lördag 31 januari 2015

Summering

Det var nog ett bra val med en ledig dag för damen igår, även om hon inte var jättetrött. Hon återhämtar sig fortare om hon får chansen i tid, och tog sovmorgon efter en lugn natt.

När hon vaknade kvittrade hon som en vårfågel och längtar mest till måndag igen. Hon förstår inte riktigt vitsen med vilan, men känner nog ändå att det är det som hjälper när man blir trött. Iallafall brukar vi konstatera det tillsammans.


Det blev en lugn dag med film och klippa i kataloger på förmiddagen, och biltur på eftermiddagen. Mitt i klippningen blev det oro i lägret och nästan utbrott, för damen ville ha mat nu. Det berodde förstås på att hon längtade till ”efter maten” och bilturen. Men vi lyckades avleda så det hann inte bli så mycket mer än ”nästan utbrott” av det.

Jag och assistenten hade ett möte och summerade tiden som varit hittills och det känns bra från alla håll. Det var roligt att höra lite mer om hur det har gått, och lite händelser som hänt. Roliga kommentarer från Sandra och även lite problemlösningar. I det stora hela fungerar allt väldigt bra, trots att det är många nyheter för alla. Det blev ett bra avslut på veckan.


Nu väntar vi med spänning på besked från kommunen, och hoppas att även paragrafnissan vill Sandras bästa. Då blir det bra och vi kan äntligen börja lägga upp en vettig plan för framtiden. Håll gärna tummarna för det.

Om paragrafnissan väljer att fortsätta läsa sina paragrafer från fel håll så får vi vänta på att utredningen ska bli klar och tänka ut reservplaner tills dess. För Sandra håller nog inte ihop så länge till, hur duktig personal hon än har runt sig. Det krävs ett välplanerat, och noga anpassat schema om det ska fungera i längden.

Idag blir det dom vanliga lördagsrutinerna och så mycket mer brukar inte gå att pressa in i schemat. Men en ganska enkel och snabb lunch (isterband) gör att vi hinner pussla på förmiddagen, för det ville Sandra. Sen brukar det gå i ett tills det är dags för chips-mys i tv-soffan.

Ni får ha en fortsatt fin helg!



.

fredag 30 januari 2015

Vilodag

Sandra, assistent och vikarie fixade gårdagens nya aktivitet riktigt bra och det var så roligt att hämta hem Sandra sen. Visst, trött var hon, men glad och nöjd och berättade vad hon hade gjort och vad hon hade ätit efter gympan. Att det var gula och röda tomater i salladen, minsann J Man blir så glad när det fungerar, och särskilt när inte förutsättningarna är riktigt optimala. Bra jobbat av alla, måste jag säga!

Tänk vad bra det kan bli om vi får bra besked från kommunen nästa vecka. Då kan vi börja jobba åt rätt håll igen, och då kommer det att bli bra för alla, det är jag så gott som säker på, faktiskt. Det hänger på upplägget (verksamhet, pedagogiskt ansvar och lokal) som vi tycker kommunen ska stå för. Ordnar sig det, så fixar sig resten också.


Tröttheten visade sig när det ställdes krav, så vi tog bort alla krav vi kunde ta bort, för att minska på låsningar och utbrott. Humöret pendlande väldigt mellan hysteriskt skrattande, speedat och uppe i varv eller gnälligt och det var lite svårt för henne att hålla fokus.

Men med mycket tålamod och lagom lek gick det ganska bra ändå. Det gäller ju att hitta en lagom leknivå, så hon inte blir ännu mer upptrissad. Att använda ett gosedjur istället för att prata själv är bra, eller att börja sjunga.

Göran fick lägga manken till för att Sandra skulle fixa toa- och badrutinerna, men han är duktig på att avleda med lite lagom bus, och vi slapp utbrott.


Idag får Sandra vara ledig. Visserligen tror jag att hon hade klarat dagen, men risken är då stor att hon blir sjuk i helgen, eller i början av nästa vecka. Så, för att försöka ligga steget före så är en ledig dag för återhämtning bättre.

Assistenten och jag passar då på att ha ett möte medan Göran och Sandra tar en biltur. Vi hinner inte prata så mycket när Sandra är med, och det är ju viktigt att vi hinner det. Så möten är nödvändiga för att kunna jobba åt samma håll.


Det är allt jag har att komma med för nu. Vill ni läsa mer så skriver Bellan ett mycket intressant inlägg som ni kommer till om ni klickar HÄR.

Må så gott!

.

torsdag 29 januari 2015

Egenskaper och kunskaper

Jag börjar med att försöka besvara Annettes kommentar häromdagen, om jag förstår frågan rätt. Du undrar hur vi tänker kring vilka egenskaper assistenterna bör ha, var det så du menade?

Det är ju lite olika beroende på personligheter, men några grundtankar har vi ju. Att förstå vad autism handlar om är ju en sak som vi prioriterar när vi går igenom ansökningarna. Det tar väldigt lång tid att lära känna Sandra, så att veta om en person funkar eller inte kan vi inte se förrän det har gått ett tag. Men är man lyhörd, flexibel och samarbetsvillig, så brukar sånt lösa sig med tiden.


Vi säger alltid till nya assistenter att vi inte kan lära ut så mycket, utan man får ta sakerna vartefter dom dyker upp. För man lär sig bara genom att gå igenom ”smällarna” och då är det viktigt att man tänker till och pratar igenom vad orsakerna kan ha varit. Lite grunder går vi förstås igenom, men det är så mycket och tar sin tid, så praktik med stöd är bäst.

Jag är noga med att säga att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa, men det kan bli fel och det är det vi lär oss av. Jag uppskattar (ßkräver) att saker tas upp direkt, så vi kan lösa eventuella problem innan det hinner bli problem. För problem kommer dyka upp hela tiden och huvudsaken man försöker lösa dom. Jag är också noga med att tala om att ingenting är personligt. Allt utgår från Sandra, alltid.

Personkännedom är den viktigaste egenskapen, men den kan man bara lära sig med tiden, och det är inte förrän man har kommit dit som det fungerar ordentligt.


Sandra är väldigt tydlig, men trots det så tar det en väldig lång tid innan man känner henne och kan läsa av henne. Hur lång tid det tar är olika beroende på vad man är för person, men alla som har jobbat med Sandra (t.o.m. specialpedagogerna i skolan) har alltid sagt att dom trodde att dom kände henne efter några veckor, men efter nåt år inser dom att det gjorde dom inte alls det. Dom flesta tror att jag överdriver när jag ska berätta om Sandras gränser och svårigheter, men alla som känner henne väl förstår precis vad jag pratar om.

Sen finns det dom som har känt Sandra i många år, och fortfarande inte känner henne alls, egentligen. Så man måste ha rätt tänk, och förstå själva autismen, oavsett utbildning. Rätt tänk, ihop med personkännedom, gör att det funkar. Men vi måste alltid skynda långsamt och ge det tid.

När man har träffat Sandra några gånger, så ser man en, oftast, glad tjej som är väldigt positiv till livet. Hon säger nästan alltid ja, vill vara med överallt, göra allt och tycker det mesta är roligt. Hon blir alltid strålande glad när man berättar om nån utflykt, om det så bara är ett tandläkarbesök. (Som iofs inte är så ”bara” för henne) Allt är kul, men hon orkar inte, utan blir sjuk om man inte bromsar i tid.

Dessutom svarar hon på allt, frågar om allt och vill veta än det ena och än det andra om saker som hon inte förstår ett dugg av. Hon har ett väldigt bra ordförråd, och jag brukar säga att hon pratar mer än hon förstår, men hon förstår mer än man tror. Funderar man lite på den meningen, så inser man att det inte är så lätt att veta hennes gränser. Säger jag sen att hennes förståelse ligger på en 1-årings nivå, samtidigt som hon kan berätta vilka ingredienser det är i köttfärssås, så går det inte riktigt ihop. Men, när man känner henne väl, så förstår man. Det är väldigt, väldigt lätt att ställa på tok för höga krav på henne.


Nu vet vi inte hur framtiden kommer se ut än, men det pågår en utredning om hur stort pedagogiskt ansvar kommunen har, när det gäller den dagliga verksamheten. För det är ett problem som vi måste försöka lösa så fort som möjligt. Jag kan alldeles för lite, och är inte ens i verksamheten, så det vill till att kunskapen finns på plats om det ska fungera.

Tydliggörande pedagogik, problemskapande beteende och låg-affektivt bemötande, samt förståelse över vilken energi som går åt till allt, så man kan ställa lagom krav och anpassa aktiviteter och miljö rätt. Just nu finns det varken autismkunskap eller personkännedom, nämligen. Men alla som jobbar gör så gott dom kan, förstås. Det är inte lätt utan rätt verktyg. Men vi hoppas att vi får lite klarhet efter mötet med kommunen nästa vecka, och att vi utifrån det kan ha en ordentlig planering. Då kan det säkert bli bra, det tror jag bestämt.


Idag ska Sandra på gympa och det längtar hon efter. Det är den aktivitet som kommunen erbjuder än så länge, 1,5 timme i veckan är det meningen, ungefär. Fast det har bara blivit ett tillfälle än så länge, och det var före jul. Den aktiviteten håller en duktig pedagog i, men det är förstås bara på prov än, så hur det kommer bli framöver vet vi inte.

Vi får väl se om damen orkar iväg till dv imorgon, eller om hon måste ta helg när den här dagen är slut. Hon var väldigt trött igår, nämligen, och med ny aktivitet idag så misstänker jag att orken inte kommer räcka så mycket längre. Men det lär vi märka i eftermiddag.

Ha det fint!

.

onsdag 28 januari 2015

Rensning och glädje

Igår rensade jag bland alla högar på skrivbordet och jösses så skönt att få lite ordning! Min utmaning blir nu att aldrig skriva kom-ihåg-lappar igen. Eller… iallafall inte lägga dom på hög och glömma bort dom. Nu ser det ut som det ska på skrivbordet igen J


Och alla magneter från kylskåpet rensades bort, tillsammans med resten av kom-ihåg-lapparna och lite annat jag hade där som jag inte får glömma.

Ett minne blott

Göran åkte iväg och köpte en whiteboardtavla där alla aktuella kom-ihåg ska samlas från nu, hade jag tänkt.


Förutom alla kom-ihåg-lappar, så har jag sorterat en massa andra viktiga papper och blanketter i olika mappar och pärmar. Så förhoppningsvis vet vi nu vart vi ska leta när vi behöver nåt av det.


Nästa projekt får bli att skaffa nån smart förvaring till alla pärmar och mappar, för nu står allt som ska vara tillgängligt för alla assistenter framöver i en garderob, och det är ju inte så smart. Men det får bli en senare fråga, när vi vet hur framtiden kommer att se ut.

Jag blev genast piggare och gladare av att få lite ordning i oredan här. Vad lite som behövs för att humöret ska höjas. Ja, det är väl inte den enda orsaken, men det bidrog en hel del, faktiskt. Och den här ledigheten vi har haft. Ja, resan, förstås, men jag menar faktiskt nu, den här veckan. Att få lite andrum och komma ifatt sig lite. Jag har ju t.o.m. sovit bra. Och i köket står tulpanerna och sprider glädje och vårkänsla.


Ha det gott!

.

tisdag 27 januari 2015

Musikslapp

Det kommer nog ta sin tid att komma ifatt här, för när vi väl är lediga så orkar vi mest bara vara och göra ingenting. Men tids nog så kommer vi väl vidare. Vila är ju också viktigt, och lite nytta blev gjord igår iallafall.

Patroner var ju viktigt, så det köptes och dokumenten jag började med häromdagen blev färdiga.


Dokumentet är bl.a. skrivet av Bo Hejlskov, för er som känner till honom. Det är en bra grund att utgå ifrån för oss som inte är specialpedagoger. Min tanke är att alla ska läsa den, och att vi alltid ska ha den aktuell för diskussion. Det är så viktigt när man jobbar med Sandra, att man kan prata om bemötande, och lika viktigt att alla ska vara trygga i att ta upp saker som känns jobbigt. Annars får vi ingen bra arbetsmiljö för någon.

Jag tänker mest på att det ofta är jobbiga situationer när det blir låsningar och utbrott. Pratar man inte igenom det, och försöker göra nånting åt orsakerna till låsningarna, så blir det ohållbart tillslut. Det är därför det är så viktigt med samarbete och att ha en öppen dialog hela tiden. Det är en av orsakerna till att den första skolan Sandra gick i inte fungerade, medan den andra gjorde det. Vi pratade om allt i den senaste skolan, innan det hann bli problem. Så har det också varit med korttids i alla år, och då blir inte problemen så stora innan man får bort dom. Det är ett måste om det ska bli bra för alla. För problem dyker upp helatiden, och det är dom vi lär oss av.


Nåja, det var en parentes. Efter utskrifterna blev det påfyllning av migräntabletter på Apoteket, och mathandling. Sen satte jag igång Spotify, och då blir det inte så mycket mer gjort. Det är väldigt lätt att fastna här med bra musik, måste jag säga. Fast det var rätt skönt, och huvudvärken gav sig den med, efter lite slappande.

Något datum för möte fick vi inte igår. Jag hoppas dom jobbar på det, så det kommer snarast, för det är lite akut, faktiskt. Vi måste få ordning på Sandras schema, helst igår. Det är tur att hon har bra folk runt sig, så hon klarar dagarna hyfsat bra ändå.

Till kvällens tv-mys hade det snöat så mycket så det gick inte att få nån bild på tv:n. Vi mumsade lite räkor i soffan och sen satte vi igång att göra levergryta i portioner som vi frös in. Det är alltid bra att ha färdiga rätter i frysen, för är Sandra hemma brukar det vara svårt att hinna med att laga mat. Iallafall om man vill att hon äter annat än konstgjort… (Sånt där läskigt pulver, eller halvfärdiga rätter utan varken vitaminer eller smak)

Idag är det lite fler inköp att fixa, men Göran tyckte att han klarade det själv, så jag får slappa hemma med min musik istället. Eller om det var för att han skulle slippa musiken i bilen när jag kör?! Hursomhelst så var det en ovanligt bra idé, tycker jag. Jag antar väl att den tysta överenskommelsen är att jag åker på dammsugningen, men det får det väl vara värt ;)


Hare finemang!

.

måndag 26 januari 2015

Pedagogmorsan

Jag har lagt undan lite lön varje månad en längre tid, för jag behöver göra två kostsamma inköp. Nya glasögon och ny mobil. När jag hade sparat ett tag, kom vi på att vi behövde ta semester, så nu sparar jag igen ;) Men eftersom det inte gick åt den reskassan vi trodde, så kan jag beställa tid hos optikern ändå, och det ska göras så fort jag hinner. Och så fort jag vet när mötet blir, så det inte krockar. Det känns mer i ögonen när jag har migrän, men jag har känt ett tag att jag behöver använda läsglasögonen mer och då är det nog smidigare med progressiva glasögon, antar jag. Så det får det bli.

Sen får jag börja spara igen, så jag kan köpa en ny mobil. Jag köper inget på avbetalning, nämligen. Först spara, sen handla, om det inte är nåt livsnödvändigt.


Nåja, nog om det, fullkomligt ointressanta. Idag har vi massor att göra, första ledigheten hemma på evigheter, känns det som. Jag ska först på en undersökning, sen blir det handling, i första hand mat, och så mycket vi orkar och hinner av resten. Förhoppningsvis får vi svar från kommunen ang. möte, och en hel del städning och sortering av rörorna som dräller lite varstans. Och planering av akuta nödlösningar tills vi vet vad vi kan planera ordentligt. Vi får väl se hur långt vi hinner, för lite vila är också på sin plats, känner jag.

Sandra var fortfarande trött igår, men helgen har gått bra ändå, med sänkta krav. Eller, nästan inga krav alls. Det var bara i fredags det blev utbrott av låsningarna, i övrigt har vi hanterat det ganska bra får jag säga. Det är ju förebyggande jobb man får inrikta sig på, och undvika onödiga strider.

Pussel, film och klippa kataloger har väl varit ungefär lagom. Det är ju så helgerna ser ut nuförtiden, när all energi går åt på vardagarna. Det kommer ju bli bättre om vi får lite mer ordning på Sandras schema, och det är ju meningen, har vi tänkt.


När Sandra gick i skolan, så hade dom ju det pedagogiska ansvaret och kunskapen där. Jag kan ganska mycket, men det är en väldig skillnad på att vara mamma och pedagog. Särskilt som det är så viktigt med just den pedagogiska biten, om Sandra ska klara sina dagar utan att bli sjuk, eller stressad. Men, vi får väl slå våra kloka huvuden ihop sen, alla assistenter, så ska det nog bli bra tillslut. Bara vi får veta vad vi har för förutsättningar att jobba med…

Mer kunskap om autism-pedagogiken kan vi ju skaffa oss, allihop, så fort vi vet om vi kommer ha assistenter eller hur nu kommunen har tänkt sig. Tydliggörande pedagogik, problemskapande beteende och låg-affektivt bemötande måste alla kunna som jobbar med Sandra framöver. Dom bitarna saknas ju på korttids, även om dom är jätteduktiga ändå. Det är en stor skillnad på att få kvällar och morgnar att fungera, än att få hela dagarna bra. Jag kan inte den biten, men är nog ändå den som kan mest just nu.

Ja, alltså, bemöta Sandra är jag väl ändå ganska bra på. Men jag menar det pedagogiska upplägget som är så viktigt. Den biten kan ingen ordentligt nu.

Det känns lite oroligt, faktiskt. Att min ”lilla kunskap” för tillfället är den som det hänger på. Men, det blir nog bra, tids nog. Man önskar att det fanns en naturlig fortsättning efter skolan, för personer som kräver specialanpassning. Så man som förälder kan vara just förälder, och släppa den andra biten. Åtminstone till en del.

En dag i taget. Må fint!



.

söndag 25 januari 2015

Stök o bök

Det var en seg dag igår, med migränkänningar som hölls o schack med hjälp av tabletter. Iallafall så pass att jag inte kräktes, men jag mådde inget vidare. Idag mår jag inte illa längre, och det är jag tacksam för. Huvet står jag ut med, och inatt fick jag sova J

På Sandra märktes en skörhet om man var för nära för mycket. Det är en balansgång med lagom aktivitet, sällskap, vila och ”lämna ifred” mest hela tiden. Det blev ett väldigt rabblande när man var nära, och oro när man lämnade ifred, och såna dagar får man vara extra lyhörd.


I övrigt ligger jag efter med ordningen så jag blir stressad av det. Prio 1 nu, så fort vi hinner… måste bli att få ordning bland allt material, protokoll, dokument, bilder och annat pedagogiskt som ska vara tillgängligt för alla assistenter, och Sandra, på ett smidigt sätt. Det måste till förvaring innan det går att få nån ordning på allt som ligger hullerombuller överallt på kontoret och andra undangömda vrår. Sen behövs en whiteboardtavla för att ha aktuell planering och kom-ihåg synligt. Planera, planera. Det blir nog bra så småningom, om vi bara får lite ledighet över för sånt snart.

Bara en sån sak som att jag behövde skriva ut lite dokument igår, och mitt i alltihop tog två patroner slut i skrivaren. Jag hade en av dom, men måste köpa fler innan jag kan skriva ut klart. Så nu ligger det också halvfärdigt på hög bland allt annat. Jag blir tokig av allt stök som inte går att sortera förrän vi har hunnit handla en massa, och sen städat en hel del. Under alla högar ligger viktiga kom-ihåg-lappar som jag missar.



CD-fodral ska fixas, foton sorteras, byxor läggas upp, DV-material iordningställas, tider, schema, almanacka ses över… osv, osv. Utöver det vardagliga, och utöver den oro inför framtiden vi har att ta itu med så fort som det bara går. Så Sandras dagar går att planera sen. Pjhu! Man skulle kanske skaffa sig en assistent eller nåt?! ;)

Nåja, vi hankar oss fram än så länge och jag hoppas många av bollarna som hänger i luften hamnar på rätt platser efter mötet, som jag hoppas blir snarast.

Idag kommer vi fortsätta ta det lugnt så Sandra orkar med kommande vecka, och vi får lite andrum igen. Vi har iallafall fått klartecken på att nya assistenten får möjlighet att lära känna Sandra lite mer under veckan och det är ju bra. Det är liksom åt det hållet vi vill jobba hela tiden. Att andra ska lära känna Sandra så vi kan släppa taget lite mer så småningom.

Ni får ha en fin söndag!

.

lördag 24 januari 2015

Återhämtning

Gårdagen var en bra dag med några positiva besked. Fast jag återkommer när jag vet hur framtiden kommer bli efter det att vi har haft möte. För än så länge känns det mer som lite akuta och tillfälliga lösningar. Dom är förstås bra här och nu, men hur det blir framöver vet vi inte än.


På förmiddagen var jag till tandläkaren och det såg fint ut. Eller, det var ju egentligen tandhygienisten jag var hos, men iallafall J Inga hål, lite tandsten och okay tandkött. Jag var lite orolig eftersom jag har ändrat mitt sätt att sköta tänderna den senaste tiden. Jag har nämligen haft väldiga problem mer ilningar, och knappt kunnat äta under vissa perioder, så jag har fått behandling mot det flera gånger, men problemen har kommit tillbaks igen efter ett tag.

Nu har jag slutat med eltandborsten, och ändrat mitt sätt att borsta, samt blivit försiktigare med stickorna. Egentligen skulle jag sluta med stickor och använda tråd istället, men då började tandköttet blöda direkt, så jag har återgått till stickor, väldigt försiktigt. Nu var jag lite spänd på hur det skulle se ut, och om jag skulle bli tvungen att välja på tandlossning eller ilningar…

Men, jag kan fortsätta som jag gör och behövde ingen behandling mot varken ilningar eller blödande tandkött. Skönt! Däremot syntes det på tungan att jag är en aningen stressad/orolig… Håhåjaja, men är det inte värre än så, så är man glad.


Efter besöket frågade jag om det blivit nåt fel eftersom jag inte fick nån faktura efter det att jag var tvungen att avboka besöket för sent förra gången. Men, det är bra att bo på liten ort där man är välkänd, för hon hade förstått läget och avskrivit det. Tack o bock! J

När jag kom hem hade Göran maten klar, och det var bra för annars hade jag inte hunnit äta. Klockan 13.00 skulle Sandra hämtas, och det bestämde vi själva dagen före, eftersom hon har varit borta så länge och nyligen varit sjuk. Annars hade hon tid till 15.00.


Hon har haft det bra och halvvägs hem ville hon skynda sig till schemat hemma i köket för att kolla vem som möter henne igen på måndag. Skönt att hon trivs J

Samtidigt är det lite svårt det där, för det kan ju tyckas att vi ska vara nöjda så länge hon trivs. Det är vi, men hon trivs liksom jämt, så man måste kunna läsa av hur hon mår också. Det var precis likadant innan vi bytte skola när hon var liten, och det var jättesvårt att bestämma bytet över huvudet på henne, när hon faktiskt trivdes. När vi väl bytte så började hon må bra också, så vi vet ju vad vi pratar om, även om det kan vara svårt att se/förstå det utifrån. Anpassningen är jätteviktig, men vi hoppas väl att det ska bli ordning på den biten snart.


Eftermiddagen gick bra och damen var nöjd, men lagom till kvällsrutinerna tog orken slut. Det hade ju varit konstigt annars, så det var bara att lägga ribban på rätt nivå och hjälpas åt att ta oss igenom det nödvändigaste. Ett väldigt stort utbrott blev det istället för bad, och efter det ställdes inga fler krav.

Allt som Sandra ska göra (eller är delaktig i) är krav. Gå på toa, dricka vatten, sätta på sig nattlinne, borsta tänderna. Man måste välja sina strider och inte ställa för höga krav, helst inga krav alls när hon är trött.

Nu är det mittinatten och vi har just haft ett litet utbrott till. Sandra är så trött så hon inte orkar med sig själv, och hon har gnidit sig i ögonen så dom är väldigt irriterade. Därav utbrottet. Men jag tog ett gosedjur och baddade ögonen med kallt vatten, fick henne på toa och kunde stoppa om henne igen. Gosedjur är en bra hjälpreda när man måste ta bort kraven som Sandra känner av människor. När gosedjuret pratar istället så blir det en rolig lek och gladare miner. Man får helt enkelt inte börja tjafsa emot henne, utan det är bara att vara smidig som gäller.

Helgen kommer bli lugn och vi hoppas krafterna hinner återvända till kommande vecka. En dag i taget och inga utsvävningar får det bli.


Jag önskar er en fin helg!

.

torsdag 22 januari 2015

Då är vi igång igen med nya friska tag

Vi hade tänkt unna oss riktigt ordentligt med lyx på vår ledighet, så vi hade sparat en del till det. Men jösses! Vi är ju inte direkt bortskämda med sånt och kräver inte så stora utsvävningar för att må bra. En promenad vid havet kostar gratis, och det finns ju inte så mycket som slår det.


Men nu är det vardag igen och vi kom tillbaka till verkligheten inatt, med fulladdade batterier. Och dom batterierna lär ju behövas. Vi hoppas väl att det ska bli ordning så småningom, men jag tycker att det är väldigt obehagligt när halva kommunen sitter i samma sandlåda och ljuger bakom ryggen på varandra. Beroende på vem dom har ansiktet mot för tillfället…

Jag borde lärt mig efter alla år, men det är lätt att glömma att man måste ha bevis på allt och lite till. Hädanefter ska allt skrivas ner och undertecknas av den största lögnhalsen av alla i den här kommunen. Sen kan hon iallafall inte neka till vad hon själv säger, även om hon är expert på att slingra sig från ansvar och skylla på alla oskyldiga.


Nåja. I tisdags fick vi veta att Sandra var sjuk, men det var ingen fara så vi behövde inte oroa oss. Skönt att veta att hon är i gott förvar iallafall. Ja, annars hade vi ju inte tagit långledigt, förstås. Men troligtvis blev Sandra tröttsjuk av att vara på korttids länge, och det har vi ju varit beredda på. Det fick liksom vara värt det bara, och hon överlever ju J

Iallafall när det bara är enstaka gånger. Om det ska fungera i längden krävs det mer anpassning, känd personal och en väldig struktur. Det är ju orsaken till att vi alltid har våra korttidsdygn på vardagar, för kvällar, nätter och morgnar är strukturerade. Det är hela dagar som blir problem om man inte har planerat det väldigt ordentligt. Korttids är bra på just korttids, och vi är så tacksamma över att dom finns. Dagtid behöver Sandra stöd av minst en välkänd assistent. Så är det.


Nu inväntar vi bara ett viktigt möte innan vi vet nånting mer om framtiden. Men Sandra har iallafall korttids att vara på i ytterligare två veckor. Hela dygn som vanligt måndag till onsdag och dagtid torsdag och fredag. Vi är glada över det, förstås. Men det är inte bra med ostrukturering och ingen ordentlig kunskap eller verksamhet. Risken är stor att hon blir sjuk igen.

Förutom en del kollande och mailande så fixades några nya schemabilder och kommande veckas schema för Sandra. Ja, så hade vi ju en del att packa upp och få iordning, förstås. En massa tvätt, postgenomgång, räkningar och snöskottning. Bara handlingen återstår nu.


Imorgon har jag ett tandläkarbesök att klara av innan jag åker och hämtar Sandra. Nu längtar vi efter damen, och hoppas hon mår okay inför helgen. På måndag ska hon iväg igen, och det var ju bra att det löste sig eftersom jag har ett läkarbesök då.

Men nu ska vi njuta av en ledig em o kväll till först. Hoppas ni har det fint.
(Vill ni se fler foton från resan så kan ni gå in HÄR och gilla gärna sidan när ni ändå är där).

.

tisdag 20 januari 2015

Vardagen närmar sig


Det är inte klokt vad jag har sovit om nätterna den senaste tiden! Runt 10 timmar!! Alltså, jag brukar väl sova runt 6 timmar när jag sover som jag ska, utan störande oro. Men såå skönt att känna sig ordentligt utvilad i huvet. Då är det lättare att mota bort dom där oroliga och jobbiga tankarna som har hållit mig vaken sen mitten av december.


Den här fristen vi fick var verkligen välbehövlig. Jag hade nog brakat annars, men nu kom orken tillbaks igen, med hjälp av stort fokus på EgenGodOmvårdnad. Brakar man är ju vägen tillbaks mycket längre, och där vill ju ingen hamna om man kan undvika det.


Vi hoppas på att vi inte behöver göra slut på all energi inför kommande möten nu, men vi har lite planer, förslag, krav och en hel del ork iallafall. Det känns betydligt bättre nu, än det har gjort en tid, även om vi ännu inte har en aning om nånting.


Ett viktigt besked måste vi ha under veckan, senast på torsdag. Innan dess vet vi varken hur kommande vecka ser ut för Sandras del, hur fortsatt introduktion av ny assistent kan bli, om vi kommer vara lediga nåt mer, om jag kan åka på ett inbokat läkarbesök på måndag, och hur mycket av våra laddade batterier vi kommer behöva göra av med. Men vi hoppas väl på det bästa in i det längsta. (D.v.s. att paragrafnissan har läst paragraferna åt rätt håll vid det här laget).


Jag har inte så mycket mer att komma med förrän vi har fått det där beskedet, så jag återkommer då. Ha en fortsatt fin vecka!

.

söndag 18 januari 2015

Genialt?


Jag kom att tänka på en händelse för många år sen (tillräckligt många för att jag ska våga berätta den). Vi var två par på resa och Göran skulle köpa sig en kostym, tänkte han. Bara det att antingen var kavajen för stor, eller byxorna för små, så vi tänkte ta olika storlekar. Men se det gick inte för sig. Vakten kom och viftade med pekfingret, så vi fick snällt hänga tillbaks kostymen och gå därifrån.

Senare på kvällen (efter ett par glas vin, eller nåt) kom jag och den andra tjejen på att vi kunde gå in i affären var och en för sig. Ta varsin kostym i olika storlekar och sen mötas borta på en annan avdelning, och växla byxorna. Ni fattar va?! Smart tyckte vi och gjorde slag i saken.

Möttes på bestämd plats i affären, växlade byxorna och skildes diskret åt igen. Den andra tjejen hängde tillbaks sin kostym och jag gick till kassan. Mycket nöjda träffades vi sen utanför affären och fnittrade lite halvt hysteriskt. På vägen hem kollade vi på kapet för att upptäcka att vi bytt samma storlek, och alltså gjort jobbet helt i onödan!

Lite generade berättade vi för karlarna som väntade på rummet och dom fick sig ett gott skratt. En komisk bonus var att både byxor och kavaj satt bra på Göran.

Hepp!

.

fredag 16 januari 2015

Kopplar av

Jag har bestämt mig för att verkligen koppla bort oroliga tankar i ett par veckor, och hittills måste jag nog ge mig själv beröm för det. Efter att ha vaknat nästan varje natt i ungefär en månad, av att jag skäller ut ”en viss chef” i drömmarna så har jag sovit som en stock dom senaste nätterna. Flera timmar i sträck, och utan arga drömmar.

På dagarna njuter vi av livet så fort det går, och fokuserar på att ”just nu” är livet. Idag blev det en skön prommis vid havet, minsann. Det är inte så ofta, eftersom vi inte bor precis på gångavstånd till nåt hav. Ska vi njuta av havsluft så krävs det planering, men det är det värt för havet är bland det vackraste jag vet.


Jag ska fortsätta att ta hand om mig själv några dagar till. Sen ska nog batterierna räcka för att lösa kommande problem, men det återkommer jag till när det blir dags. Nu är nu, och nu ska njutas.

Må fint ni med!

.

tisdag 13 januari 2015

Må-bra-dag

Gårdagen började med att Sandras lilla ”igloo” hade frusit fast, så vi fick ta ”vinterbilen” från garaget istället. Det var nog bra med tanke på väglaget, och det gick lite fortare att komma fram med fyrhjulsdrift och antispinn, eller vad det nu heter.


Jag hade en tid att passa när Sandra var lämnad på korttids, men det gick bra och förmiddagen bestod av möten. Men efter det njöt vi av en ledig eftermiddag och kväll. Tacksamma över att vi får ett par veckors frist från oroliga tankar då vi inte har en aning om ifall vi kommer ha kvar korttids framöver. Men nu njuter vi så länge det varar, och tar det kämpandet när det blir dags.

Ledigheten började med överraskning från Göran.


Paketet innehöll ett par nya varma tofflor som jag har tänkt köpa sen mina gamla inte höll ihop längre. Vi har ju inte varit så mycket lediga för att åka och handla, så det är väl anledningen till att jag har varit utan tofflor tills nu.

Senare värmde vi bastun och öppnade champagneflaskan, och till kvällen blev det bakpotatis med räkröra i tv-soffan. En mycket skön ”må-bra-dag” med bara massa njuta.

Jag hoppas ni har det fint!

.

lördag 10 januari 2015

Vardagsfokus

Så har det gått en vecka med nya bekantskaper för Sandras del. Ja, för vår del med, förstås J Vi avslutade gårdagen med att summera lite, och det känns bra för alla parter så här långt.

Vilka lösningar som väntar framöver vet vi ju inte än, och kan inte heller påverka förrän vi ska ha möte om det om ett par veckor, eller när det nu blir. Så till dess är vi tacksamma över att det fick bli lite ordning i oredan ett tag till. Sandra mår också genast bättre, och mår hon bra så gör oftast vi det med.

Jag har ju inte så mycket att berätta just nu. Det är mest fokus på Sandra, assistans, vardag och schema. Så det finns ingen plats över för andra saker. Jag kommer därför inte att skriva riktigt varje dag en tid, eftersom det övriga som händer inte går att skriva om. Inte än iallafall.

Om ett par veckor sisådär hoppas jag att vi börjar få lite svar som kan leda oss framåt. Till dess kikar jag in lite då och då, när det finns nåt att berätta, helt enkelt.


Må så gott, så länge!

.

fredag 9 januari 2015

Glädje

Ett positivt besked igår var precis vad min trötta hjärna behövde för att starta om. Nu är inte saker och ting lösta än, men lite medvind gjorde susen för min ork iallafall. Glädjen kom tillbaks och bara det gör ju att jag känner mig piggare igen.

Stort tack till assistansbolaget för stöd och agerande i en akut fråga. Just nu känns det bra, och jag kommer njuta av det ett par veckor framöver. Sen blir det nyare tag, med möten och förhoppningsvis smidiga lösningar. Men det tar vi då.


Bekantskapen med nya assistenten går fortsatt bra och det känns fint. Nu brukar det gå bra med Sandra i början, så än är det för tidigt att veta hur det kommer fungera, men det känns väldigt bra så här långt iallafall. Den här morsan behöver träna sig lite på att låta bli att lägga sig i för mycket bara ;) Inte helt lätt när man inte är van riktigt. Men kommande två veckor kommer Sandra och assistenten vara på dv, tillsammans med personal från korttids, och det är nog enklare, tror jag. Vi hoppas ju att det är där dom ska hålla till så småningom.

Här hemma är det svårt eftersom våra rutiner är så ingrodda, både för Sandra och oss föräldrar. Det funkar bättre om vi föräldrar inte är hemma, men då måste ju assistenterna hunnit lära känna Sandra först. Sen blir Sandra väldigt mycket tröttare av att någon är här, än om någon ny kommer till dv/korttids.

Idag tänkte jag se om Sandra orkar göra nånting annat än att klippa när assistenten kommer. Kanske måla eller nåt. Vi får se hur hon mår när hon vaknar. Det tar ju tillräckligt med energi för Sandra att någon är här, så hon orkar kanske bara klippa.


Det var allt för nu. Må så gott och trevlig helg!

.

torsdag 8 januari 2015

Oplanerade ovissheter

Det var en glad tjej vi hämtade hem från korttids igår morse. Hon hade haft en fin dag där i tisdags och var så nöjd så. När jag berättade att assistenten satt i bilen och väntade blev det fart.

Sandra skuttade till bilen och satte sig utan låsningar och med gott humör. Sen ville hon veta vad vi skulle göra som idag, och vi bestämde att assistenten kommer idag med. Sandra blev mycket nöjd med svaret och sen blev det pussel resten av förmiddagen, och en film som avslutning.

När assistenten hade åkt längtade Sandra genast tills hon ska komma tillbaks, och det är ju ett fint betyg. Men sen kom tröttheten ikapp, ganska väntat, så eftermiddagen fick bli väldigt lugn. Att ha ”Hemma” på 4-veckorsschemat varje dag stressar henne och jag hoppas, för allas skull, att vi snart får ett vettigt besked från chefen.

Mer har jag ju inte att komma med just nu, eftersom ingen vet nåt. Men tids nog ordnar det sig väl.


Jag önskar er en fin dag!

.

onsdag 7 januari 2015

Hemliga lådor och ovissa beslut

Nu är ”hemliga lådan” klar, som jag påbörjade för en tid sen. Smålådorna målade Göran på insidan, så det inte ska gå att se in i dom från framsidan.


När jag skrev ut brickorna, så var bilderna lite väl mörka, så jag gjorde om det och fick en massa bilder över till ingen nytta. Dom plastade jag in och klippte itu, för att kunna använda på nåt sätt, med lite fantasi.


Man kan ju t.ex. spela ”lotto” på Sandras nivå och lägga ”lika på lika” eller bara titta på/prata om bilderna. Beroende på Sandras dagsform. Annars är ju lådan iallafall till för att lägga föremål i dom olika små-lådorna. Några är tomma och meningen är att Sandra ska bli nyfiken och leta lite. När hon hittar ett föremål ska hon lägga det på rätt bild som finns på olika brickor. Ja, eller hur man nu vill göra och vad som passar Sandra för stunden.


När jag började tillverka allt material så funkade resten hyfsat bra. Det var ju någon ansvarig för verksamheten som fattades, och det var därför jag gjorde det jobbet på min fritid. Nu har vi material, men nu funkar inget annat…

Vi hoppas väl att det blir ordning och att vi får användning av allt material så småningom. Idag kommer iallafall chefen tillbaks från sin julledighet, och assistansbolaget ska väl kontakta henne igen. Vi väntar nämligen på ett akut besked som vi behöver ha den här veckan. Mer om det när jag vet hur det blir.

Snart kommer nya assistenten hit och följer med för att hämta Sandra på korttids. Det får bli en lugn förmiddag idag, så hoppas vi att det finns lite ork kvar för damen under resten av veckan.

Må gott!

.

tisdag 6 januari 2015

Fokus på det positiva

Idag lämnar jag allt negativt utanför den här bloggen. För det har ju hänt en del bra också, och resten vet ni ju. Ja, inte allt, men det jag kan berätta iallafall.


Gårdagens möte avlöpte mycket bra. Jag tror dom två fattade tycke för varandra, och det är ju den bästa början man kan önska sig. Nu håller vi tummar på en bra fortsättning för alla parter, och en kommun som samarbetar. Då kan det här nog bli riktigt bra, ska ni se.

Vi har haft ledigt sen igår eftermiddag, och fortsätter att njuta av det till imorgon bitti. Nya assistenten ska följa med och hämta Sandra på korttids och sen får dom vara tillsammans en liten stund under förmiddagen. Efter det har vi inte bestämt så mycket, för vi ville se hur det skulle gå, och hur långt vi skulle komma till dess, men nån form av fortsättning blir det ju. Vi måste se hur Sandra mår också, och hur mycket hon orkar, men vi hoppas att vi kan köra på.


Idag ska det bli Spotify hela dagen, tror jag. Antagligen behöver vi både akut-städa och handla, men jag tror inte orken kommer infinna sig riktigt. Ett varv med dammsugaren kanske, det går ju att stoppa Spotify i öronen medan det blir gjort ;)

Det var allt för idag.
Må bäst!

.