måndag 26 januari 2015

Pedagogmorsan

Jag har lagt undan lite lön varje månad en längre tid, för jag behöver göra två kostsamma inköp. Nya glasögon och ny mobil. När jag hade sparat ett tag, kom vi på att vi behövde ta semester, så nu sparar jag igen ;) Men eftersom det inte gick åt den reskassan vi trodde, så kan jag beställa tid hos optikern ändå, och det ska göras så fort jag hinner. Och så fort jag vet när mötet blir, så det inte krockar. Det känns mer i ögonen när jag har migrän, men jag har känt ett tag att jag behöver använda läsglasögonen mer och då är det nog smidigare med progressiva glasögon, antar jag. Så det får det bli.

Sen får jag börja spara igen, så jag kan köpa en ny mobil. Jag köper inget på avbetalning, nämligen. Först spara, sen handla, om det inte är nåt livsnödvändigt.


Nåja, nog om det, fullkomligt ointressanta. Idag har vi massor att göra, första ledigheten hemma på evigheter, känns det som. Jag ska först på en undersökning, sen blir det handling, i första hand mat, och så mycket vi orkar och hinner av resten. Förhoppningsvis får vi svar från kommunen ang. möte, och en hel del städning och sortering av rörorna som dräller lite varstans. Och planering av akuta nödlösningar tills vi vet vad vi kan planera ordentligt. Vi får väl se hur långt vi hinner, för lite vila är också på sin plats, känner jag.

Sandra var fortfarande trött igår, men helgen har gått bra ändå, med sänkta krav. Eller, nästan inga krav alls. Det var bara i fredags det blev utbrott av låsningarna, i övrigt har vi hanterat det ganska bra får jag säga. Det är ju förebyggande jobb man får inrikta sig på, och undvika onödiga strider.

Pussel, film och klippa kataloger har väl varit ungefär lagom. Det är ju så helgerna ser ut nuförtiden, när all energi går åt på vardagarna. Det kommer ju bli bättre om vi får lite mer ordning på Sandras schema, och det är ju meningen, har vi tänkt.


När Sandra gick i skolan, så hade dom ju det pedagogiska ansvaret och kunskapen där. Jag kan ganska mycket, men det är en väldig skillnad på att vara mamma och pedagog. Särskilt som det är så viktigt med just den pedagogiska biten, om Sandra ska klara sina dagar utan att bli sjuk, eller stressad. Men, vi får väl slå våra kloka huvuden ihop sen, alla assistenter, så ska det nog bli bra tillslut. Bara vi får veta vad vi har för förutsättningar att jobba med…

Mer kunskap om autism-pedagogiken kan vi ju skaffa oss, allihop, så fort vi vet om vi kommer ha assistenter eller hur nu kommunen har tänkt sig. Tydliggörande pedagogik, problemskapande beteende och låg-affektivt bemötande måste alla kunna som jobbar med Sandra framöver. Dom bitarna saknas ju på korttids, även om dom är jätteduktiga ändå. Det är en stor skillnad på att få kvällar och morgnar att fungera, än att få hela dagarna bra. Jag kan inte den biten, men är nog ändå den som kan mest just nu.

Ja, alltså, bemöta Sandra är jag väl ändå ganska bra på. Men jag menar det pedagogiska upplägget som är så viktigt. Den biten kan ingen ordentligt nu.

Det känns lite oroligt, faktiskt. Att min ”lilla kunskap” för tillfället är den som det hänger på. Men, det blir nog bra, tids nog. Man önskar att det fanns en naturlig fortsättning efter skolan, för personer som kräver specialanpassning. Så man som förälder kan vara just förälder, och släppa den andra biten. Åtminstone till en del.

En dag i taget. Må fint!



.

Inga kommentarer: