onsdag 28 oktober 2020

JAG och källorna

Jag kan bara inte släppa det här. Ni som följt min blogg en tid förstår nog varför. Som jag kämpat för just den grupp av människor som JAG faktiskt IQ-diskriminerar genom att sprida desinformation. Jag blir ledsen och arg. Och förbannat trött.

Klippet som jag länkade till sist (ß länk till det inlägget) sprids nu på fb i ett sponsrat inlägg. Jag vill så gärna ställa lite frågor till Cecilia Blanck, men det går inte att diskutera när det bara blir en envägskommunikation. När jag blir ett hot istället för någon att samarbeta med.

Jag tycker det är jättebra att värna om assistansen, och alla människors lika värde, och jag är helt med på att motverka att personer med IF utsätts för kränkande behandling. Jag är emot institutioner och jag värnar mest av allt om individanpassning. Självklart, det är mitt stora uppdrag i livet, liksom. Så jag fattar inte varför man inte kan prata med dom som säger sig jobba för samma sak?

Jo, för jag tycker att även gruppbostäder ska finnas och anser att det finns människor som har behov av just det stödet. Där skär det sig, för dom som utger sig för att värna om alla människors lika värde och gapar om att man inte ska IQ-diskriminera, dom anser att alla mår bäst med samma stöd… Assistans.

Det ger dom rätt att smutskasta alla andra möjligheter. Jag förstår faktiskt inte hur man kan såga något som vissa människor (som dom säger sig värna om) faktiskt behöver för att inte bli kränkta.

Varför ställer jag då inte frågorna i klippet som sprids på fb? Helt enkelt för att jag inte orkar med kommentarerna en gång till. Det går inte att fråga och föra ett samtal när dom som läser inte tar till sig det jag skriver utan bestämmer vad jag tycker. Jag hade tänkt göra lite inlägg utifrån kommentarerna jag har sparat, men jag vet inte om jag kan få ihop det, faktiskt. Här är ett exempel, för att visa vad jag menar med envägskommunikation. Jag är markerad med vitt.

 







Frågorna jag ställer får jag inga svar på, men påståenden om att jag inte tycker assistans är bra återkommer flera gånger. Jag vet inte hur tydlig man måste vara, men det känns som att prata med personer som blivit hjärntvättade. Man når liksom inte fram.

Nåja, jag efterlyser lite källkritik och frågorna som jag skulle vilja ha svar på angående klippet är:

-Vilka är dom starka krafterna i kulisserna? Källa?

-Vilka är dom självutnämnda experterna som påstår att det finns en metod som passar alla individer? Källa?

-Vad är det för metod du pratar om? Källa?

-Vad är det för nya hus med designade fiffiga lösningar som byggs? Källa?

-Vad är enligt dig en institution?

-Vad är enligt dig en anpassad gruppbostad?

-Om du anser att det är samma sak, vart har du tagit den informationen ifrån? Källa?

-Vad är det som är dåligt med en individanpassad gruppbostad? Vad har det åsamkat den här gruppen och på vilket sätt? Källa?

Dela gärna det här inlägget, så vi får en lite nyanserad bild av gruppbostäder. Tack.

.

måndag 26 oktober 2020

IQ-diskriminering

Jag är innerligt trött på kränkta människor som måste linda in verkligheten i nåt slags gulligull. Först kom ”funktionsvariation” eller, först kom kanske ”superhjältar” jag minns inte riktigt. Det är väl toppen för dom som inte har behov av extra stöd. Självklart ska man inkluderas i samhället om man klarar det, absolut! Men jag är också en funktionsvarierad superhjälte, det är väl alla, liksom… Om man inte erkänner att det är svårt, och finns svårigheter, så är det ju inte så lätt för andra att förstå att man behöver extra stöd och anpassning.

Nu har jag (efter en märklig diskussion på nätet som jag ev. återkommer till i ett annat inlägg) sett ännu ett konstigt ord. IQ-diskriminering. Ja, alltså, jag fattar ju betydelsen, och den är det egentligen inget fel på. Personer med IF ska också lyssnas på. Det är ju viktigt, alla som förstår sitt eget bästa och kan ta ansvar för egna val, ska självklart bli lyssnade på! Det tror jag dom flesta tycker, och jag förstår också att det inte är så självklart överallt så man måste belysa det.

Däremot så tycker jag att det är IQ-diskriminering att inte inse att det finns människor som inte förstår mer än ett mycket litet barn, och inte har förmågan att ta ansvar och beslut rörande sig själv. Man måste ju för fan skilja på det?!

Nej, inte enligt föreningen JAG, och inte enligt dom som blivit hjärntvättade av deras påståenden. Ber om ursäkt om jag kränker fler lättkränkta nu, men allt handlar inte om dom med lättare IF, faktiskt! Dom med svår IF och autism behöver helt andra anpassningar. Säger man det högt blir man fan lynchad. Helt otroligt!

Min energi går ju självklart mest till mitt eget barn, men jag slåss faktiskt för att det ska tas hänsyn till allas individuella behov. Jag har aldrig sagt att assistans är dåligt, jag har bara sagt att det är dåligt för personer som inte själva kan larma eller tala om hur dom behöver bemötas. Om det inte finns otröttliga anhöriga som alltid kommer finnas på plats… Det måste ju vara upp till var och en, men det är fortfarande dåligt för personer som inte kan larma och inte har anhöriga. Dom människorna måste ju också ha rätt till ett liv utan kränkningar.

HÄR kan ni se ett klipp om hur föreningen JAG sprider desinformation angående ”alla med autism” och gruppbostäder (eller institutioner som dom kallar det, och sprider ut att det skulle vara samma sak).

Det finns dåliga gruppbostäder, och kommuner som bygger stora institutioner (i vår egen kommun t.ex.) men sånt har jag aldrig sagt att det är ett alternativ. Det är bristen på bra gruppbostäder som är ett problem. Det måste finnas s.k. BoDa-verksamheter i alla kommuner, för dom personer som behöver mest hjälp av alla i samhället. Dom som inte kan bestämma över sina egna liv, inte kan larma kränkningar och inte bör ha assistans.

Jag tittade närmare på JAGs hemsida. Bl.a. står det att särskolor och träningsskolor är dåliga och bara bidrar till att IQ-diskriminerade inte får möjlighet att lära sig räkna, läsa och skriva. Men hjälp! Jag blir ju helt förskräckt! Det om något är väl IQ-diskriminering! Läs mer HÄR.

Det kändes som jag var inne och läste hos en sekt som tror att svår IF inte finns om man ignorerar det. Jag blev mörkrädd och skrev till UG att dom behöver göra en uppföljning på programmet om gruppbostäder. Hoppas dom granskar det här.

.

fredag 9 oktober 2020

I väntans tider

Jag har ju berättat att jag har svårt att skriva just nu, och nu när vi väntar på viktiga besked så är det värre än någonsin. Jag kan inte fokusera alls, så jag ber om ursäkt. Nu är det väl ingen som lider av att jag inte uppdaterar här, mer än jag själv, men iallafall. Skrivandet har alltid varit min ventil, så jag saknar det.

Jag försöker att vara närvarande ”här och nu” vilket gör att orken räcker lite längre. För det är ovissheten som tär mest. Hade vi ett datum, eller nåt slags positivt besked, typ ”Om tre år kommer vi kunna erbjuda ett bra boende för Sandra” så hade vår energi troligtvis räckt. Men, som sagt, en timme i taget. Mer kan vi ju inte göra.

Jag väntar också svar på röntgen som gjordes för ett tag sen och som jag skulle fått svar på för över en vecka sen nu. Jag får väl själv ringa läkaren när jag hinner och orkar framöver, om det inte dyker upp nåt svar snart. Det är väl inget allvarligt, men jag hoppas att få lite hjälp så jag klarar att ta ett annat jobb när Sandra flyttar. Eftersom jag är barnskötare så är det ju inom förskolan jag kommer söka jobb, alternativt inom LSS. Då måste min kropp klara det om jag ska ha en chans.

Just nu är det lite deppigt, faktiskt. Det är bara Sandras framtid som är viktig och själv har jag inte så mycket kvar när det är ordnat. Men jag hoppas ork och livslust återvänder när jag får tid över till mig själv igen.

Nåja, det är som det är. Men det är lite stiltje i hjärnkontoret just nu, medan jag väntar på div svar. Med Sandra är det väl lite si och så. Vi vet fortfarande inte om det är en tillfällig (om än långvarig) svacka som beror på att vi inte har den struktur och anpassning som hon behöver, eller om det faktiskt är något annat, fysiskt, som felar. Vi kommer ju troligtvis inte att få reda på orsaken förrän hennes liv anpassas bättre.

Vi kan bara göra vårt bästa, men det räcker inte. När Sandra fick stimulans och struktur i skolan (och under skoltiden även på korttids) så räckte ju det. Hemma kunde vi vara familj och hade inte så många timmar över att strukturera upp. Det fungerade väldigt bra när vi hade ett ordentligt schema, med fasta aktiviteter (skola och korttids) tydligt uppsatt åt henne.

Det var bara loven som var jobbiga då, eftersom det blev för mycket tid hemma och den struktur som hon behöver inte är möjlig att ha i vardagens familjeliv. Loven var jättejobbiga, faktiskt, och det var korttids som räddade familjen då.

Nu har vi ju ingenting. Sandra är hemma dygnet runt och har varit det i flera år. Det är skittungt för oss och alldeles för ostrukturerat för Sandra. Det gick bra i några dagar, max en vecka när Sandra gick i skolan. Inte flera år.

.

söndag 27 september 2020

Falla tillbaka och börja om

Jag vet inte hur många ”inlägg” jag skriver som jag raderar igen. Jag är van att skrivandet går av sig själv, men nu börjar jag en mening och ibland skriver jag ett helt stycke eller t.o.m. ett helt inlägg. Men mitt i allt vet jag inte vad jag svamlar om. Jag får inte ihop det, utan raderar allt och börjar på nåt annat en annan dag. Vissa utkast ligger länge i Word där jag bearbetar och skriver om, justerar och ändrar. Tillslut tycker jag att det får duga och då publicerar jag det. Ja, det är iallafall orsaken till att det går ett tag mellan inläggen.

Hursomhelst så tänkte jag försöka skriva om konsekvenser som man måste se upp med, och som gör det svårt för personal som inte har tillräcklig kompetens och personkännedom. För att Sandra ska utvecklas framåt (och inte bakåt…) krävs det ett väldigt stort engagemang, på rätt sätt. Det är något som bara utvalda lärare i skolan har klarat av genom åren.

Som nu när Sandra har en rejäl svacka. Det är många saker som hon kunde när hon mådde bra, men som hon inte kan nu. Vi måste ju såklart hjälpa henne med det hon inte kan, trots att hon kan i vanliga fall. Man kan aldrig någonsin kräva mer av någon än vad den personen har förmåga att klara av. Och för dom flesta är det ju beroende av dagsformen, vad man klarar och inte.

För Sandra, och många andra som har autism, beror det ännu mer på dagsformen. Vi andra kan ju liksom skärpa till oss, och klara saker även om vi inte är på topp. När vi förstår att det är bättre att vi gör, än att vi låter bli. Sandra förstår inte konsekvenserna av att sluta försöka gå. Eller låta bli att äta, dricka, ta medicin, vila, tvätta sig eller använda vantar när det är 20 minusgrader. Eller vadsomhelst som man gör för att man förstår sina behov. Det är alltid vi runt Sandra som måste anpassa efter hur hon mår, så viktigheter blir gjorda. Hela tiden.

Hon gör inte saker av sig själv, nämligen. Hon säger inte ”kan själv” och gör, även om hon i vissa fall skulle kunna själv. Det räcker inte med kroppens signaler för att få henne att göra något av sig själv. Hon ber inte ens om hjälp, eller ropar på oss. Är vi där och hjälper henne, så är det så det ska vara i hennes värld, hon vet inget annat. Vill vi att hon ska lära sig själv, så är det vi som måste ge henne förutsättningarna, och sen gå undan om hon har förmågan.

Hon tar inte kommandot själv, och för att se förmågorna och ge rätt verktyg så måste vi runt henne ha stor personkännedom och fingertoppskänsla. Att på rätt sätt, vid exakt rätt tillfälle, låta henne återta sina förmågor är jätteviktigt om hon ska få vara delaktig i sitt eget liv i den mån hon kan det.

Det är ju enklare att hjälpa henne, för det är jättesvårt att få henne att göra själv, om man inte vet hur man ska göra. Det handlar om timing, tonfall, krav, andra störningsmoment, egen närvaro/frånvaro och en hel massa små, små detaljer som utomstående inte ens lägger märke till.

Hjälper vi för mycket kan hon tillslut ingenting och blir uttråkad. Hjälper vi för lite blir kraven för höga. Är hon på väg att klara något själv, och man råkar visa sig för tidigt, så kan hon inte mer. Kan hon inte, och man väntar för länge, så blir hon orolig och rädd. Alla alternativen leder till låsningar och utbrott. Och glöm inte dagsformen som gör det näst intill omöjligt att räkna ut vilka dagar hon kan vad... Vi som känner henne mycket väl kan oftast se och höra på vilken nivå vi ska lägga hjälpen.

När Sandra inte kan gå, så måste vi hjälpa henne att förflytta sig. Vi måste också vara otroligt lyhörda på minsta tecken till bättring, så vi kan ”pusha” henne att försöka själv, innan det blir en vana som är svårare att bryta.

Nu har Sandra haft väldigt svårt i trapporna en längre tid, så vi vet inte om det är någon tappad förmåga, eller ”bara” har blivit en vana så hon tror att hon måste ha den hjälp hon behövt under den senaste tiden. Så fort hon ska göra något nu, så försöker vi ”pusha” lagom mycket, och vid rätt tillfälle, för att hon inte ska sluta med alla sina förmågor. Men vi vet inte om hon har förmågan, om den återkommer eller om den är borta för alltid.

Vissa dagar är bättre. Då går hon med på att försöka lite själv. Vi börjar hoppas att det ska vända, och så kommer ett bakslag. Det har suttit i länge den här gången. Hon har väldigt svårt att gå öht just nu, och det började väl på allvar någon gång i våras.

Jag hoppas, och vill tro, att ostadigheten beror på saknad struktur här hemma. För isåfall kommer förmågorna tillbaks om hon får bo på ett sådant boende som vi ansökt om. Med kompetent personal och bra sysselsättning. Det är hemskt att veta hur hon har mått när livet var rätt anpassat, och att inte räcka till för att ge henne det hon behöver.

Men vi vet ju inte med säkerhet vad svårigheterna med rörelseförmågan beror på. I värsta fall är det något annat, som sakta försämrar henne. Det känns oroligt, faktiskt. Jag tänker mer och mer på en ny utredning, men vem ska göra en sån? Det måste ju vara en läkare som kan se vad som är autism, och vad som inte är det. Det är inte bara att gå till vc och försöka förklara.

Det var ju inget roligt inlägg det här, men det är som det är just nu. Oroligt.

.

måndag 21 september 2020

Utredning

Som ni kanske minns var vi inte speciellt nöjda med den utredning som vår förra handläggare gjorde då vi ansökte om gruppbostad. Jag hade en hel del frågor om den utredningen men handläggaren kunde inte ge några vettiga svar.

Jag frågade bland annat hur han kunde anta att Sandra, efter en flytt, skulle kunna förstå och ta ansvar för sina egna handlingar. Jag frågade också på vilket sätt han ansåg att Sandra skulle klara av kontakter med myndigheter. På frågorna svarade han ”Det är min bedömning” trots att det i alla intyg han hade fått stod motsatsen.

Det stod många konstiga saker i hans utredning, som t.ex. att Sandra, med lite stöd, kan hantera köksmaskiner, så som en ugn. Vart i hela friden han hade fått det ifrån har jag ingen aning om, för det står inte i några intyg iallafall. Antingen hittade han på det själv, eller så var det nåt som nån från korttids hade erfarenheter av. Jag vet ju inte om Sandra fick ta ut varma plåtar på korttids, och om hon fick det var det ju mest tur att inget hände.

Eftersom Sandra inte förstår faror eller kan föreställa sig saker hon inte upplevt, och alltså inte kan räkna ut faran med att ta i en varm plåt, så kan vi inte låta henne hantera en ugn. Hon kan inte heller lära sig av misstagen, utan lär sig saker utantill, när vi lär henne. Men hon förstår inte syftet och förstår det alltså inte ”på riktigt”. Saker som hon ”kan själv” är bara sånt som hon kan klara med hjälp utan att det utgör någon fara för henne.

Nåja, det var bara en liten förklaring på hur vi måste tänka när vi ska hjälpa Sandra att ”göra själv”. Vidare så bestod vår förra handläggares utredning mest av en massa konstiga kryss och formuleringar som ingen vettig människa begrep. Åtminstone inte utan att lusläsa och ta reda på vissa ords betydelser ordentligt.

Som t.ex. att Sandra har lätt begränsning i mellanmänskliga interaktioner och relationer.

Mellanmänsklig betyder ”mellan människor”.

Interaktion betyder samverkan, samspel eller ömsesidig påverkan.

Relation betyder ömsesidigt förhållande, samband.

Jag tror inte jag behöver skriva mer om det. Vemsomhelst som läst min blogg, eller känner till lite om vad infantil autism kan innebära, förstår mer än vår förra handläggare. Om någon vill läsa lite mer om det så klicka här.

Hursomhelst, det jag skulle berätta från början var att vi, i förra veckan, fick utredningen som vår nuvarande handläggare har gjort efter vår ansökan om Daglig verksamhet. (Eftersom ansökan egentligen gäller gruppbostad med integrerad daglig verksamhet och det sistnämnda saknades när vi sökte bostad).

Vilken skillnad! Den här utredningen var för det första begriplig för vanligt folk och väldigt bra och tydligt skriven. Hon hade flikat in delar av dom olika intygen som passade i sammanhanget, samt egna iakttagelser från det korta hembesöket. Mina ord från möten och t.o.m. en lärares utlåtande från skolan.

När man läser utredningen slås man av allas lika uppfattning om Sandra. T.o.m. handläggaren hade uppmärksammat både Sandras stress av besöket (trots att hon var relativt lugn) och ostadighet när hon skulle gå och titta på handläggarens bil.

Samma saker (stress vid intryck, osäker gång och vikten av en stabil helhet runt Sandra) upprepades från alla intyg. Det kändes så bra och blev så tydligt vilka behoven är när det gäller utformning av gruppbostad.

Enligt utredningen är behoven av en BoDa-verksamhet solklar, men vi vet vilken kommun vi har att göra med och vi vet att det inte är handläggaren som bestämmer. Så vi ropar inte hej än. Dock är vi glada och tacksamma över en bra handläggare.

.

lördag 19 september 2020

Semesteranpassat

Vi har varit på en liten mini-semester. Det har väl nästan blivit tradition att vi åker till Gränna på ett eller annat sätt. Förra året åkte vi med husbilen, och hyrde även en stuga. Det var en väldigt bra lösning på fler sätt. Dels fick jag lite ledigt då det var min vecka med ett par lediga dagar, och dels hade vi tillgång till eget badrum, vilket underlättar för Sandras del.

I år gjorde vi om det, men dom billigare stugorna var stängda nu, så det fick bli en lite lyxigare variant. Jag bodde riktigt flott, får jag säga, det fanns t.o.m. diskmaskin. Vi lagade mat och åt i stugan, vilket var bekvämare än i husbilen. Dessutom blir det jobbigt för Sandra om vi är alla på en för liten yta för länge.



På kvällarna, när det var dags för Sandra att varva ner, så kunde Göran och jag sitta ute och ha koll med hjälp av en babyvakt.


Tyvärr var vårt favvo-ställe, med godsaker från Vättern, stängt för säsongen, men vi hittade lite annat kvälls-gott i affären istället.

Vi hade en väldig tur med vädret. Sommarvarmt på dagarna och helt okay på kvällarna. En dag kom det en liten regnskur, men det var snabbt övergående.

Det var ju Sandras semester i första hand, som alltid när hon är med så anpassas allt efter hennes ork och intressen. Att titta på färjan är ett måste, förstås. Det är spännande att se bilarna köra av och på, men vi gör bäst i att gå därifrån innan färjan åker iväg. Avsked är inte Sandras favorit, precis.



Det blev ett restaurangbesök också. Det var höjdpunkten förra året, så det ville vi ge Sandra i år igen. Det är inte ofta hon får uppleva sånt då det är svårt att få det tillräckligt anpassat. Nu är det ju Corona-tider, vilket gör att det var glest mellan borden och ganska folktomt. Perfekt för oss. Eller iallafall för Sandra. En av dagarna satte vi oss ute i solen och hade det gott med lite gott.



Höjdpunkten i år var att mata en ”sop-korgs-björn” med sopor. På nätterna fixade Sandra ”mat” till björnen och här har hon gjort ”chokladbollar” av papper.



Efter frukost skulle vi gå till hamnen så hon fick mata björnen. Synd att ni inte får se en strålande glad tjej, men ni får föreställa er det istället.



Vi fick några härliga dagar och Sandra mådde bra och var glad mest hela tiden. På hemvägen svängde vi förbi en god vän som hade samlat en hel massa tidningar till Sandra. Det går ju åt en del nu när hon har sin klipperiod. Tack snälla för hjälpen att samla 😍

Det var allt för denna gång, det kommer nog snart ännu ett inlägg, gissar jag. Ha det fint så länge.

.

onsdag 16 september 2020

Bostadsanpassning

Jag vill tacka för kommentarerna efter förra inlägget och passa på att svara på Tanjas fråga. Tanja undrar om vi inte får hjälp att anpassa huset vi bor i, och ni som följt bloggen en tid kanske minns den vändan från 2016. Här är ett inlägg om det. Det finns fler inlägg, men jag orkar inte leta efter dom utan skriver lite kort om det istället.

Vad vi ville då var att flytta badrummet, så det var på samma våning som allt annat. Det var ett bättre, och enklare alternativ än hiss. Både för Sandras skull och möjligheterna att få till något i vårt hus. Att flytta ner hennes sovrum var ju inte svårt då det finns ett rum som skulle passa. Vi tänkte då att assistenternas utrymmen skulle vara på övervåningen.

Vi ville också flytta ingången, och skärma av den delen av tomten som ligger på den sidan där vi ville ha ytterdörren. Anpassningarna skulle inneburit att Sandra bodde på en våning av huset och slapp trappor, samt att hon lättare skulle kunna ta sig ut. Själva uteplatsen hade blivit mer anpassad, och Sandra hade sluppit den backe som hon idag har mycket svårt att klara.

Att flytta ett badrum är ju inte ”bara” men fullt möjligt då stammarna går precis genom det rum där vi ville ha badrummet. Att flytta ytterdörren hade Göran kunnat fixa själv ganska enkelt om han hade haft en fungerande kropp. Han har förslitningsskador som gör att det är svårt för honom numer. Faktum är att det var en ytterdörr och en hall på samma ställe när vi flyttade till huset, men Göran, som fortfarande var arbetsför vid den tiden, tog bort den dörren då det passade bättre då. Det var alltså inga orimliga anpassningar vi ansökte om.

Det blev avslag, eftersom dom ansåg att behoven inte fanns (som man kan förstå lite av det länkade inlägget här ovan). Så Tanja är ju inne på rätt spår. Man får (bara) hjälp med ramp om man sitter i rullstol. Jag sätter ”bara” inom parentes, för det stämmer inte riktigt, det går att få hjälp även om man inte sitter i rullstol, men är verkligen ingen självklarhet. En vän behövde staket runt tomten då deras barn knatade/sprang iväg lite nu och då (även nattetid) vilket innebar fara för hens liv. Det blev avslag och min väns familj fick bekosta det själva. Jag har också två vänner som fått staket, så det är inte omöjligt. Man måste överbevisa behoven, dock. Och bo i en kommun med folk som förstår ”osynliga funktionsnedsättningar”.

Vi har ju tyvärr inte den turen. Eller har iallafall inte haft den turen hittills… Arbetsterapeuten som var här 2016 ringde vid ett senare tillfälle, när vi hade fått avslag på bostadsanpassningarna. Hon talade då om för mig att jag skulle kontakta habiliteringen för att få hjälp. Jag frågade på vilket sätt dom skulle kunna hjälpa oss med bostad till Sandra, för det är ju kommunens ansvar.

Hon svarade att habiliteringen skulle kunna få mig att förstå att Sandra skulle klara att bo i en gruppbostad. (På den här tiden hade jag ingen aning om att det finns BoDa-verksamheter och vi trodde att assistans var enda möjligheten). Hon talade om att hennes son minsann fått jättebra hjälp på habiliteringen då han behövde en talpedagog. Jamen alltså suck! Vilken jävla jämförelse. Jag blev ju bara förbannad, men inser ju att hon inte hade en aning om vad autism innebär.

Eller kan innebära är väl bäst att tillägga. För dom som inte är ”funktionsvarierade superhjältar”. Men dom som inte anser att dom har ett funktionshinder som ger problem i vardagen behöver heller ingen hjälp!

Ja, det blev ju ett lite trist inlägg. Men jag återkommer med något roligare nästa gång. Må så gott.

.