Möten, ansvar och anpassning

Damen vaknade tidigt igår morse, så min morgonstund med tystnaden och kaffe vid datorn liksom försvann. Sen gick det ju för runt hela långa dagen, eftersom jag jobbade hela tiden. Men nu gör jag ett nytt försök att få till ett inlägg här.

Sandra har varit ganska pigg hela veckan, efter omständigheterna. Ja, väldigt pigg egentligen, om man tänker på hur trött hon kunde vara efter allt nytt. Det tyder på rätt bemötande och lagom med krav. Anpassning, anpassning och världens bästa assistenter.

Det var egentligen bara incidenten i onsdags morse som kändes lite onödig, men jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Det kan ju strula till sig på korttids också, trots anpassningar, eftersom det finns fler att ta hänsyn till där.

Det är klart att det inte känns okay när Sandras grundläggande behov inte är tillgodosedda när vi hämtar henne, men som sagt, jag vet inte orsaken så jag lägger inte nån energi på det mer nu, om det inte upprepar sig. Sandra kan nämligen inte själv se till att få rätt kläder, få i sig mat och gå på toa, utan det är helt och hållet personalens uppgift att hjälpa henne med sånt.

Men så länge man inser sina misstag, och förändrar det som oroar till nästa gång, så är ingen större skada skedd. Det funkar ju väldigt bra på korttids, och dom flesta i personalgruppen känner Sandra väl (vilket inte är samma sak som att ha känt henne länge) så det är inte ofta det blir oroligt. Med dom flesta klarar Sandra t.o.m. att äta frukost, eftersom dom anpassar rätt. D.v.s. läser av när hon behöver äta enskilt, vilket hon oftast behöver på morgnarna och därmed ska slippa andra gäster vid bordet.

Torsdagens möte då… Ja, jag vet egentligen inte. Jag har väldigt svårt att lita på någon i den här kommunen efter allt dom har ställt till med, men försöker att tänka positivt. Jag tror liksom att alla har en baktanke med allt. Nånstans känns det som att dom har hakat upp sig på att Sandra behöver så mycket assistans, och att dom liksom ska försöka motbevisa dom behoven. Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag får den känslan, men det är små uttalanden här och där som jag lägger ihop. När olika chefer ska veta saker som är andras områden och när dom vill veta vad F-kassan har kommit fram till och varför, och när dom går bakom ryggen och ifrågasätter saker som dom inte har med att göra. Osv, osv.

Nåja, som sagt, det var ett bra möte så här långt och det får det ju vara tills den eventuella motsatsen visar sig. Jag återkommer väl när avslagen börjar trilla in ;)

Nä, jag skoja lite. Så länge det är motiverat, och följer lagen, så accepterar vi ju självklart att inte få igenom allt. Inte för att vi begär några orimligheter, men iallafall. För oss handlar det faktiskt mest om att vi vill att livet för Sandra ska fungera utan oss föräldrar nu när hon är vuxen. Så vi kan vara just föräldrar, och inget annat. Möjligtvis lite assistenter, men vi vill slippa ansvara för att Sandras hela dagar fungerar. Och innan vi slipper det, behöver vi lite mer korttidsledigt, så vi hinner ta det stora ansvaret som egentligen är kommunens.

Nog om det för nu. Verksamheten och anpassningarna för Sandras del fungerar jättebra nu, och hon mår bra och är på väg tillbaks igen. Det känns gott i hjärtat!

Idag ska vi försöka oss på den där grillningen som aldrig tycks bli av. Det har ju inte blivit så många tillfällen i år, men skam den som ger sig.

Jag önskar er en skön helg!

.