttids klockan åtta. Hon var lite skör igår så vi får väl se hur resten av veckan blir. Det kan ju vara så att alla spännande nyheter börjar sätta sig, så det kommer en reaktion nu. Det är sånt vi nog måste ta oss igenom, hur anpassat det än är. Men vi kommer säkert att slippa krascherna som har blivit av alla misslyckade försök kommunen har gjort iallafall.

Nu ska jag surfa runt lite en stund innan det är dags att göra klart här. Må så gott!

.

tisdag 25 augusti 2015

Träning och gräslig vardagsmotion

Det finns ju för- och nackdelar med det mesta och kan man fokusera på fördelarna (även om dom inte överväger) så är det lättare att vara tacksam och är man tacksam är det lättare att vara glad och är man glad mår man bättre… :)

Skotvätt efter gårdagens träningspass. Gröna sulor blir vita igen :)

En av fördelarna med att Sandra har sin verksamhet i vår källare är att vi kan träna henne på att vara med sina assistenter och strunta i oss föräldrar fast hon är hemma. Det har ju inte ens varit tänkbart förut, och att hon ska vara hemma om dagarna hade aldrig gått om vi inte hade ordnat med lokal i källaren. Så småningom tror vi att hon kommer klara av att ha assistenter hemma (uppe i huset) med dom vardagliga rutinerna också. Det är en väldig fördel, faktiskt. Kanske kan vi ta in ännu en assistent så småningom, och få lite hjälp på kvällarna.

Och hittills går träningen jättebra! Assistenterna är fantastiskt duktiga på att hjälpa Sandra att fokusera på det dom gör, när Sandra hör oss. Jag har ”stört” lite dom dagar jag har jobbat, genom att gå genom Sandras rum när hon jobbar med den andra assistenten. Bara gått förbi och på sin höjd sagt ”ursäkta”

Nästa steg i den träningen blir att jag går genom hennes rum dom dagar jag inte jobbar alls. Och steget efter det är att Göran går förbi.

När det gäller ljud så har jag kunnat dammsuga utan att Sandra blir orolig, och det går även bra att lyssna på musik ganska högt. Idag ska jag klippa gräset.

Jag tog den biten som är utanför Sandras jobbar-fönster igår kväll, när hon inte var där, så idag ska jag ta resten av tomten, tänkte jag.

Fast det beror inte i första hand på att jag tänkte träna Sandra att inte störas av det, utan att jag inte orkade göra hela tomten igår. Det var nämligen inte gjort sen Göran skadade sig för sisådär sju veckor sen, eller nåt… Så när Sandras bil syntes bland allt gräs igen tog jag en paus.


Efter den ölen kom vi på att vi behövde röja en buske också. För den hade brett ut sig över hela gången där Sandra måste förbi när hon går till jobbet. Och hon har ju fått svårt att gå igen, så det kändes viktigare än gräsmattan, faktiskt.


Egentligen skulle hon behöva en ledstång att hålla sig i, men det är ett projekt det med, som alla andra mer eller mindre viktiga saker. Än så länge har det gått bra att hålla assistenterna i händerna och vi hoppas det räcker så.

Det var allt jag hade att bjuda på idag. Må så gott, ni som kikar in här!

.

måndag 24 augusti 2015

Låsta behov

Jag undrar vad det är som gör att Sandra måste ”sättas igång” trots att hon vet vad hon ska göra. Eller trots att hon känner sina egna behov. Tänk om man kunde krypa in i hennes huvud och ta reda på hur hon upplever världen. Då kanske man skulle kunna ge henne rätt verktyg?!

Som i helgen, när den här ”assistanshjärnan” hade tagit semester. Sandra satt i soffan på eftermiddagen och hade tårar i ögonen. Det kan betyda vadsomhelst. Nåt hon kom att tänka på, nåt som hände på filmen, eller nån hon längtar efter t.ex. Jag låtsades inte om tårarna (för att undvika utbrott eller storgråt) och frågade om hon ropade på mig när hon stönade lite. Hon kastade en blixtsnabb blick neråt. På magen/byxorna… Ja just det… Hon hade ju inte varit på toa sen morgonen.


Man undrar varför hon inte bara går på toa, liksom. Nu skyller jag absolut inte på Sandra om nån trodde det. Det är helt och hållet vårt ansvar som föräldrar/assistenter att se till att hon går på toa med jämna mellanrum. Men jag bara undrar hur det kommer sig att hon fastnar sådär, trots att hon känner behovet och vet hur man gör. Hon gör det inte utan hjälp ändå.

Så är det ju med i stort sett allt. Egentligen kan hon så mycket, rent fysiskt, men det går inte. Hon är inte självgående och tackolov att F-kassan förstår det. Hon skulle ju dö utan den hjälpen.

Människor som inte förstår den här biten bör absolut inte jobba med personer som Sandra. Det är dom som ställer för höga krav, och sen inte förstår varför det blev ett utbrott. Chefer bör ju också ha viss kunskap i det här och inte komma med påståenden som ”lite för mycket resurser” utan att veta nåt om verkligheten. Personer som tror att Sandra lär sig om man bara är lite ”hård” vet inte vad dom pratar om.


Nåja, nog om det. Men jag skulle gärna vilja veta varför det låser sig. Tänk om vi kunde hitta ett sätt så Sandra går på toa, eller dricker vatten ur glaset framför henne, eller går upp på morgnarna, eller ber om hjälp, eller klär på sig när hon fryser, eller tala om vart det gör ont, eller säger till när hon är hungrig/törstig/trött, eller…. vad som helst, helt självmant. För det är inte alltid så lätt för utomstående att veta hennes behov alla gånger. Jag vet inte om hon vet själv heller, faktiskt.

Jaja, nog om det var det ju. Helgen har gått hyfsat och damen har varit både pigg och glad. Men däremot har vi märkt av ostadigheten igen. Hon hann bli nästan återställd och började precis kännas stadig t.o.m. ner för källartrappan, så plötsligt vände det.

Jag frågade om hon kunde gå själv, och då gick det inte, så jag undrar om hon blev påmind och osäker, eller om hon faktisk är sämre. Det vet vi ju inte. Vi vet bara att hennes dagar är anpassade, hennes utveckling går framåt igen och hon har energi över när veckorna är slut.


Men om vi inte skyndar tillräckligt långsamt är ju svårt att veta, även om vi är väldigt försiktiga. Sandra är ju väldigt känslig, och det märks inte förrän efter ett tag om det har gått för fort. Vi har ju fyllt på med lite nyheter i schemat den senaste veckan.

Det vi kan göra är nog att köra på med det som är nytt, och låta det vara så ett tag. Alltså vara väldigt försiktiga med ytterligare påfyllning.

Nu är det inga enorma förändringar vi har gjort, utan vi har lagt till ”skapande” i schemat två dagar i veckan, istället för ”jobba i bänken” Sen har vi gjort lite nya jobb till bänken, men det i sig är inte tröttande för Sandra så länge det håller sig inom det hon kan någorlunda. Nya jobb behöver hon nämligen för att vilja jobba. Den största nyheten är väl att några av jobben innebär rörelse. Sandra har provat tärningen med ”mata djuren” som jag visade i förra inlägget och hon har också provat att kasta ärtpåsar i färg-märkta hinkar.


Men det kan gott och väl räcka för att det ska bli lite överbelastat så nu får vi lugna oss med nya intryck ett tag. Det kommer lite nya bekantskaper för damen inom kort också, och vi får nog koncentrera oss på det nu, och vänta med andra förändringar.

Vi vet ju förstås inte om det är det ostadigheten beror på, men det är vad vi kommer på för nu, och får prova med. I övrigt är ju Sandra både pigg och glad, och det märks ingen skörhet eller överbelastning i humöret iallafall. Eller så beror det på att vi är så himla bra på att anpassa kraven efter dagsformen :)

Idag är det jobb för Sandras del, och ikväll är det korttids, så vi är lediga ett par dagar. Vi har inga större måsten, mer än att försöka komma ikapp med lite som ligger efter. Göran åker och veckohandlar medan jag tar dammsugningen, sen blir det nog lite njuta ledigt också, gissar jag.

Må bäst!

.

lördag 22 augusti 2015

En massa idéer

Nu tänkte jag presentera lite av det material vi har fått ihop den senaste tiden, hoppas det kommer till nytta för någon läsare. Det är fritt fram att använda och dela vidare, antingen som det är eller anpassat efter någon annans behov. Varsågoda. (Dock gäller det bara det jag själv skriver och visar, inte det jag länkar till, men en bra regel är väl alltid att visa bildkällan på det man hittar på andras sidor)

Så småningom är det tänkt att Sandra ska klara av att vara med och handla lite. Inte några veckohandlingar, förstås, men några varor. Mest för att hon ska få delta i sitt eget liv, liksom. Så steg ett är att ”leka affär” och låta henne bekanta sig med lite vanliga varor, och en anpassad inköpslista. (Mallen till inköpslistan finns i programmet InPrint)


I rutorna sätter vi bilder på dom varor Sandra ska vara med och handla, sen kan hon vara delaktig på sitt sätt genom att lägga ”varorna” i kundvagnen vartefter dom läggs i den riktiga vagnen.

Till en början är det en lek och ingen kundvagn alls, utan en korg. Men roligt blir det säkert ändå, när damen är redo.


Här är en idé jag fick när jag googlade runt på nätet och såg en bild på tre burkar med skåror i olika vinklar. För att träna finmotoriken och vrida handleden när ”vad det nu var” skulle stoppas in i skårorna. Vi hade lite ”pengar” över från nåt gammalt spel som vi slängde när vi röjde i somras, och vips blev det en ”penga-automat” med färgsortering.


Den är gjord av en skokartong som jag har satt fast med kardborre på en bricka för att den ska stå stadigt.

Jag måste ju så klart visa en av dom superfina tavlorna som assistenterna har gjort också. Dom har gjort fler såna med olika teman, och djur/figurer som Sandra ska hitta rätt platser för.


Det här är en räkne-övning som kan varieras i det oändliga efter förmåga och intresse. Ja, ni fattar vitsen med att sortera lika.


Storleksövning.


I den här pärmen finns det tomma inplastade blad med kardborre. Sen har vi bilder och bokstäver/ord som Sandra ska matcha. Den här övningen går ju också att förenkla eller försvåra beroende på vem som ska använda den. Sandra älskar bokstäver, men har inte knäckt läskoden.


Öva ansiktsuttryck.


Kuben beställde jag genom ett företag som heter ”Varsam” och här kan man ju låta fantasin flöda. Just den här övningen går ut på att mata djuren, och vårt syfte med det hela är att få in lite rörelse i Sandras schema.


Hon slår tärningen och ser vilket djur som kommer upp. Sen ligger det sex djur utspridda i rummet, och en korg med ”mat” till djuren (inplastade bilder). Sandra får hämta rätt mat och ge till rätt djur. Ju mer spridning det är på djuren, desto mer gratismotion blir det :)

Ja, den här ormen talar för sig själv, och går förstås att utveckla åt ena eller andra hållet. Sandra har även cirklar med färgsortering i samma modell.


Jag avslutar med två jättefina arbeten som jag har skrivit ut från Förskoleburken. Gå in där och få inspiration!

Inspirationskälla
Inspirationskälla

Jag önskar er en fin-fin helg!

.

fredag 21 augusti 2015

En liten rapport

I morse vaknade Sandra utan sovmorgon medan jag försov mig. Det vill säga, vi vaknade samma tid, ungefär. Så min morgonstund då jag skulle publicera dagens blogginlägg försvann i ett nafs. I övrigt har vi haft en mycket bra dag som har gått i ett rasande tempo, och roligt har det varit mest hela tiden. En pigg och glad Sandra och två mycket nöjda, inte riktigt lika pigga, assistenter.

Jag måste ju visa den fina hushålls-hållaren som Sandra grundade med svart i tisdags, för att göra mönster på igår. Den bytte visst färg helt :)


Återkommer imorrn med lite tips och idéer för dom som är intresserade. Godnatten!

.

torsdag 20 augusti 2015

Rörliga rörelser

Jag har njutit av ett par dagar med vanliga arbetstider. Alltså jobbat på dagarna, och sen ledig på kvällar, nätter och morgnar. Herrejösses så skönt det har varit! Jag har inte ens dammsugit, bara njutit av att komma hem från jobbet och inte ha nåt jobb att sköta :)

Men nu återgår jag till det normala igen, dvs jobb hela tiden ;) Närå, skoja bara. Idag är jag ledig medan Sandra är på jobbet med sina assistenter, så idag tänkte jag göra lite nytta i form av dammsugning. Det behövs…

Jag har en del inköp att göra också, men förhoppningsvis är jag ledig på måndag och tisdag igen, så då blir det nog en tur till stan.

Vi har iallafall haft några toppen-dagar på jobbet. Alltså, det är såå kul! Men, det ska ändå bli skönt när jag inte behövs där mer. Tror jag.. Om jag kan låta bli, vill säga. Dagarna bara rusar förbi och hinner knappt börja förrän dom är slut och det måste ju betyda att vi har roligt. När man liksom inte vill att arbetsdagen redan ska vara över, då känns det bra.

Hursomhelst så har vi ordnat med en hel del nytt material och det kommer en presentation så småningom. Jag har inte hunnit fota det än, och det är en del kvar innan vi är klara. För tillfället håller jag på att samla lite tips på rörelse-aktiviteter som funkar inne. Om nån har en bra blogg/tips-sida att dela med sig av, så är det välkommet.

Ärtpåsarna var nog vårt bästa köp. Mycket skoj kan man göra med dom.

Jag passar också på att tacka för alla superfina idéer jag fick av vänner på fb. Jag har en lista nu, och ska utveckla det vidare. Dock kan jag inte få för många tips, ju mer varierat vi lyckas få det, desto roligare blir det för Sandra. Det svåra är ju att motivera henne att röra sig när hon liksom inte förstår vitsen, så det gäller att hitta på roliga och lockande ”lekar” där hon får motion på köpet. Och det är som med allt annat vi gör, det måste vara lite nytt och spännande, annars tröttnar damen.

Häromdagen målade vi iallafall, och det var roligt, förstås. Sandra målade sin ”hushållspappershållare” som hon ville göra svart, och den ska hon få måla en färg till på idag, om humör och ork tillåter. Sen målade hon en ”boll-sarg” också, som främst ska användas till ett ”mini-bowling-spel” hon har, men är säkert bra även vid andra lekar, som kula o bollar och vad man nu kan tänka sig.


Ja, jag har ju varit på möte i veckan också. Jag tror inte jag har så mycket att dela med mig av från det, faktiskt. Jag säger ingenting innan jag vet vart det leder, för hittills har möten inte lett nånstans, hur bra det än låter från början. Men händer det saker till Sandras fördel framöver så ska jag berätta, förstås. Nåt annat tjat angående den här kommunen orkar jag inte med, och är nog färdig med, hoppas jag. Jag behöver bara titta på Sandras utveckling från det att vi ordnade med en egen verksamhet för att jag ska veta att vi har valt rätt.

Nej, nu har jag annat att göra här. Jag önskar er en fin dag och återkommer när jag har nåt att komma med. Imorrn ska jag iallafall jobba igen :) Hare bäst!

.

måndag 17 augusti 2015

Tipsar

Jag hann inte förbereda nåt inlägg här igår, att publicera idag, så det blir lite kort nu. Jag vill tipsa om en jättefin blogg (eller två) med massor av material att ladda hem gratis, och en hel del idéer och inspiration. Kolla in Förskoleburken och Skolburken.


Idag blir det jobb på fm och möte på em för min del och ikväll är jag ledig och gräsänka. Jag återkommer när jag hinner.

Må bäst!

.

söndag 16 augusti 2015

Hemifrånflyttartankar

LSS-handläggaren påstår att kommunen behöver göra en ADL-bedömning på Sandra när vi söker bostad åt henne. Som om det förändrar hennes behov av enskildhet?? Alltså, assistans har hon redan, och hennes hjälpbehov är redan noga utrett iom det, så klart. Annars hade hon ju inte beviljats assistans… Att hon sen inte klarar folk har ju inte ett dugg med om hon kan tvätta sig själv eller inte att göra?!! Är det så konstigt att jag tycker att dom är lite korkade i den här kommunen?


Dom får gärna iaktta Sandra hur mycket dom vill, så länge inte Sandra märker det. Dom får väl sätta upp kameror i vårt hus. Så behöver det nog vara nån som förstår sig på autism som ska göra bedömningar om hennes behov, kan jag tycka. Eftersom dom inte tycker att hon har några behov alls i den här kommunen kan det ju bli hur illa som helst om dom får bestämma…

Att försöka få dom att förstå att Sandra inte klarar folk verkar totalt omöjligt. Det är som att det inte finns människor som inte älskar att umgås med andra. Jag. Blir. Så. Trött. Det är nog den svåraste biten för Sandra, att inte klara andra människor. Det ställer till med väldigt mycket krångel och problem, som man kanske inte tänker på. Försök att undvika folk i två veckor, och se om det ens är möjligt utan specialanpassning. Ja, om du vill leva ett någorlunda bra liv samtidigt då.


Första gången vi ansökte om särskild anpassad bostad (pga att Sandra inte klarar folk, gruppbostäder, lägenheter och grannar) kom den dåvarande handläggaren med ett bra förslag på en lägenhet som hon visste var ledig och som skulle passa Sandra perfekt, tyckte hon. Mitt i centrum, nära till allt och bara en trappa upp. Det var efter att jag hade sagt att Sandra kanske, möjligen skulle klara en lägenhet om den låg i ett mycket lugnt område, på bottenplan och med egen ingång, utan spring utanför fönstren… (Det har vi nu, efter tiden på senaste dv, insett inte heller skulle funka, men då trodde vi det).

Nu har vi ju ansökt om förhandsbesked i grannkommunen, och överklagat det avslaget, så just nu kan vi inte göra mer än att vänta på besked. Men vi pratade ändå lite om behovet med nya handläggaren på senaste mötet. Hon sa att det finns en ”för Sandra anpassad gruppbostad” i kommunen. Jag sa att Sandra inte klarar att bo i en gruppbostad och att en sån bara kan bli anpassad om alla andra boende flyttas därifrån. (Det beror ju förstås på hur det är uppbyggt, men det som finns här har fyra små lägenheter som ligger i samma hus, och ett gemensamhetsutrymme)


Handläggaren tyckte nog (som alla andra oinsatta) att den här jobbiga morsan bara påstår att saker inte funkar utan att veta nåt. För ”det är ju bara att se till att ingen går in i Sandras lägenhet” Suck, liksom. Tänk om det faktiskt hade varit så enkelt. Då hade jag ju faktiskt sluppit tjafsa med idioter!

Det är klart, det vore ju enklast att följa deras riktlinjer då. Att låsa in ”problemet” i en lägenhet och ljudisolera. Sitter hon bara där så behövs ju ingen personal heller, billigt och bra… Fy fan! Aldrig i livet att Sandra ska bo i en gruppbostad! Och jag vet att det finns bra såna, men klarar man inte folk, och kräver två personal på bara sig så fort man ska göra nånting öht, då läggs inte dom resurserna på det i en kommun som måste spara pengar. Därför ska Sandra ha assistans och egen särskild anpassad bostad! Annars får hon inget liv.


Men eftersom vi fortfarande hoppas att Sandra får flytta vart hon vill i landet (som det står i lagen att alla får) så tar vi inte tag i det ordentligt än. En sak vet vi iallafall, det kommer ta en väldig tid innan Sandra kan flytta, om det ens hinner ske medan vi lever. Så då är det ju toppen nu, att vi faktiskt har möjlighet att börja träna henne på att ha assistenter i hemmet, vilket inte har varit möjligt tidigare.

Alltså i vårt hem, menar jag nu, förstås. För vi hade en tanke på att inte ta den träningen här hemma, eftersom det är ett ganska stort projekt och kräver mycket energi av Sandra. Vi tänkte att det kommer lösa sig enklare när hon flyttar, och det blir nya rutiner med nytt folk på ny plats. För här hemma är allt så invant med oss föräldrar, och det är så klart svårare att ändra på det. Men, nu gör vi så iallafall.


Jag har fått frågan några gånger, från fler håll, om inte Sandra bara kan bo kvar här och vi föräldrar flyttar. Tänk vad enkelt det hade varit. Det finns så många enkla lösningar, i teorin. Hade Sandra kunnat äga ett hus, så vore det perfekt (förutom att hon börjar störa sig på att det finns grannar här). Huset i sig är toppen, och har plats för både daglig verksamhet och assistansutrymmen. Ja, hade det funkat i praktiken hade vi redan flyttat. Men det finns stora lån på huset, och Sandra klarar inte att betala dom när vi inte finns mer.

Dessutom har alla hennes ”flytta-hemifrån-besparingar” gått åt till att bygga upp verksamheten som kommunen inte klarade att anpassa. Det är värt vartenda öre! Men nu är det slut och vi kan inte trolla med knäna.

Vi måste planera Sandras framtida boende så att hennes inkomster räcker till utgifterna. Eftersom hon inte ens klarar att åka färdtjänst, så går en hel del av hennes inkomst åt till att betala en egen bil. Så hyran får inte bli för hög om hon ska ha pengar över till kläder och mat sen. Så länge vi lever och har inkomst är det ju inget större problem, men vi måste se till att det fungerar utan oss.


Nåja, vi lever på hoppet än så länge. Det måste lösa sig, helt enkelt.

.

lördag 15 augusti 2015

Möten, ansvar och anpassning

Damen vaknade tidigt igår morse, så min morgonstund med tystnaden och kaffe vid datorn liksom försvann. Sen gick det ju för runt hela långa dagen, eftersom jag jobbade hela tiden. Men nu gör jag ett nytt försök att få till ett inlägg här.


Sandra har varit ganska pigg hela veckan, efter omständigheterna. Ja, väldigt pigg egentligen, om man tänker på hur trött hon kunde vara efter allt nytt. Det tyder på rätt bemötande och lagom med krav. Anpassning, anpassning och världens bästa assistenter.

Det var egentligen bara incidenten i onsdags morse som kändes lite onödig, men jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Det kan ju strula till sig på korttids också, trots anpassningar, eftersom det finns fler att ta hänsyn till där.

Det är klart att det inte känns okay när Sandras grundläggande behov inte är tillgodosedda när vi hämtar henne, men som sagt, jag vet inte orsaken så jag lägger inte nån energi på det mer nu, om det inte upprepar sig. Sandra kan nämligen inte själv se till att få rätt kläder, få i sig mat och gå på toa, utan det är helt och hållet personalens uppgift att hjälpa henne med sånt.

Men så länge man inser sina misstag, och förändrar det som oroar till nästa gång, så är ingen större skada skedd. Det funkar ju väldigt bra på korttids, och dom flesta i personalgruppen känner Sandra väl (vilket inte är samma sak som att ha känt henne länge) så det är inte ofta det blir oroligt. Med dom flesta klarar Sandra t.o.m. att äta frukost, eftersom dom anpassar rätt. D.v.s. läser av när hon behöver äta enskilt, vilket hon oftast behöver på morgnarna och därmed ska slippa andra gäster vid bordet.


Torsdagens möte då… Ja, jag vet egentligen inte. Jag har väldigt svårt att lita på någon i den här kommunen efter allt dom har ställt till med, men försöker att tänka positivt. Jag tror liksom att alla har en baktanke med allt. Nånstans känns det som att dom har hakat upp sig på att Sandra behöver så mycket assistans, och att dom liksom ska försöka motbevisa dom behoven. Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag får den känslan, men det är små uttalanden här och där som jag lägger ihop. När olika chefer ska veta saker som är andras områden och när dom vill veta vad F-kassan har kommit fram till och varför, och när dom går bakom ryggen och ifrågasätter saker som dom inte har med att göra. Osv, osv.

Nåja, som sagt, det var ett bra möte så här långt och det får det ju vara tills den eventuella motsatsen visar sig. Jag återkommer väl när avslagen börjar trilla in ;)

Nä, jag skoja lite. Så länge det är motiverat, och följer lagen, så accepterar vi ju självklart att inte få igenom allt. Inte för att vi begär några orimligheter, men iallafall. För oss handlar det faktiskt mest om att vi vill att livet för Sandra ska fungera utan oss föräldrar nu när hon är vuxen. Så vi kan vara just föräldrar, och inget annat. Möjligtvis lite assistenter, men vi vill slippa ansvara för att Sandras hela dagar fungerar. Och innan vi slipper det, behöver vi lite mer korttidsledigt, så vi hinner ta det stora ansvaret som egentligen är kommunens.

Nog om det för nu. Verksamheten och anpassningarna för Sandras del fungerar jättebra nu, och hon mår bra och är på väg tillbaks igen. Det känns gott i hjärtat!


Idag ska vi försöka oss på den där grillningen som aldrig tycks bli av. Det har ju inte blivit så många tillfällen i år, men skam den som ger sig.

Jag önskar er en skön helg!

.