söndag 15 september 2019

Att vara vuxen


En person med Asperger sa en gång ”Jag har två handikapp, det ena är Asperger och det andra är att det inte syns” Lite så är det för Sandra med, även om det syns att hon har det svårt med vissa saker, rent fysiskt. Man förstår också att hon har en utvecklingsstörning när man pratat lite med henne. Men alla (!) tror att hon förstår. Särskilt sen hon fyllde 18 är det som att då försvinner svårigheterna plötsligt och man är vuxen. Är man vuxen så förväntas man fatta egna beslut om ditten och datten oavsett om man har förmågan att förstå vad det hela handlar om. Det är ett stort problem, faktiskt.

Det vore ju bra om man slutar säga ”barn” när man menar en individ med intellektuell funktionsnedsättning. Det är som att antingen är man barn och behöver hjälp, eller så är man vuxen och förstår. Det är så tröttsamt! Även om man har Asperger, och förstår lika mycket som vemsomhelst, så har man ju en diagnos för att man har svårigheter. Kanske att det hjälper dom personerna mer att vi erkänner att allt inte är guld och gröna skogar, utan att det är svårt med vissa saker?! Annars hade det ju inte behövts en diagnos…

Men jag fokuserar på individer med autism och begåvningsnedsättning, eftersom det är det som ligger mig närmast. Och eftersom det är den grupp av människor som hela tiden glöms bort överallt. För ”antingen är man barn och behöver hjälp, eller så är man vuxen och förstår”.


Det är t.o.m. svårt att få stöd som anhörig då problemen ser helt olika ut och jag känner mig inte hemma i någon grupp eller förening. Jag skulle vilja att det fanns en förening för anhöriga till personer som har både autism och utvecklingsstörning (på träningsskole-nivå).

Myndigheter ställer ofta på tok för höga krav på Sandra, och i värsta fall svarar hon nåt som dom sen går efter (det har hänt nån gång vid läkarbesök). Fast F-kassan måste jag säga har varit väldigt bra i alla år, med dom handläggare vi haft där, dom har alltid förstått och lyssnar på oss föräldrar. Kommunen däremot... Man önskar ju att det var krav på rätt kompetens där.

Sen Sandra fyllde 18 så blev det betydligt svårare att få myndighetspersoner att lyssna på oss föräldrar, eller godman (som än så länge är hennes pappa). Det är så tydligt att man vill prata med Sandra istället. Det är ju bra att individen själv ska få vara med, men man måste först kolla om individen klarar det eller inte. Alla ska inte bara vara med och påverka för att dom är vuxna! Sandra skulle bara bli förvirrad och stressad och inte fatta ett dugg. Vissa individer måste man bestämma åt, helt enkelt. Det är svårt för många att acceptera och förstå det.

Som i utredningen från vår LSS-handläggare, där han menar att Sandra endast har ”lätt begränsning” i ”mellanmänskliga interaktioner och relationer”.

- Mellanmänskliga interaktioner och relationer: ”Handlingar och uppgifter som behövs för interaktioner med människor på ett i sammanhanget lämpligt sätt. Området handlar här främst om att kunna ha kontakter med andra personer i privata eller formella sammanhang. Det kan t.ex. vara kontakter med familj/släktingar, vänner/grannar eller myndigheter/organisationer som Försäkringskassa, vårdcentral, frisör eller fotvård”.

Att Sandra inte förstår orsak och verkan, eller kan sätta sig in i något som hon inte har upplevt, är ju saker som folk i allmänhet har svårt att förhålla sig till. Vad betyder det egentligen? Ja, Sandra kan ju få för sig att plötsligt bara stanna nånstans (ibland för att det låser sig för henne, eller för att hon ser nåt som fångar hennes uppmärksamhet). Det spelar liksom ingen roll om hon skulle stå på en motorväg.

När jag förklarar för henne att hon kan bli överkörd av en långtradare, så förstår hon ju vad jag säger (och svarar oftast på det) men hon förstår inte vad det innebär, för hon har aldrig blivit överkörd. Hon förstår inte att hon kan bli skadad eller dö, eller ens vad det betyder, så hon skulle förmodligen stå kvar. Kanske att hon skulle stå där och upprepa det jag sagt, att det är farligt och att hon kan bli överkörd.

(På tal om det… i handläggarens utredning står det också att hon kommer utveckla sin förmåga att förstå faror från stor begränsning till lätt begränsning… Suck).

Att hon inte förstår det hon inte varit med om gör ju att hon inte kan sitta på ett möte med handläggaren och prata om hur hon vill att hennes framtida boende ska se ut. En del (bl.a. en chef för handläggarna som inte jobbar kvar) anser att hon ändå ska sitta med vid sådana möten. Det är ju helt absurt för fan!

Hon vet inte vad ”flytta hemifrån” är, och hon har ingen aning om vilka behov eller svårigheter hon har. Hon är den hon är, lever här och nu, och livet ska bara fungera som det gör och alltid har gjort. Det är det hon vet och kan förstå. Hon kan inte jämföra eller sakna det hon inte har. Fast hon skulle reagera kraftigt om anpassningarna saknades, förstås. Det betyder ju inte att hon förstår vare sej sin reaktion eller varför hon reagerar.

Ja just det… I utredningen står det också att hon kommer kunna hantera sitt eget beteende sen, när hon har bott i sitt nya boende ett tag. Jag antar att det betyder att det är vi föräldrar som är orsaken till att hon inte kan det?! Fast jag hävdar nog att det är vi föräldrar, och alla andra i Sandras omgivning, som är orsaken till hennes beteende och det är bara vårt förhållningssätt som kan påverka hur hon reagerar. Det är vi som måste hantera, inte Sandra, hon reagerar bara.
.

lördag 14 september 2019

Tillbakagång


Det är så sorgligt, men utvecklingen går bakåt nu och det beror på vår saknade ork. För att Sandra ska utvecklas, och växa som människa, så krävs det en ordentlig planering och förberedelse av allt. Vi måste också vägleda på rätt sätt för att få henne att vilja göra något öht. Det kräver att man är 110% alert och steget före mest hela tiden.

Det går ju mycket snabbare och enklare att göra allt själv, utan att Sandra är delaktig. Hon kan ju inte hjälpa till i den bemärkelsen, så att det underlättar, utan vi måste anpassa allt hon ska ”hjälpa till med” så hon tror att hon kan själv. Syftet är ju att hon ska få stimulans, ha något att göra och få växa och bli stolt.

Ska vi göra ett bra jobb så behöver vi vara två samtidigt. Och utvilade. Eftersom vi måste turas om att vila för att orka, så blir det ju inte dubbelbemanning i den utsträckning som krävs för att ge Sandra en stimulerande och utvecklande tillvaro.

Resultatet av att vi är en i taget på jobbet när den andra måste vila, är ju att Sandras utveckling stannar upp och går bakåt. Det är nu vi börjar märka konsekvenserna, och varför hon verkligen behöver sin dubbelbemanning. För man fixar inte att bereda vägen och hjälpa samtidigt, och man orkar inte ligga steget före och planera in i minsta detalj i precis allt. Så då gör man ju själv istället för att låta henne vara delaktig. Det leder till en tillbakagång i det mesta. Hon behöver ha hjälp med saker som hon skulle klara ifall vi orkade vägleda rätt.

Sen räcker ju inte vår kunskap hela vägen heller, även om vi kan mycket och räcker långt. När Sandra gick i skolan, och fick en massa stimulans på dagarna, så räckte vi ju till på kvällar och helger. Men nu har vi ansvaret varje dag, dygnet runt och det är klart att vi inte fixar det själva. Måtte det starta ett anpassat boende snart.

Ibland sviktar modet. Jag måste tro på att det här kommer bli bra och jag vet ju att min egen inställning kan påverka mycket hur resultatet blir. Faktum är ju att det inte finns några alternativ för Sandra. Det bara måste bli på det sätt hon klarar, eftersom hon inte klarar det annars...

Men, som sagt. Ibland sviktar det. Trycket över bröstet kommer nästan varje natt numer, och det spelar ingen roll vad jag försöker tänka. Kroppens signaler är svåra att råda över, och oron ligger ju där under ytan och pyr.

Jaja, det är som det är. Förhoppningsvis är vi på rätt väg nu iallafall.


Tanja undrade efter förra inlägget om alla assistenter visste att en stal. Jag tror inte dom hade sett något, utan det var nog mer att dom ville lita på sin arbetskamrat. (Det är alltid arbetskamrater och assistenter som skyddas före individen som är utsatt, det har vi fler exempel på). Det var bara vi föräldrar som märkte att det försvann efter den enas pass, och vi vet att det inte var någon av dom andra. Man märker sånt. För att skaffa bevis innan vi sa till assistansbolaget så började jag inventera allt före och efter den assistentens pass. Jag gick t.o.m. igenom soppåsarna. Men eftersom vi inte såg när det hände så finns det inte tillräckligt med bevis. Det är synd att det inte är någon idé att polisanmäla det, för man vill ju skydda andra från en sån person.
.

lördag 7 september 2019

Semester på jobbet


Vi måste ju passa på att ge Sandra lite upplevelser medan hon har den möjligheten. Visserligen kommer hon ha rätt till semester även när hon har flyttat, och jag vet ju att det fungerar på vissa håll. Men iallafall. Det kommer ju bli lite mer begränsat i framtiden.

Egentligen är vi för trötta för att åka iväg på semester i jobbet just nu, men för Sandras skull orkar man ju mer än man gör. Det blev en tripp med husbilen till Gränna, och det gick över förväntan.

Göran tog det största ansvaret eftersom det, enligt våra scheman, var hans jobb-vecka. Assistansbolaget stod för en stuga där jag kunde gå ifrån och vila lite när det fungerade. Det kan ju bli trångt för Sandra i en husbil också, så ibland är man tvungen att gå undan lite. Det var en mycket bra lösning, särskilt för mig som hade den ”lediga veckan”.

Sandra fick såklart låna stugans toalett och dusch, vilket underlättade för alla.

Stugan var verkligen jättefräsch och fin på alla sätt och vis.

Sandra har ju haft en svacka den senaste tiden, och väldigt svårt att gå (som jag beskrev sist). Trots det så ville vi passa på nu mitt emellan sommarlov och vintersäsong. Det var ju lagom med folk för Sandras del och stimulansen gjorde henne både piggare och gladare. Med rätt anpassningar så funkar det oftast, och det gjorde det verkligen.

Det var lite lustigt, men dagen innan vi åkte så började Sandra prata om polkagrisar och tidigare resor till Gränna vi har gjort. Hon visste ju inte att vi skulle åka dit dagen efter och man var ju sugen på att berätta det när hon pratade om det. Men hon mår bäst av att inget veta förrän det är dags, och blev jätteglad nästa morgon istället.

Lite oros-gnäll blev det när vi kom fram, vilket inte är så konstigt när det händer nyheter som hon inte har koll på riktigt. Hon ville genast gå och köpa polkagrisar och blev lite arg när vi sa att det fick vänta till nästa dag. Lite trött var hon ju efter all förväntan, men sen gick resten av semestern jättebra.

Vi gjorde det som Sandra förknippar med Gränna, såklart. Lagom uppdelat på dom dagar vi var där. Polkagris var ju efterlängtat, så det fick bli första dagen. Tyvärr var det ingen bakning just när vi kom dit, men Sandra var nöjd ändå.


Andra dagen gick vi till hamnen och köpte glass, och tittade på färjan. Färjan hade Sandra koll på från husbilen också, och den pratar hon mycket om.


Senare den dagen gjorde vi något som vi inte brukar göra så värst ofta, eftersom det tar energi och måste stämma in med rätt anpassningar och mående. Ett restaurangbesök.


Sandra tycker mycket om att göra sånt här, men vi måste ju begränsa det mer än vad hon förstår. Nu var hon på strålande humör och det var lite folk, så då passade vi på att låta henne få den upplevelsen.

Det första vi fick göra var ju att ta bort duken. Kyparen trodde nog att det var av hänsyn till dom, att vi inte ville kladda ner den, för han såg så nöjd ut när jag slet bort den 😂 Det kan han ju tro, men i själva verket var det rent egoistiskt eftersom Sandra nästan kräks av dukar och inte klarar att sitta vid ett bord som har duk.

Hon var så nöjd under hela besöket och åt bra (med hennes mått mätt) ungefär halva jätte-portionen. Sista tuggan kväljde och åkte ut, och då vet man att damen är mätt.

Vi kom att tänka på den senaste omgången med assistenter vi hade, då vi upptäckte att en av dom stal mat och att dom alla sen påstod att Sandra ätit väldigt mycket. Alltså, dom glömde nog bort att vi känner Sandra rätt väl och vet att hon inte klarar att få i sig en hel fläskfilé på två dagar 😳 Bland annat.

Nåja, det var en parentes. Nöjd var hon och hon pratar väldigt mycket om att hon tyckte om att gå på restaurang.

Sista dagen gick vi till hamnen och tittade på färjan igen, och köpte mer glass. Göran köpte också ett gäng Vättern-kräftor som vi ska mumsa på ikväll. Ja, hälften av dom, för han köpte två kilo, så resten ligger i frysen.


Det vi har gjort på vår ”Sandra-anpassade” semester är ju sånt som ”vanliga familjer” gör utöver utflykter och upplevelser. Restaurangbesök och köpa glass är liksom ingen stor grej för andra, men för oss är det det som är själva upplevelsen/utflykten.

Vi hade inga låsningar eller utbrott på hela tiden, förutom dagen vi skulle hem. Då kom tröttheten ikapp och känslorna blev lite för många i henne. Men, eftersom vi kan hantera det vid det här laget så gick det bra ändå. Det blev lite cocacola till frukost, och en glass på vägen hem 😅

Tårarna brände på henne mest hela dagen och hon försökte kräkas några gånger. Innan kvällen kom bestämde vi oss för att tidigarelägga nattningen lite. Då är man tacksam över svt-play så Sandra kunde se sin Bolibompa ändå. Hon somnade ovaggad, kan man säga. Vi trötta föräldrar stupade ner i tv-soffan och såg Gåsmamman på tv4-play innan vi somnade lika ovaggade. Även katten har sovit sen vi kom hem 😹

Vi var lite beredda på trött-sjuka idag, och tänkte att vissa gånger är det värt att hon däckar efteråt. Upplevelserna är det hon minns och det överväger ju. Så länge det inte blir för ofta, såklart. Men idag har vi en pigg och glad tjej här, som visserligen tar det lite lugnt men mår bra. Lyckat hela vägen med andra ord.

Ha det fint!
.

lördag 31 augusti 2019

Ostadig röra


Jag hoppas att det är någon tillfällig svacka vi har nu, även fast vi ser en sakta tillbakagång överlag. Sandra behöver verkligen en strukturerad tillvaro med kompetent personal, helst igår.

Den senaste veckan har hon haft extra svårt med balansen. Det har ju varit svårt länge, men nu börjar det bli riktigt illa. Blir det värre kan vi nog inte ta oss ut ens. Vi tror ju att hon behöver röra på sig också, så det är säkert en kombo av för lite rörelse av musklerna och för mycket röra i tankarna.

Göran är duktig på att hitta aktiviteter ute som tränar henne lite. Dom tar t.ex. rollatorn och går på snigel-jakt, eller så förbereder han något "jobb" som hon får hjälpa till med. Men hon har väldigt svårt att gå just nu.

Tyvärr bor vi i ett hus där sovrummen är på övervåningen och badrummet i källaren. Det är svårt att ändra på det ”bara sådär” och det innebär ju att Sandra måste gå i trapporna flera gånger om dagen. Och nu kan hon knappt komma varken upp eller ner snart.

Vi pratade lite om det på mötet med handläggaren, att Sandras boende inte får ha trappor. Då berättade jag att hon har svårt att gå upp nu, och att vi ofta måste hjälpas åt både Göran och jag. Hon blir så rädd att ramla att hon bara står och skriker, så vi måste nästan lyfta henne under armarna. En står bakom och stöttar och en ”drar” (håller emot) i en hand framför. Vi har handtag hela vägen, på båda sidorna.


Vid ett par tillfällen har hon suttit i trappan, och försökt ”hasa” sig upp baklänges. Det resulterar mest i att hon blir rädd mitt i trappan och varken kommer upp eller ner. Ner har hon hasat på rumpan dom senaste åren (förutom den gången arbetsterapeuten skulle titta om hon behöver hjälp i trapporna…) Nu klarar hon inte det längre.

Hon har perioder då det är så här svårt för henne, så vi har ju varit med om det tidigare. Nu hänger hon runt halsen på en av oss, som då går baklänges ner för trappan. Då är det ju tur att det finns handtag hela vägen. Tappar man taget så ramlar båda ner.

Hursomhelst så känner vi oss ganska utlämnade och ensamma med det svåra. Det finns ingen som kan hjälpa oss. Det ska rapporteras händelser och avvikelser hit och dit. Saker som kan hända, som är fara och om nåt kunde gått illa, eller rent av gör det. Men ingen kan tala om vad vi ska göra för att förhindra det. Ja, vi får väl hoppas att vi inte tappar taget nån gång, och att det här snart är över. Framförallt hoppas vi på att ett boende snart är på gång.

Hade Sandra varit yngre så hade vi bråkat mer angående bostadsanpassning. Men när vi sökte det för några år sen, för att vi tänkte att Sandra skulle bo kvar i huset med assistenter, så fick vi mest korkade förslag, faktiskt (som står i samma länk som ovan). Vi gav upp direkt, för det gäller ju att välja vilka strider energin ska räcka till. Nu är det ju ingen idé att få huset ombyggt.
.

lördag 24 augusti 2019

Möte


Jag har haft ett par möten/samtal i veckan som jag varit lite spänd inför. När det sen var avklarat kom tröttheten, men tankarna snurrar fortfarande så det är lite svårt att koppla av. Jag tänkte iallafall försöka uppdatera här lite, om det går.

Det första ordentliga planeringsmötet med kommunen var ett bra möte. Å andra sidan brukar mötena alltid kännas bra direkt efter, men vad det leder till får ju visa sig. Vi hoppas väl på att det börjar leda framåt nu, efter alla motgångar som varit genom åren.

Det var iallafall första gången som jag fick berätta om behoven ordentligt, och handläggaren tog sig tiden att lyssna. Han hade också förberett med relevanta och vettiga frågor och punkter, vilket kändes bra.

Dessutom var det en pedagog med på mötet, som jag märkte ganska snart förstod den här biten på riktigt. Det finns ju så många som tror att dom fattar… Men den här pedagogen kändes proffsig. Det var så skönt att få det jag berättade bekräftat av någon som förstår autism.

Jag påtalade att Sandra behöver en gruppbostad med integrerad daglig verksamhet och personal med mycket goda kunskaper inom området. Hon behöver också utredas ordentligt så vi får en helhet över situationen, diagnoserna och behoven.

Det var lite kort. Det känns som ett bra möte och det känns som att handläggaren förstod. Så nu har vi bara att vänta och se om det är så, eller om vi hamnar på noll igen. I slutändan måste det bli rätt hursomhelst, för det finns inga alternativ som skulle fungera. Frågan är bara hur lång och slingrig vägen dit blir, men vi kommer inte ge oss.


Förlåt att jag inte uppdaterar så mycket nu, jag är lite för trött för det. Jag försöker skriva när det händer något nytt, och hoppas komma igång mer när livet funkar igen och energin återvänder. Må så gott.
.

tisdag 13 augusti 2019

Helheten


Jag skrev igår om föreläsningen med Svenny Kopp. Att hon bl.a. sa att man måste utreda stort och brett. Hon pratade också om att det är vanligt med psykoser och ångest vid autism. Att man även måste utreda dom bitarna.

Nu handlade ju Svenny Kopps föreläsning om flickor med autism. Inte om kvinnor med autism och utvecklingsstörning. Jag skrev till en professor och frågade efter forskning inom det området. Hur kan man t.ex. utreda adhd och ångest hos en kvinna med autism och utvecklingsstörning, då personen inte kan berätta själv? Jag har inte hittat något att läsa om det.

Jag fick bl.a. svaret att Svenny Kopp kommer lägga ut en skrift på hemsidan inom snar framtid. Så om det är fler som undrar, håll utkik här.

Nåja, det var en parentes. En sak till som fastnade i mitt huvud när jag hörde Svenny var just det där med psykoser och ångest. Det låter så allvarligt, och jag kan inte relatera det till Sandra. Å andra sidan kan hon ju inte förklara vad hon känner, vi kan bara gå på det vi ser. Så hur vet vi hur hon känner när hon nästan kräks av saker som hon ogillar/är rädd för? Kan hon känna ångest då?

Eller är det psykoser/hallucinationer hon har när hon sitter för sig själv i stressade situationer och argt rabblar ”Tyst! Prata inte med mig! Tyst! Sluta prata!” eller ”Gå härifrån! Bort!” osv. Om det bara är Stress-prat eller svammel i största allmänhet, eller om hon hör/ser någon/något som inte finns, det vet vi ju faktiskt inte.

Hon fick iallafall kraftiga hallucinationer när hon var riktigt dålig för några år sedan. Det var så tydligt då, att hon såg saker som inte fanns. Hon kunde t.ex. bli jätterädd och ville gå runt nån "vägg" fast vi inte hade något framför oss, och då skrek hon "Ta bort väggen" och slog ut med armen mot ingenting.

Det känns iallafall viktigt att det här utreds ordentligt, och att rätt behandling sätts in om det behövs.


.

måndag 12 augusti 2019

Utredningar och anpassningar


Tack till er som fortfarande läser, och tack för kommentarerna i förra inlägget. Jag fortsätter tjata om det jag har i huvudet just nu. Kanhända blir det lite snurrigt, det är iallafall så det känns innan tankarna kommer på pränt. Jag är lite piggare nu, så kanske klarar jag att skriva lite.

Om ett par veckor ska vi ha det första mötet ang. Sandras boende. Det absolut viktigaste är att personalen har kunskap och förståelse. Förståelsen är nog viktigare än kunskapen, för kunskap utan förståelse räcker inte så långt.


På den tiden då vi hade korttids, och det fungerade, så var dom flesta där jättebra. Ett par var mindre bra för Sandra, men det funkade okay eftersom anpassningarna var stora. En av dom som det funkade mindre bra med hade inte förståelsen för vad autism innebär. Det sorgliga var väl att hon trodde det själv, och därmed inte gick att nå.

Hon kunde låg-affektivt bemötande och jobbade efter det, sa hon… När jag hämtade Sandra en dag stod dom ute och väntade. Sandra brukar ha svårt att hantera sina känslor i såna situationer, så när hon såg mig kastade hon iväg sitt gosedjur och blev lite stressad.

Att vara låg-affektiv i den situationen hade varit att bara ta upp gosedjuret och (på Sandravis) låtsas prata åt det. Typ ”Oj, jag ville flyga till mamma, kom, ta min tass så går vi” eller nåt.

Den här personalen som ansåg att hon kunde låg-affektivt bemötande pekade med hela handen och sa till Sandra ”Du kastade den så du får hämta den” varpå Sandra fick ett utbrott.

Dom svåraste personerna är dom som tror att dom kan, och inte behöver lära sig nåt. Några såna kan inte jobba på det boendet där Sandra ska bo, och det måste jag få chefer och handläggare att förstå.

Den chefen som kom till korttids sen, och var orsaken till att det slutade fungera, är en sån person. Han tror att han kan allt bäst men har inte förmågan att lyssna… Samma person är nu en av cheferna för gruppbostäderna, men handläggaren lovade på förra mötet att jag skulle slippa honom. Jag hoppas det blir så, men det återstår att se.

Hursomhelst behöver jag gå igenom vad jag måste försöka få fram. Det är inte lätt att förklara dom här bitarna på ett litet möte. Fattar dom vikten av kompetens och förståelse så behöver jag ju inte förklara så mycket mer. Men chefer och handläggare behöver ju också kompetens och förståelse... Jag har en känsla av att intresset att lära sig om autism på riktigt inte finns, och då är det ju svårt att nå fram.

Nåja, det var den ena viktiga biten. Sen är det ju Sandra… För att kunna anpassa rätt behöver hennes behov utredas ordentligt. Jag känner henne, visst. Men jag vet inte alla behov och jag kan inte alla anpassningar. Hon har kanske inte rätt diagnos ens, vem vet. Hon fick diagnosen när hon var sex år och det är ju ett tag sen.

Jag lyssnade på Svenny Kopp och hon säger bl.a. att det är viktigt att utreda stort och brett. Man måste få helheten och man får inte missa något. Jag mailade en ansvarig på Hab för en tid sen, och frågade om man behöver göra om utredningen nu när det nya DSM-5 finns, men det tyckte dom inte.

För många år sedan frågade vi också om Sandra kanske kunde ha adhd, men då blev svaret snabbt att det kunde hon inte. Jag undrar lite hur dom kunde vara så säkra på det, utan att utreda det. Men det är klart, en utredning tar ju av deras resurser… Dom vill ju inte ha ännu längre kö, så det är lättare att säga att det inte behövs.

Jag ska ta upp det på mötet. För det kan ju vara viktiga saker som missas om det saknas rätt diagnoser. På Svenny Kopp lät det nästan som att dom flesta med autism också har adhd, och det var viktigt att ha med det ifall medicin kan hjälpa individen. Behovet av medicin är så klart olika och högst individuellt, men man får ju inte missa det om det behövs. Eller sätta in mediciner som inte behövs heller, för den delen.

Jag vill att dom som kan den här biten ordentligt gör en utredning. Så det inte missas viktiga saker.


Ja, jag har lite tankar att bearbeta inför mötet. Att skriva brukar hjälpa mig att bena ut saker och ting, även om jag har lite svårt att formulera mig i skrift just nu. Men det är ju det här jag har i huvudet mest hela tiden, så jag tänker att jag behöver skriva om det.

Livet i övrigt är ganska tufft just nu, men vi har varit hemma båda ett par veckor, och inte åkt till husvagnen för att vila. Det har faktiskt varit skönt. Vi har hunnit med lite här hemma, och vi har hunnit med varandra lite. Sandra har också fått möjlighet att göra lite mer saker som är svårt att få till när vi inte är båda.

Men hon mår inte bra och vi vet inte riktigt vad det är. Är det den saknade strukturen som är orsaken, eller rent av en infektion? Hon har isåfall dragits med något väldigt länge nu… Jag tror mer på den saknade strukturen jag. Den som hon måste få på sitt anpassade boende sen, och som kommer vara det bästa för henne. Då tror jag att hon kan börja må bra igen, efter en tid med omställning och allt vad det innebär, förstås.

(P.S. Kika in på min idé-blogg, och hjälp mig gärna att sprida den. Syftet med den är bara att dela med mig av materialet vi har, och att inspirera andra. Tack).
.