måndag 24 augusti 2015

Låsta behov

Jag undrar vad det är som gör att Sandra måste ”sättas igång” trots att hon vet vad hon ska göra. Eller trots att hon känner sina egna behov. Tänk om man kunde krypa in i hennes huvud och ta reda på hur hon upplever världen. Då kanske man skulle kunna ge henne rätt verktyg?!

Som i helgen, när den här ”assistanshjärnan” hade tagit semester. Sandra satt i soffan på eftermiddagen och hade tårar i ögonen. Det kan betyda vadsomhelst. Nåt hon kom att tänka på, nåt som hände på filmen, eller nån hon längtar efter t.ex. Jag låtsades inte om tårarna (för att undvika utbrott eller storgråt) och frågade om hon ropade på mig när hon stönade lite. Hon kastade en blixtsnabb blick neråt. På magen/byxorna… Ja just det… Hon hade ju inte varit på toa sen morgonen.


Man undrar varför hon inte bara går på toa, liksom. Nu skyller jag absolut inte på Sandra om nån trodde det. Det är helt och hållet vårt ansvar som föräldrar/assistenter att se till att hon går på toa med jämna mellanrum. Men jag bara undrar hur det kommer sig att hon fastnar sådär, trots att hon känner behovet och vet hur man gör. Hon gör det inte utan hjälp ändå.

Så är det ju med i stort sett allt. Egentligen kan hon så mycket, rent fysiskt, men det går inte. Hon är inte självgående och tackolov att F-kassan förstår det. Hon skulle ju dö utan den hjälpen.

Människor som inte förstår den här biten bör absolut inte jobba med personer som Sandra. Det är dom som ställer för höga krav, och sen inte förstår varför det blev ett utbrott. Chefer bör ju också ha viss kunskap i det här och inte komma med påståenden som ”lite för mycket resurser” utan att veta nåt om verkligheten. Personer som tror att Sandra lär sig om man bara är lite ”hård” vet inte vad dom pratar om.


Nåja, nog om det. Men jag skulle gärna vilja veta varför det låser sig. Tänk om vi kunde hitta ett sätt så Sandra går på toa, eller dricker vatten ur glaset framför henne, eller går upp på morgnarna, eller ber om hjälp, eller klär på sig när hon fryser, eller tala om vart det gör ont, eller säger till när hon är hungrig/törstig/trött, eller…. vad som helst, helt självmant. För det är inte alltid så lätt för utomstående att veta hennes behov alla gånger. Jag vet inte om hon vet själv heller, faktiskt.

Jaja, nog om det var det ju. Helgen har gått hyfsat och damen har varit både pigg och glad. Men däremot har vi märkt av ostadigheten igen. Hon hann bli nästan återställd och började precis kännas stadig t.o.m. ner för källartrappan, så plötsligt vände det.

Jag frågade om hon kunde gå själv, och då gick det inte, så jag undrar om hon blev påmind och osäker, eller om hon faktisk är sämre. Det vet vi ju inte. Vi vet bara att hennes dagar är anpassade, hennes utveckling går framåt igen och hon har energi över när veckorna är slut.


Men om vi inte skyndar tillräckligt långsamt är ju svårt att veta, även om vi är väldigt försiktiga. Sandra är ju väldigt känslig, och det märks inte förrän efter ett tag om det har gått för fort. Vi har ju fyllt på med lite nyheter i schemat den senaste veckan.

Det vi kan göra är nog att köra på med det som är nytt, och låta det vara så ett tag. Alltså vara väldigt försiktiga med ytterligare påfyllning.

Nu är det inga enorma förändringar vi har gjort, utan vi har lagt till ”skapande” i schemat två dagar i veckan, istället för ”jobba i bänken” Sen har vi gjort lite nya jobb till bänken, men det i sig är inte tröttande för Sandra så länge det håller sig inom det hon kan någorlunda. Nya jobb behöver hon nämligen för att vilja jobba. Den största nyheten är väl att några av jobben innebär rörelse. Sandra har provat tärningen med ”mata djuren” som jag visade i förra inlägget och hon har också provat att kasta ärtpåsar i färg-märkta hinkar.


Men det kan gott och väl räcka för att det ska bli lite överbelastat så nu får vi lugna oss med nya intryck ett tag. Det kommer lite nya bekantskaper för damen inom kort också, och vi får nog koncentrera oss på det nu, och vänta med andra förändringar.

Vi vet ju förstås inte om det är det ostadigheten beror på, men det är vad vi kommer på för nu, och får prova med. I övrigt är ju Sandra både pigg och glad, och det märks ingen skörhet eller överbelastning i humöret iallafall. Eller så beror det på att vi är så himla bra på att anpassa kraven efter dagsformen :)

Idag är det jobb för Sandras del, och ikväll är det korttids, så vi är lediga ett par dagar. Vi har inga större måsten, mer än att försöka komma ikapp med lite som ligger efter. Göran åker och veckohandlar medan jag tar dammsugningen, sen blir det nog lite njuta ledigt också, gissar jag.

Må bäst!

.

1 kommentar:

Johannes mamma sa...

Jag håller så med dig!
Det vore klart intressant att se in i deras inre för att få reda på hur dom tänker.
Johannes kan egentligen också en massa saker rent fysiskt men är precis som Sandra helt oförmögen att ta sig för att göra det.
En sån enkel sak som att vända på sig i sängen på natten om man ligger obekvämt är ett oöverstigligt hinder men borde egentligen inte vara det enligt sjukgymnast.
Men så är det och därför behövs assistans även nattetid även om det är svårt för andra att förstå.