Jag
är ju halvtids sjukskriven och får inte till så mycket i livet alls för
tillfället. Prio 1 måste ligga på återhämtning och egentligen ska jag vara
sjukskriven på heltid, men livet funkar inte så. Det skulle vara enklare att
fokusera på sig själv om jag kom bort från jobbet helt, förstås. Risken är
ganska stor att jag inte kan återhämta mig annars.
Det
är klart att det är ännu ett orosmoment inför framtiden. Vad händer om det inte
finns assistenter som täcker behoven? Om det inte går att få tag på folk…
Sandra kan ju inte lämnas själv tills man hittar assistenter, liksom. Dessutom
måste dom som anställs ha ganska specifika egenskaper, och någon måste finnas
tillhands som känner Sandra ordentligt.
Faktum
är att det saknas ganska mycket för individer som är vuxna, och helt beroende
av andra. Att vara vuxen fysiskt, men ett väldigt litet barn psykiskt är svårt att
förstå i största allmänhet. Behövs det dessutom en speciell pedagogik, så krävs
det speciell kunskap och förståelse.
Det
finns en del bra skolor, och det läggs mycket energi och resurser på att få
till det som saknas. Alltså, jag vet att många kämpar, och det är förstås inte
ok att det finns individer som inte får den anpassning dom behöver i skolan,
men det skrivs om det och det får mycket uppmärksamhet.
Det
skrivs också om att funktionshindrade ska ha rätt till samhället, att dom ska
ha rätt till ett arbete och en fritid. Men, dom som faktiskt inte klarar
samhället och inte kan arbeta. Som inte ens klarar den dagliga verksamheten eller
dom gruppbostäder som finns. Vem bryr sig om dom individerna? Vad görs det för
att få till alternativa boenden och sysselsättningar för dom som har det extra
svårt?
Sandra
klarar att möta andra, och tycker t.o.m. om det, om det sker helt på hennes
villkor och är direkt anpassat efter henne. Till det krävs stora kunskaper. Det
finns, mig veterligen, inget boende med dom anpassningar som Sandra behöver,
och den personaltäthet och den kunskap som krävs för att hon ska få ett
meningsfullt liv. Det finns inte ens något som hon kan vistas i utan att bli
sjuk av det. Men vem bryr sig, liksom 😔
Läkaren
frågade vad som skulle krävas för att jag ska må bra igen. Men hon var klok,
hon hade svaret själv. Det är första gången som någon säger att det inte spelar
så stor roll hur mycket jag försöker vila så länge situationen för Sandra inte
är löst. Så är det, men jag försöker iallafall ta igen mig, så jag orkar
fortsätta trygga Sandras framtid sen. Om det finns nåt som är tryggt för henne?
Nu
finns det ljusglimtar också, men jag har lite svårt att tro på dom just nu,
eftersom jag inte mår så bra. Vi har en plan, sökt boendeform har gått igenom,
assistenterna har gjort en bra planering och ska få pedagogiskt stöd. Det är jättebra!
Men
det saknas folk. Och allt måste fungera i framtiden med både planering,
pedagogik, anställningar och personalbyten. Även när vi föräldrar inte finns.
Just nu går vi alla på knäna.
.