Jag har lagt
undan lite lön varje månad en längre tid, för jag behöver göra två kostsamma
inköp. Nya glasögon och ny mobil. När jag hade sparat ett tag, kom vi på att vi
behövde ta semester, så nu sparar jag igen ;) Men eftersom det inte gick åt den
reskassan vi trodde, så kan jag beställa tid hos optikern ändå, och det ska
göras så fort jag hinner. Och så fort jag vet när mötet blir, så det inte
krockar. Det känns mer i ögonen när jag har migrän, men jag har känt ett tag
att jag behöver använda läsglasögonen mer och då är det nog smidigare med
progressiva glasögon, antar jag. Så det får det bli.
Sen får
jag börja spara igen, så jag kan köpa en ny mobil. Jag köper inget på
avbetalning, nämligen. Först spara, sen handla, om det inte är nåt
livsnödvändigt.
Nåja, nog
om det, fullkomligt ointressanta. Idag har vi massor att göra, första
ledigheten hemma på evigheter, känns det som. Jag ska först på en undersökning,
sen blir det handling, i första hand mat, och så mycket vi orkar och hinner
av resten. Förhoppningsvis får vi svar från kommunen ang. möte, och en hel del
städning och sortering av rörorna som dräller lite varstans. Och planering av
akuta nödlösningar tills vi vet vad vi kan planera ordentligt. Vi får väl se
hur långt vi hinner, för lite vila är också på sin plats, känner jag.
Sandra var
fortfarande trött igår, men helgen har gått bra ändå, med sänkta krav. Eller,
nästan inga krav alls. Det var bara i fredags det blev utbrott av låsningarna,
i övrigt har vi hanterat det ganska bra får jag säga. Det är ju förebyggande
jobb man får inrikta sig på, och undvika onödiga strider.
Pussel,
film och klippa kataloger har väl varit ungefär lagom. Det är ju så helgerna
ser ut nuförtiden, när all energi går åt på vardagarna. Det kommer ju bli
bättre om vi får lite mer ordning på Sandras schema, och det är ju meningen,
har vi tänkt.
När Sandra
gick i skolan, så hade dom ju det pedagogiska ansvaret och kunskapen där. Jag
kan ganska mycket, men det är en väldig skillnad på att vara mamma och pedagog.
Särskilt som det är så viktigt med just den pedagogiska biten, om Sandra ska
klara sina dagar utan att bli sjuk, eller stressad. Men, vi får väl slå våra
kloka huvuden ihop sen, alla assistenter, så ska det nog bli bra tillslut. Bara
vi får veta vad vi har för förutsättningar att jobba med…
Mer
kunskap om autism-pedagogiken kan vi ju skaffa oss, allihop, så fort vi vet om
vi kommer ha assistenter eller hur nu kommunen har tänkt sig. Tydliggörande
pedagogik, problemskapande beteende och låg-affektivt bemötande måste alla
kunna som jobbar med Sandra framöver. Dom bitarna saknas ju på korttids, även
om dom är jätteduktiga ändå. Det är en stor skillnad på att få kvällar och
morgnar att fungera, än att få hela dagarna bra. Jag kan inte den biten, men är
nog ändå den som kan mest just nu.
Ja,
alltså, bemöta Sandra är jag väl ändå ganska bra på. Men jag menar det
pedagogiska upplägget som är så viktigt. Den biten kan ingen ordentligt nu.
Det känns
lite oroligt, faktiskt. Att min ”lilla kunskap” för tillfället är den som det
hänger på. Men, det blir nog bra, tids nog. Man önskar att det fanns en
naturlig fortsättning efter skolan, för personer som kräver specialanpassning.
Så man som förälder kan vara just förälder, och släppa den andra biten.
Åtminstone till en del.
En dag i
taget. Må fint!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar