LSS-handläggaren
påstår att kommunen behöver göra en ADL-bedömning på Sandra när vi söker bostad
åt henne. Som om det förändrar hennes behov av enskildhet?? Alltså, assistans
har hon redan, och hennes hjälpbehov är redan noga utrett iom det, så klart.
Annars hade hon ju inte beviljats assistans… Att hon sen inte klarar folk har
ju inte ett dugg med om hon kan tvätta sig själv eller inte att göra?!! Är det
så konstigt att jag tycker att dom är lite korkade i den här kommunen?
Dom får
gärna iaktta Sandra hur mycket dom vill, så länge inte Sandra märker det. Dom
får väl sätta upp kameror i vårt hus. Så behöver det nog vara nån som förstår
sig på autism som ska göra bedömningar om hennes behov, kan jag tycka. Eftersom
dom inte tycker att hon har några behov alls i den här kommunen kan det ju bli
hur illa som helst om dom får bestämma…
Att
försöka få dom att förstå att Sandra inte klarar folk verkar totalt omöjligt.
Det är som att det inte finns människor som inte älskar att umgås med andra.
Jag. Blir. Så. Trött. Det är nog den svåraste biten för Sandra, att inte klara
andra människor. Det ställer till med väldigt mycket krångel och problem, som
man kanske inte tänker på. Försök att undvika folk i två veckor, och se om det
ens är möjligt utan specialanpassning. Ja, om du vill leva ett någorlunda bra
liv samtidigt då.
Första
gången vi ansökte om särskild anpassad bostad (pga att Sandra inte klarar folk,
gruppbostäder, lägenheter och grannar) kom den dåvarande handläggaren med ett
bra förslag på en lägenhet som hon visste var ledig och som skulle passa Sandra
perfekt, tyckte hon. Mitt i centrum, nära till allt och bara en trappa upp. Det
var efter att jag hade sagt att Sandra kanske, möjligen skulle klara en
lägenhet om den låg i ett mycket lugnt område, på bottenplan och med egen
ingång, utan spring utanför fönstren… (Det har vi nu, efter tiden på senaste
dv, insett inte heller skulle funka, men då trodde vi det).
Nu har vi
ju ansökt om förhandsbesked i grannkommunen, och överklagat det avslaget, så
just nu kan vi inte göra mer än att vänta på besked. Men vi pratade ändå lite
om behovet med nya handläggaren på senaste mötet. Hon sa att det finns en ”för
Sandra anpassad gruppbostad” i kommunen. Jag sa att Sandra inte klarar att bo i
en gruppbostad och att en sån bara kan bli anpassad om alla andra boende
flyttas därifrån. (Det beror ju förstås på hur det är uppbyggt, men det som
finns här har fyra små lägenheter som ligger i samma hus, och ett
gemensamhetsutrymme)
Handläggaren
tyckte nog (som alla andra oinsatta) att den här jobbiga morsan bara påstår att
saker inte funkar utan att veta nåt. För ”det är ju bara att se till att ingen
går in i Sandras lägenhet” Suck, liksom. Tänk om det faktiskt hade varit så
enkelt. Då hade jag ju faktiskt sluppit tjafsa med idioter!
Det är
klart, det vore ju enklast att följa deras riktlinjer då. Att låsa in ”problemet”
i en lägenhet och ljudisolera. Sitter hon bara där så behövs ju ingen personal
heller, billigt och bra… Fy fan! Aldrig i livet att Sandra ska bo i en
gruppbostad! Och jag vet att det finns bra såna, men klarar man inte folk, och
kräver två personal på bara sig så fort man ska göra nånting öht, då läggs inte
dom resurserna på det i en kommun som måste spara pengar. Därför ska Sandra ha
assistans och egen särskild anpassad bostad! Annars får hon inget liv.
Men
eftersom vi fortfarande hoppas att Sandra får flytta vart hon vill i landet (som
det står i lagen att alla får) så tar vi inte tag i det ordentligt än. En sak
vet vi iallafall, det kommer ta en väldig tid innan Sandra kan flytta, om det
ens hinner ske medan vi lever. Så då är det ju toppen nu, att vi faktiskt har
möjlighet att börja träna henne på att ha assistenter i hemmet, vilket inte har
varit möjligt tidigare.
Alltså i
vårt hem, menar jag nu, förstås. För vi hade en tanke på att inte ta den
träningen här hemma, eftersom det är ett ganska stort projekt och kräver mycket
energi av Sandra. Vi tänkte att det kommer lösa sig enklare när hon flyttar,
och det blir nya rutiner med nytt folk på ny plats. För här hemma är allt så
invant med oss föräldrar, och det är så klart svårare att ändra på det. Men, nu
gör vi så iallafall.
Jag har fått
frågan några gånger, från fler håll, om inte Sandra bara kan bo kvar här och vi
föräldrar flyttar. Tänk vad enkelt det hade varit. Det finns så många enkla
lösningar, i teorin. Hade Sandra kunnat äga ett hus, så vore det perfekt
(förutom att hon börjar störa sig på att det finns grannar här). Huset i sig är
toppen, och har plats för både daglig verksamhet och assistansutrymmen. Ja,
hade det funkat i praktiken hade vi redan flyttat. Men det finns stora lån på
huset, och Sandra klarar inte att betala dom när vi inte finns mer.
Dessutom
har alla hennes ”flytta-hemifrån-besparingar” gått åt till att bygga upp
verksamheten som kommunen inte klarade att anpassa. Det är värt vartenda öre!
Men nu är det slut och vi kan inte trolla med knäna.
Vi måste
planera Sandras framtida boende så att hennes inkomster räcker till utgifterna.
Eftersom hon inte ens klarar att åka färdtjänst, så går en hel del av hennes
inkomst åt till att betala en egen bil. Så hyran får inte bli för hög om hon
ska ha pengar över till kläder och mat sen. Så länge vi lever och har inkomst är det ju inget större
problem, men vi måste se till att det fungerar utan oss.
Nåja, vi
lever på hoppet än så länge. Det måste lösa sig, helt enkelt.
.
1 kommentar:
Det är så trist att budgetar alltid ska bestämma om saker är genomförbart eller inte. Jobbar i offentlig förvaltning så jag ser en del som kanske man kunde gjort annorlunda och därmed fått ut mer för pengarna. Håller tummarna för att allt gå vägen, innan de har malt ner er som föräldrar.
Skicka en kommentar