fredag 13 maj 2022

Vi lever

Jag måste erkänna att jag nästan glömt bloggen en tid. Jag har ingen energi över till den för tillfället, men tänkte bara skriva några rader för er som undrar hur vi har det. Tack för påminnelsen och kommentaren Tanja 😊

Med Sandra är det jättebra. Alltså, hon har det hur bra som helst och vi är såå tacksamma. Vi hoppas innerligt att inte kommunen får för sig att förstöra hennes liv nu, så hon får bo kvar. Hon har utvecklats massor och har innehållsrika dagar tillsammans med personal och grannar. Det känns så fantastiskt bra och jag tänker på just det när jag har dagar då jag känner mig låg.

 




I övrigt jobbar vi på att få tillbaks vårt liv och må bra igen. Det går framåt men jag har inte så mycket att berätta angående det. Jag är sjukskriven för tillfället och vet inte hur lång tid jag behöver, men börjar må bättre så sakteliga.

Vi försöker göra saker tillsammans, som vi ju inte kunnat i så många år. Fyller på med roliga projekt i den mån orken räcker. Det får liksom ta den tid det tar. Syftet är i första hand inte att bli klar, utan att vi har roligt på vägen. Många kafferaster blir det och vi har börjat hitta glädjen igen. Det är så läkande att skratta tillsammans.

Mitt mål är att jag ska fortsätta skriva här, men just nu ligger prio mer på att bli frisk. Sen återkommer jag. Må gott, ni som troget väntar på uppdateringar.

.

fredag 18 mars 2022

Uppdatering

Jaha... Det var ju ett tag sen jag skrev. Jag har helt enkelt inte orkat och orkar egentligen inte nu heller, men vill uppdatera läget lite. För er som undrar, och för mig själv.

Förra gången vi hälsade på hos Sandra, för två veckor sen, så mådde hon inte bra. Vi har ju varit beredda på en del bakslag och perioder som o-funkar en tid när allt är nytt för alla och innan Sandra och personalen känner varandra. Inget konstigt alls.

Men för den skull måste man ju tänka efter vad reaktionerna beror på, så man hittar rätt anpassningar. Och det är dom duktiga på, så det är inget som oroar, även om det såklart känns oroligt när Sandra inte mår bra.

Det är klart att det blir en oro när det är andra som ska lösa problemen som jag är van att ta hand om. När vi var hos Sandra förra gången var hon väldigt trött så vi trodde hon var på väg att bli sjuk. Hon skakade, var yr och satt mest och var tyst, eller ledsen. Hon hade mörka ringar runt ögonen, och det som var värst var att hon hade fullt med blåmärken på hela smalbenen.

Jag pratade med personalen som sa att hon hade haft fler utbrott på sista tiden. Hoppat på knäna och sprakat omkring sig. Jag tänkte att om blåmärkena beror på utbrott så måste det vara väldigt mycket utbrott, för så har hon inte sett ut på benen ens under dom svåraste perioderna tidigare. Jag sa att dom kanske måste kolla upp henne så det inte beror på nåt annat, och jag målade upp leukemi i min stressade hjärna.

Dom två veckorna som gick tills vi hälsade på igen igår var jättejobbiga, så klart. Jag hade fått meddelande om att Sandra mådde bra igen, och det var ju skönt även om just den svackan (trött, frusen och yr) inte var det som oroat mig. Sådana svackor har hon ibland och kan vara en vanlig sjuka eller bero på trötthet av intryck. Det är vi vana vid.

Min tanke på alla utbrott var att det berodde på att Sandra inte har förstått och att det har varit för otydligt i hennes vardag. Sånt skapar stress hos henne som leder till utbrott, det har vi sett många gånger. Så jag bad om ett möte som igår, när vi skulle hälsa på hos Sandra.

Igår var det en helt annan tjej vi träffade. Vi fick en mycket bättre kontakt med henne och hon svarade som hon brukar när vi pratade med henne. Och alla blåmärken var borta! Det var en stor lättnad.

Vi satte oss och pratade, jag, chefen och den som är ansvarig för själva boendet. Det visade sig att medicinen dom hade provat, Strattera, inte passade Sandra. Det var med största sannolikhet den som orsakade alla utbrott. Sandra blev lugnade av att dom avslutade den medicinen. Nu provar dom en annan, Risperidon, och den tror dom på även om det är för tidigt att säga än. Dom provar väldigt försiktigt eftersom det dels inte är något akut behov av medicinering och dels för att Sandra är helt omedicinerad sen tidigare. Det känns tryggt.

Första gången jag hälsade på var Sandra väldigt ledsen och lite orolig. Hon ville följa med hem och började storgråta när jag åkte. Det var ju inte konstigt och hon förstod säkert inte att hon bor där nu och vad det innebar att jag hälsade på. Efter det har det gått bättre och igår var Sandra helt lugn över att vi hälsade på. Ingen stress eller oro över det och var nog mest glad när vi åkte så hon fick gå ut till sina kompisar igen, haha.

Sköna unge. Jag skulle förbereda henne på att vi skulle åka, men hann knappt prata klart innan hon var på väg ut i gemensamhetsrummet. Så fantastiskt härligt att se. Ansvarig för boendet berättade på vårt lilla möte att när Sandra satt och åt frukost på morgonen kom en av grannarna och la handen på hennes axel och sa ”Hej kompis” Man blir ju alldeles varm i hjärtat.

Det var med en mycket lättare känsla vi åkte hem igår. Sen kom ett meddelande, och lite foton. Sandra var nöjd och hade ätit bra efter vi åkt.

Det var det om det. Själv är jag sjukskriven, men har goda förhoppningar om att snart vara på banan igen. Jag får hjälp med det och tar en dag i taget.

Må gott och var rädda om er.

.

söndag 20 februari 2022

Besök

Igår var vi och hälsade på hos Sandra igen, och den här gången kunde Göran följa med. Det var så mysigt. Sandra var piggare och gladare, och jag mådde bara bra när vi åkte hem.

Förra gången kände jag mig låg och ledsen efter besöket. Många känslor att hantera, och saknaden blev så påtaglig. Även Sandra var väldigt ledsen och ville ju följa med hem. Det märktes att hon hade känslor som var svåra att hantera för henne. Jag vet att hon trivs och mår bra, och det hjälper ju mina känslor, så klart. Att hon reagerade var inte konstigt, hon blev påmind om oss och livet innan flytten, och hon visste inte vad som skulle hända.

Den här gången visste hon hur det går till när vi besöker henne. Att vi är där en stund och sen åker hem, och att hon ska vara kvar. Hon ville bara veta vem som skulle äta med henne när vi hade åkt, sen var hon nöjd. Det kändes så bra, och vi bara njöt av att vara hos henne. Jag längtar redan till nästa besök.

Förra gången satt Sandra och åt mellanmål i gemensamhetsutrymmet när jag kom. Hon såg hallen, och mig från sin plats vid matbordet, och började såklart storgråta när jag kom. Efter besöket satte hon sig på sin plats igen, och skulle pussla, tror jag. Så hon såg när jag klädde på mig och skulle gå, varpå hon började storgråta igen.

Jag tänkte just inte så mycket på det, eller att vi skulle göra på något annat sätt. Jag vet ju att hon brukar reagera så. Men inför besöket igår hade personalen tänkt till för att göra det lugnare för Sandra. Det gjorde mig så glad att få bekräftat att dom gör så mycket rätt. När något är jobbigt för Sandra så funderar man ut ett annat sätt som fungerar bättre. Det är ju precis det allt handlar om. Hitta lösningar och vägar som fungerar så bra som möjligt. Att bara ändra när något o-funkar och att hela tiden ha den boendes bästa för ögonen. Sånt gör att anhöriga känner tillit och blir trygga.

Personalen M (en av Sandras favoriter för övrigt) var med Sandra i hennes lägenhet när vi kom, så hon inte såg oss direkt. Alla grannar var ute på andra aktiviteter, för att skapa lugn. Och innan vi åkte hem kom M och höll Sandra sysselsatt i lägenheten, så hon inte brydde sig om oss.

Visst var Sandra lite ledsen, eller känslosam snarare, i perioder och hon funderade mycket och pratade om gamla minnen. Men hon var i övrigt glad och vi fick se den härliga glimten i hennes ögon vid några tillfällen.

Vi hade en fikakorg med oss, så vi började med att fika tillsammans hela familjen. Sandra var lycklig över att vi hade coca-cola med oss till henne. Sen lekte hon med Göran en stund och jag läste ett par böcker för henne. Det var lagom och kändes så bra. Jag var glad när vi åkte hem.

Jag har länge haft en fundering på om Sandra har ADHD. Ända sedan vi provade en lugnande tablett inför en lång flygresa när hon var runt tio. Hon fick ett sånt inre lugn av den tabletten, men var jättepigg och glad hela natten. Alltså hade den inte den effekten vi var ute efter, men efter det har jag reflekterat mer över hennes speedade tankegångar.

Personalen på boendet, och deras läkare, såg på en gång att hon med största säkerhet har ADHD. Dom har diskuterat en utredning, men kommit fram till att den inte skulle göra någon skillnad för Sandra, så det är onödigt att utsätta henne för det. Däremot provar dom med att sätta in en mycket låg dos av ADHD-medicin.

Dom är ute efter ungefär samma effekt som vi märkte av tabletten hon fick när hon var liten. Alltså pigg och glad, men lugn i tankarna. Det är inget akut behov av medicinering, så dom går mycket försiktigt fram. Eftersom Sandra är omedicinerad hittills så får hon en väldigt låg dos till att börja med. Än så länge har dom inte sett någon skillnad, och blir det inte den effekt dom är ute efter så avslutar dom. Det enda syftet är att Sandra ska må bättre och jag känner mig helt trygg med deras beslut.

Jag ser på Sandras grannar att dom mår så bra. En del behöver medicin, andra inte. Alla är pigga, glada och trygga. Alla är tillsammans och alla mår bra. Det är så fint att se. Även Sandra har ju snabbt gjort enorma framsteg och vill bara vara tillsammans med alla andra. Allas lägenheter står mestadels tomma på dagtid.

Jag hade ju tänkt att fokusera på mig själv lite mer, och skriva om vårt nya liv här hemma efter flytten. Men jag är på tok för trött så det får allt vänta. Jag har fullt upp med att försöka varva ner och vila. Jag blir stressad när det blir lugnt, men orkar inte göra så mycket. Jag antar att det bara får ta den tid det tar, helt enkelt.

Jag är så tacksam över så mycket just nu, och det känns jättebra. Allt har sin tid.

.

tisdag 8 februari 2022

Äntligen

Som jag har längtat! I helgen hälsade jag på hemma hos Sandra och det var så roligt att se henne. Det blev lite känslosamt för oss båda, faktiskt. Sandra blev ledsen, men det var jag beredd på. Hon lever i nuet med det hon har runt sig, och har ju inte tänkt så mycket på oss här hemma. När hon såg mig blev hon påmind och ville följa med hem.

Även om hon var trött och ledsen, så såg jag stora framsteg. Hon satt och åt mellis när jag kom, och alla andra satte sig också där och åt. Det var ganska mycket folk med grannar och personal. När Sandra ätit klart dukade hon av sin tallrik. Hon gick mellan borden och allt folk till diskbänken utan problem. Inga låsningar eller någon oro. Sen gick hon före till sin lägenhet för att visa den för mig.

Alltså, hemma kunde hon inte avsluta en måltid när vi var i köket. Vi lämnade henne alltid ifred innan hon hade ätit klart, annars låste det sig. Hon har alltid känt krav om man varit för nära henne när hon ska göra något, vadsomhelst. Det var fantastiskt att se hur lugn hon var bland alla andra. Hon vill verkligen vara med och klarar det. Så fint att se.

Sandra ville se bilen och då fick hon hjälpa till att bära in alla lådor jag hade med mig. Det får plats otroligt mycket i den lilla bilen.

 


Vi har ju haft en hel del material efter att jag var tvungen att ordna en egen daglig verksamhet i källaren åt Sandra. Sen har ju Göran haft färgaffär för många år sen, och en del överblivet därifrån finns det ju än. Penslar t.ex. Bilen var full med allt möjligt. Bl.a. stora färgade kartongark, ritpapper, färgat papper, silkespapper, färger och massa lådor med pysselgrejor. Jag hade också med mig lite sorteringsjobb, spel, pussel, Sandras sång-låda, ett fiske-spel som Sandra och jag har gjort och en rörelse-lek med ärtpåsar. Jag hoppas dom får användning av det, det är ju synd att slänga.

Ni som är nyfikna på en del av materialet jag har gjort kan gå in här och kika.

När vi hade tömt bilen så var vi i Sandras lägenhet och hade det mysigt en stund. Jag läste några böcker för Sandra och vi målade lite i målarböcker. Men hon var trött så efter ett par timmar åkte jag hem igen. Då blev Sandra ledsen så jag gick så fort jag kunde.

Jag vet ju att hon blir lugnast om avskeden går fort och när jag kom hem hade jag fått ett sms om att hon var lugn på ett par minuter. Även om jag visste att hon skulle lugna sig så var det skönt att få info. Jag kände mig lite låg när jag åkte hem. Saknar henne 💕

Här hemma blir det rensat lite i taget och lite ordning vartefter. Men jag orkar verkligen inte så mycket, så vi skyndar långsamt. Göran mår mycket bättre, vilket är glädjande. Han klarar t.o.m. trappan upp från källaren vissa dagar och vi kan hjälpas åt lite med ordningen. Han klarar också att ta sig i och ur bilen när omständigheterna tillåter, så är det bara isfritt så kan han följa med och hälsa på hos Sandra, förhoppningsvis nästa gång. Vi är så tacksamma över det. Man ska vara glad så länge man klarar sig utan hjälp.

Hursomhelst, igår tog vi tag i alla gosedjuren som Sandra samlat på sig genom åren. Några har hon ju tagit med sig i flytten, men resten tänkte vi köra till tippen. Egentligen vill vi ju skänka en massa överblivet till nåt sjukhus eller nåt, men det finns ingen ork. Men nu har vi en fin vän som fick nys om alla djur som riskerade att hamna på tippen, så hon ser till att dom kommer till bättre användning. Tack fina!

Några av dom finaste djuren sparar vi. Dom kan Sandra få lite då och då framöver, tänkte vi.

 


Jag lovade att visa lite fler foton från lägenheten så här kommer dom.

 









Gemensamhetsutrymmena kunde jag inte fota för där var det fullt av folk som kanske inte vill vara med på bild.

.

söndag 30 januari 2022

Lägesrapport

Först och främst - Stort tack för dom fina kommentarerna efter förra inlägget. Jag blev allt lite rörd.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mina egna känslor, men det finns inte så mycket att säga. Jag har en utmattningsdepp som inte beror på att Sandra har flyttat, så dom känslorna har inte kommit än. Visst saknar vi henne såklart, men jag har fullt upp med att hantera alla gamla känslor och reaktioner som sitter kvar och påverkar mig.

Med Sandra är det fortsatt bra och hon gör enorma framsteg. Jag är så tacksam över att hon tillslut fick flytta till ett ställe med rätt kompetens. Jag känner att jag har haft rätt hela tiden, vad andra än har haft för åsikter. Så bra att jag litade på min egen känsla hela vägen. Göran har förstås stått på min sida och vi har stöttat varandra under resan, även om det är jag som haft mest kontakt med kommunen och boenden.

Kompetens är det allra viktigaste, det går faktiskt inte utan det. Inte när det handlar om personer med Sandras svårigheter. Rätt kompetens behöver inte betyda en viss utbildning, utan handlar mer om rätt förmågor. En empatisk förmåga, att kunna sätta sig in i andras situation. En fingertoppskänsla. En förmåga att läsa av varje enskild situation. Att anpassa sig och kunna byta spår om situationen kräver det. Att vara enormt lyhörd, ligga två steg före, vara beredd på allt. Ha fem reservplaner och kanske behöva uppfinna en sjätte plan i all hast. Vara tydlig! Väldigt tydlig, och förstå att det är skillnad på vad man själv har sagt och vad den andra har förstått. Och, självklart (!) vara lågaffektiv i alla situationer!

Framförallt måste man kunna ta till sig, utan att ta åt sig. Inse sina begränsningar och kräva handledning vid behov. Då funkar det oavsett om man är undersköterska, specialpedagog eller rörmokare. Men det är ju förstås bra om personalen har pedagogisk utbildning eller erfarenhet, och specialpedagoger är viktigare än undersköterskor om man måste välja. Jag tycker nog båda behövs på ett bra boende.

En viktig sak på Sandras boende är att det har en inriktning på autism. Det är inte bra att blanda funktionsnedsättningar när behoven är så stora som dom är för dom som bor där. Personalen kan det där med rätt bemötande för just den här målgruppen, det är bra.

 

Besök hos tandhygienisten
med boendepersonal och utan mamman

Att lyssna på anhöriga är också jätteviktigt, men ju mer kompetens det finns, desto mindre behöver anhöriga finnas till hands. Faktum är att jag inte behövs alls, och det är såå skönt. Men det är stor skillnad på personal som tror att dom kan, och personal som inser att dom behöver ta till sig kunskap. Så, sist men inte minst, till alla som anser att man som anhörig måste släppa taget. Det gör man när man ser att personalen är lyhörd och förstår att dom inte alltid vet bäst. Det handlar om tillit. Om jag ser att personalen ser, då blir jag trygg. Då släpper man taget som anhörig. Jag lovar. En trygg förälder är ingen jobbig förälder!

Jag har fått kommentarer om chefer som inte tillåter att personalen har kontakt med dom boendes föräldrar. Alltså… Anmäl chefen, eller byt jobb!

Och även om man är trygg, och litar fullt ut på personalen, så vill man ju vara en del i ens barns liv. Som dom flesta andra föräldrar vill man ju ha kontakt, och veta hur ens barn mår och om det hänt nåt roligt. Bara för att en människa inte själv kan hålla kontakten så betyder det inte att det är oviktigt. Det är dessutom den boendes rättighet att ha kontakt med sina anhöriga! Det är personalen som får den rollen när den boende inte kan det själv.

Men för oss är det ju mest vi föräldrar som är intresserade och nyfikna på hur Sandra har det, för hon bryr sig inte nämnvärt. Knappt alls, faktiskt, och det är ju underbart på alla sätt och vis. Att hon har det så bra att hon inte har tid att sakna oss är ju det bästa som kan hända. Då klarar hon sig fint den dagen vi inte finns mer.

Hursomhelst. Sandra har utvecklats väldigt mycket under dom drygt tre veckorna som hon bott på boendet. Personalen är jätteduktiga på att vara lyhörda, läsa av och anpassa. Hon har inte ens varit tröttsjuk, trots alla förändringar och nyheter hon varit med om. Det är faktiskt helt fantastiskt!

 

Soffhäng i gemensamhetsutrymmet

Hon säger att hon inte vill vara i lägenheten (med personal, förstås, hon är aldrig ensam) utan hon vill vara med sina grannar i gemensamhetsutrymmet. Och eftersom det är en sådan lugn och stabil grupp så fixar hon det. Utan att bli stressad eller sjuk. Det är helt magiskt och vi är så glada.

Dessutom har hon vid några få tillfällen valt att vara i lägenheten, när hon känner att hon behöver det. Och det är också helt fantastiskt.

Vi har ju alltid vetat att Sandra är social, men det krävs anpassning för att hon ska kunna vara med andra. Hon har alltid velat mer än hon klarat, och haft svårt att koppla av utan hjälp. Men att vara ensam, eller bara med en personal hela tiden hade varit förödande för henne. Tänk när vi var i början av den här resan nånstans, och vår dåvarande LSS-handläggare sa att det Sandra behöver är att sitta ensam i en lägenhet övervakad av personal via kamera. Jag får rysningar.

Eller tänk om vi inte hade stoppat flytten som var så nära i somras. Där det vandrade runt en boende hela tiden, med en personal efter sig som sa till om hen gick fel eller gjorde något som hen inte fick. Runt, runt, dagarna i ända. Hen hade inget schema för hen kunde inte läsa. Hujedamej, säger jag bara! Vilken förvaring och vilket meningslöst liv. Hemskt, faktiskt. Tackolov hann jag se det innan Sandra flyttade dit.

Jag har tackat personen på kommunen som hjälpte oss under sista året. Efter alla stolpskott som lagt krokben för oss under alla år, så kände jag att jag ju måste säga när det fungerar också, och inte bara gnälla när det inte funkar. Att hon förstod oss när vi hoppade av förra boendet kändes enormt skönt, och att hon tog till sig varför vi hoppade av och att hon sen såg till att det boende vi hade gett som förslag blev verklighet. Vi är så tacksamma så det går inte att hitta ord för det. Men hon har fått veta det iallafall.

Så bra att vi inte gav oss. Vi visste vad Sandra behövde, och att hon hade rätt till det. Och det blev så bra. Så otroligt bra. Ända oron är att kommunen inte låter henne bo kvar. Men ett problem i taget, en lösning i sänder. Just nu är vi bara glada och tacksamma, och längtar tills restriktionerna låter oss hälsa på vår älskade unge.

.

fredag 21 januari 2022

Egentid

Vi har sagt att vi inte ska hälsa på hos Sandra förrän hon känns stabil och har förstått att hon inte ska följa med hem igen. Det skulle bara röra till det för henne om jag (eller vi) kom innan hon har landat ordentligt.

Men det går över förväntan och det märks att personalen har rätt kompetens. Det går ingen nöd på Sandra iallafall. Även om nya Corona-restriktioner gör att vi måste skjuta fram dagen då vi kan hälsa på. Vi längtar ju, förstås. Men så länge vi får uppdateringar och lite foton så ska vi väl stå ut med väntan. Dom boendes hälsa är förstås viktigast i det här läget och händer inget nytt så kan vi hälsa på i månadsskiftet, för alla boende och personal har fått sina sprutor nu.

Vi längtar som sagt. Det ska bli jätteroligt att hälsa på. Vi hoppas att Göran är så pass återställd att han klarar att ta sig till bilen, och i och ur den. Kanske måste jag åka själv första gången, vi får se hur saker och ting utvecklas här.

Jag har inte känt så mycket mer än glädje och lättnad över att Sandra har det bra. Jag har visserligen saknat henne mer eller mindre i perioder, men inget sorgearbete än. Min depp beror inte på att hon har flyttat, utan den blir snarare bättre av just det. Än så länge.

Däremot blir jag väldigt påverkad av ifall jag inte hört något från boendet på ett par dagar. Men jag är trygg i att hon har det bra och vi har fått så många bilder som visar att hon mår fint. Jag är inte orolig för Sandras del, det känns bara fantastiskt och jättebra.

 


Dock är jag beredd att det kommer en reaktion hos mig så småningom. Jag har trots allt levt bara för Sandra i väldigt många år. Precis allt vi gjort har varit noga planerat utifrån hennes förmågor. Precis hela tiden. Har vi rest så har vi inte varit på semester, utan rest för att ge Sandra upplevelser och vi har varit assistenter varje sekund med henne. Självklart är det en stor omställning. Det kommer ta tid innan jag hittar mig själv igen.

Än så länge är jag mest uppe i varv och har väldigt svårt att koppla av, trots att jag är enormt trött. Det är så konstigt, men jag är medveten om det och försöker att inte sätta igång med saker som triggar igång mig ännu mer. Promenader är bra, men det går sådär, får man väl säga.

Känslan av att vi måste planera allt noga innan vi gör nåt, blev väldigt påtaglig i början. Jag kom på mig själv med att jag kunde. Att inte behöva tänka på alla hundra omständigheter och eventuella konsekvenser, utan bara kunna. Om jag ville, när jag ville och hur jag ville. Det är så fortfarande till viss del, men jag orkar just inte göra så mycket som jag kan nu.

Jag kommer också på mig själv med att reagera när något oförutsett händer. När plogbilen kommer klockan fyra på morgonen och jag tänker ”Fasen” innan jag kommer på att Sandra inte ligger och sover eller kan bli störd av det. När jag själv vaknar och tassar förbi Sandras rum innan jag kommer på att jag inte behöver smyga. Eller när jag slår i tån och kommer på att jag kan skrika en svordom utan någon får ett utbrott.

Jag behöver inte ha telefonen på ljudlöst och jag har tagit bort lappen på dörren där det står ”Ring inte på dörren”. Jag kan svara när det ringer och öppna om nån kommer, utan att jag behöver bereda vägen runt Sandra först.

Så nu när jag kan, ska jag försöka få tillbaka lite energi. Jag fortsätter att försöka gå från tanke till handling och faktiskt komma igång med små promenader. Förnuftet säger att jag blir piggare av en promenad än att renovera köket när rastlösheten kommer. Bara jag kommer över tröskeln några gånger. Mitt jobb nu är att återfå min egen balans.

Balansen mellan krav och förmåga, återhämtning och aktivitet. Det som jag var så noga med när det gällde Sandra, det är viktigt även för mig. Nu är det min tur, nu finns min egen tid.

.

onsdag 12 januari 2022

Dom första dagarna

Jag vill börja med att tacka för alla kommentarer, grattisar och glädjerop, både här och på fb. Sandra verkar trivas bra och allt går över förväntan än så länge. Hon brukar iofs alltid funka väldigt bra i början, men vi känner att det här är rätt även om Sandras reaktioner inte har visat sig än. Det kommer bli bra när hon har landat och alla lärt känna varandra ordentligt. Det känns så fantastiskt bra.

Emelie skrev att hon trodde Sandra hade svårt med andra och, ja, det har hon. Samtidigt som hon är väldigt social, så det gäller att hitta rätt balans. Sandra kan inte anpassa sig, eller ta hänsyn till andra, så hon funkar bara med människor som kan ta hänsyn till hennes behov. Med personal som har rätt kompetens så funkar det att göra saker tillsammans med andra. Hon skulle må dåligt utan sällskap, men allt umgänge måste anpassas.

Än så länge håller dom på att prova sig fram vart Sandras gränser är, så dom kommer säkert överskrida den gränsen några gånger. Det är ju så man lär sig balansen. Den senaste rapporten från igår tyder på att Sandra börjar landa, och bli trött, då hon hade valt att mest vara i sin lägenhet och inte med dom andra. Nyhetens spänningar har lagt sig så vi antar att reaktionen kommer närsomhelst. Sen får personalen lära sig gränserna och så småningom är jag säker på att hon kommer klara umgänget med övriga mer.

Det är en väldigt fin och harmonisk grupp, med mycket glädje och bus, och som vill vara tillsammans mest hela tiden. Det kommer gå finemang, men det tar så klart tid att hitta balansen för alla.

Emelie undrar också om jag har fler bilder på lägenheten. Under själva flyttdagarna hann jag inte fota så mycket. Eller, jag hade väl snarare fullt av andra tankar i mitt huvud. Det var inte riktigt färdigmöblerat, men jag visar det jag har så länge. När jag hälsar på Sandra nästa gång så kommer jag fota mer, så jag lovar att det kommer framöver.

 

Hallen, och Sandras schema.
Dörr till gemensamhetsytor och grannar till vänster.
Dörr till badrummet till höger.

Vardagsrum med utgång till uteplats bakom soffan.

Sovrum.
Sandra packar upp sina gosedjur med en personal.

Ja, och så badrummet.

Det var allt för denna gång. Må så gott.

.