lördag 3 december 2016

Ursäkta, men jag är förbannad

Jag vill inte skriva i bloggen vilken kommun vi bor i, men när vi flyttar härifrån (för vårt mål är att ge våra skattepengar till bättre saker) så kommer jag berätta vad det är för kommun som behandlar utsatta människor så här illa. För man ska inte tro att man kan vända sig till sin handläggare och få hjälp. Särskilt inte när handläggarens chef har en vedervärdig människosyn!

Socialförvaltningen (och socialnämnden som sitter på samma kafferep om dagarna) har som enda uppgift att förstöra livet för en människa som är beroende av sin omgivning för att överleva. Precis så tragiskt är det.

Nu har vi inte fått beslutet på ”Särskild anpassad bostad” än, vi blev lovade att få det förra veckan, så det kommer förhoppningsvis på måndag. Handläggaren sa att det borde gå igenom, men det har vi ju hört förr.

När man har möten så sitter dom och flinar och ”förstår preciiis” och försöker och ska titta på lösningar. Säger dom. Sen när man vänder ryggen till så har dom krismöte om hur dom ska komma undan den här gången. Förutom till deras wienerbröd så lägger dom våra skattepengar på att ta in konsulter som ska läsa alla intyg och mailkontakter med lupp, för att hitta kryphål. Vad dom har gjort nu blev droppen, och det kommer jag berätta om längre fram. Det är lite jag vill kolla upp med vår jurist först.

Det är möjligt att ansökan faktiskt kommer gå igenom. Men sen ska det verkställas inom 6 månader och då räcker det ju med att kommunen ”anser sig ha anpassat tillräckligt” så kommer dom undan. Igen. Och Sandra kommer fortfarande inte att få hjälp.


Man ska inte tro att det bara är att ansöka om den hjälp som en utsatt individ har behov och rätt till. För det ska vändas och vridas och stridas till det yttersta. Sen när man visar minsta lilla svaghet, att kommunen faktiskt är på väg att lyckas trötta ut dom som kämpar för individens rätt, då stampar dom till ordentligt!

Det vore jävligt skönt att skita i precis allt! Att bara vara en familj och hoppas att vi dör samtidigt. För att trygga Sandras liv innan vi dör verkar totalt omöjligt. Och att vara familj, och ta hand om Sandra i lugn och ro, med rätt anpassningar, det är inte ett dugg jobbigt.

Det vore också jävligt skönt om vi hade haft råd att anlita advokat och stämma dom där jävla översittarna!

.

fredag 25 november 2016

Lägesrapport

Vi har ju blivit tvungna att ta upp kampen mot kommunen igen. För det fungerar inte att Sandra skulle bo kvar i huset med assistenter. Av flera själ som jag inte tänker gå in närmare på.

Så ansökan om ”Särskild anpassad bostad” är gjord och vi väntar på beslut kommande vecka. Förra gången lovades bifall muntligt innan avslaget kom. Bifall är även lovat denna gång ”för behoven är så stora” men jag säger inget. Vi har ju varit med ett tag…

Handläggaren konstaterade att det blir onödigt kostsamt med så här långa utredningar utan att det leder framåt. Jaså, minsann?!!

Han hade t.o.m. läst igenom alla gamla ärenden och intyg, så han hade faktiskt satt sig in i behoven ganska bra, måste jag säga. En ny erfarenhet för oss som behöver hjälpen…


Men en sak i taget och jag kommer uppdatera här vartefter det händer något, även om inläggen inte kommer bli lika broderande, positiva och personliga som tidigare. Det beror på att jag är sjukskriven och liksom inte orkar. Men, rätt vad det är så funkar väl livet igen, och då kommer säkert både ork och humör tillbaks. För det positiva tänket finns ju i mig, och det brukar inte vara alltför svårt att locka fram.

Ha det fint!

.

lördag 19 november 2016

Paus


Det är en aningens ihopkört här. Återkommer när jag liksom får isär tankarna igen.
Må fint!

.

måndag 14 november 2016

Vänner

Att ha vänner som bryr sig, som bara finns där och som försöker göra nåt för en, trots att livet inte är enkelt för nån. Vänner som har nog med sitt, men ändå alltid har ett öra över, tankar tänkta och som försöker göra nåt för att underlätta.


Ni vet vilka ni är, även ni som inte är med på bilden (och även om en av dom fick mig att skriva det här inlägget).
Tack ♥

.

lördag 12 november 2016

Problem

Jag börjar med nåt roligt :) Igår, när Sandra var hemma med assistenterna, så fick hon besök. Sandra sa sen att det var hon som fick besök, så det kändes nog lite extra roligt och speciellt att inte Göran och jag var hemma när besöket kom. Det blev extra tydligt för henne att det var hennes eget besök.

Det var vår älskade chaufför som körde Sandra till och från skolan i tio års tid som hälsade på med lite tidningar och choklad. Vad gullig hon är! Tack söta fina! ♥

Sen till lite problem då. Vi undrar ju hur det står till med Sunebulan egentligen. Han är inte jätteförtjust i blötmat, och nu tror vi att hans njur-sjukdom har börjat påverka aptiten. Han ska äta tre påsar blötmat per dygn, men får inte i sig hälften av det ens. Så nu provade vi med torrfoder (av samma sort, för katter med njursjukdom) och oj vad glad han blev! Det tog slut i skålen innan vi hann blinka! Det är ju bra…

Huh! Kallt o blött.

Bara det att vi håller hans mage i trim (förstoppning är vanligt vid njurproblem) med hjälp av blötmat blandat med vatten och paraffinolja. Så hur gör vi nu? Om han inte äter blötmaten får han inte i sig vätska och olja som magen behöver. Om han inte får torrfoder äter han inte. (Och det beror inte på vattnet eller oljan, för han åt med god aptit tills för ca en vecka sen). Håhåjaja, alltid är det nåt.

Där uppe verkar det torrt och fint.

Vi behöver nu inga råd om hur vi ska få i Sune vätska, för vi vet redan hur vi ska göra. Bara det att det liksom inte hjälper, han gör som han vill ändå. Vi har kontakt med veterinär angående hans sjukdom, och får dom råd vi behöver där.

Nä fy så otäckt! Bäst att gå in.

Ett problem nu är ju att försäkringspengarna nästan tog slut när jag var tvungen att åka in akut med honom i augusti. Det finns bara 6000 kvar, och dom lär vi behöva ifall det händer nåt. Att den där njurstenen ställer till problem, t.ex. så det blir operation. I juni fylls försäkringspotten på igen, så vi hoppas nu att Sunes mage fungerar bra till dess. Med både in- och uttag.

Tvätta. Torka. Värma.

Mjau på er!

.

fredag 11 november 2016

Lite oro, lite mys, lite mycket

Det är svårt att få till inläggen här just nu, eftersom jag inte mår riktigt på topp. Skrivlusten lyser liksom med sin frånvaro och jag har svårt att komma på något roligt eller intressant att berätta. Det beror nog mest på att jag har svårt att se det positiva när jag känner mig ganska negativ. Det är ju ett slags sorgearbete som pågår, förstås, samtidigt som det är en enorm oro att inte veta om vi får ordning på Sandras framtid

Och vi har ju liksom inget hem nu, eftersom Sandra måste ta vägen nånstans. Men jag trivs väldigt bra i husvagnen, och skulle gärna bo där helt och hållet. Jag får iallafall återhämtning när jag är där på ledigheterna, och det är tur, annars vetitusan hur det skulle gå. Men vi har fortfarande ett helt hus och en tomt att sköta om och hinna med. Det tynger, och jag trivs inte alls ”hemma på jobbet” längre. Jo, när jag jobbar, som arbetsplats trivs jag, men inte som bostad med alla måsten det innebär.

Vi kan ju i stort sett bara vara hemma när vi jobbar, och för att hinna nånting annat måste vi pussla ihop våra ledigheter med vart i huset Sandra håller till med sina assistenter. Det går inte ens bara att duscha när vi vill, trots att vi är lediga. Eller att packa in matvaror när vi har handlat. Eller nånting, egentligen.

Hursomhelst, jag har ju haft ett par lediga dagar i husvagnen, och min batteriladdning brukar väl räcka ett par dagar iallafall. Det är riktigt mysigt i husvagnen nu när det är mörkt och lite lagom snöigt, med tända lyktor ute och ljus inne. Göran och jag åker helst dit så fort vi slutar våra pass, och vi försöker vårda oss och varandra så mycket vi orkar och hinner.


Vi har ofta rådjuren som strosar i skogen utanför fönstret, och igår morse lyckades jag fånga den här fina herren när han rensade marken på frön som fåglarna spillt.


Vi var ju inne, så jag fotade genom rutan, därav kvaliteten. Men han var så nära och det var häftigt att sitta och titta på honom :)



När man känner sig lite ledsen, och hittar ett paket i brevlådan när man kommer till jobbet, då blir man väldigt glad och lite tårig. Tack fina Annelie! ♥

Det är väl ingen som har missat att jag älskar giraffer?!
Och fotot är ett mycket speciellt och fint minne.

Må så gott!

.

tisdag 8 november 2016

Rastlösa måsten

Nog för att det är skönt att inte ha en massa runt sig hela tiden, men fasligt så rastlös jag blir av att bara vara ledig. Hemma finns det ju lite mer att sysselsätta sig med än i husvagnen, men eftersom jag bara blir stressad av att vara hemma när andra jobbar så är det förstås inget alternativ. Då är det nyttigare för hälsan att ha tråkigt.

Men samtidigt finns det ju en hel massa som måste hinnas där hemma. Städa, tvätta, handla, fixa och städa ännu mer. Det gror ju igen när man knappt har tid att dammsuga.

Det verkar som att även Sune kopplar av bättre i husvagnen, för efter en helg då han mest sov och knappt åt eller var på lådan, så blev han sig själv direkt när vi kom till ”vårt andra hem”. Han har ätit som han ska, och busat som han brukar. Det var skönt att se :)

Och idag har jag varit fullt sysselsatt med allt från ”husvagns-sysslor och snöskottning till möte. Och tyvärr en snabb rapport hemifrån om en kräk-sjuk tjej och fullt upp där med, för både assistenter och Göran. Jag hoppas Göran kan åka hit ikväll, för vi behöver liksom koppla av lite mellan varven.

Det är ju första gången vi ”bor” i husvagnen som vi gör nu, året om. Så vi får väl se hur det kommer funka, men lite mysigt är det allt med tända ljus inne och snöfall ute. Hade vi inte haft ett hus att sköta om, och en tomt att skotta, så hade vi haft det väldigt bra på våra ledigheter. En campingtomt är precis lagom att skotta, tycker jag.


Må så gott!

.