Sandra har
ju utvecklats en hel del på vissa områden. Hon har blivit duktigare på att
förmedla hur hon känner/mår, och hon vill själv ha återhämtning. Vi tror att
det är därför hon inte blir trött-sjuk lika ofta som förut.
Men det
gäller ju för oss runt henne att lyssna på signalerna, och anpassa efter det.
Även om vi den senaste tiden har haft en superduktig, och mycket omtyckt
assistent, så orkar inte Sandra ha folk här så ofta som det innebär. När hon
säger att hon vill vara med mamma/pappa och blir ”trött i huvudet” av att ha
andra här, så är det en enorm utveckling att hon kan uttrycka det. Trots att
hon tycker mycket om assistenten, och vill ha folk här egentligen, så har hon
nu börjat säga ifrån när orken inte räcker.
Delvis därför är vi
tvungna att inse att assistans inte fungerar, och då är det ju bara slöseri med allas energi att fortsätta med det. Varje gång andra ska ta över (förutom i
skola nr 2) så har Sandra kraschat. Varje gång. Det säger ju en del om varför
vi inte bara kan låta kommunen placera henne i en gruppbostad för att dom ”anser
att dom har anpassat tillräckligt”. Vi måste få en ordentlig utredning av
hennes behov först. Det går inte annars.
Så, det är i
det vägskälet vi står nu, och det är inte det lättaste. För kommunen ”vet ju
redan vilka anpassningar som behövs” och LSS-handläggaren har t.o.m. pratat med
(eller snarare pratat till) Sandra i tio minuter… så varför lägga massa pengar
på en sån utredning?
Om dom bara
fattade att det kommer bli betydligt dyrare, och mer smärtsamt, att inte
utreda, utan först göra en massa fel som troligtvis leder till utredning ändå,
när inget annat funkar.
Nu menar jag
inte att det inte finns ställen som funkar. Även om dom är på tok för få, så
finns dom säkert. Det är bara det att ingen kan hitta rätt ställe utan att
först utreda Sandras behov. För ett ställe kan vara hur bra som helst för en
individ, men inte passa alls för en annan. När man har individer som inte kan
anpassa sig själva så är individanpassningen liksom A och O, annars går det
inte. Resultatet skulle bara bli att Sandra fick flytta runt. Som Göran sa
redan när första skolan inte fungerade och hon skulle byta skola ”Sandra är
ingen TV som man kan flytta runt tills bilden blir bra”
Vi har ju
också alla försök med Daglig verksamhet som kommunen ”ansåg sig ha anpassat
tillräckligt” där Sandra provade fyra ställen, och vi sen tackade nej till det
femte och gav upp. En sån behandling kan vi inte acceptera. Vi måste veta att
Sandra flyttar till ett boende som klarar av henne innan hon flyttar alls.
Sen i början
av december, tror jag, har vi väntat på svar från Habiliteringen om ifall det
kan skickas en remiss för utredning. Undertiden står vi och stampar, och
försöker få vardagen att fungera. Trötta och med för lite kunskap.
.