Att gå på
promenad, med Sandra i rullstolen, kan trötta ut henne väldigt mycket om man
inte vet hur man ska hantera det. Så att ha en rullstol är inte enda lösningen
på att kunna ta sig iväg på saker, även om det hjälper till väldigt mycket.
Jag har
tidigare skrivit om att det är en trygghet för henne att sitta i rullstolen, så
hon inte behöver oroa sig för alla andra intryck. Att hon inte kan gå om det
händer saker som stressar henne. Men även i en rullstol kan Sandra bli stressad
och trött-sjuk.
Det är
därför vi har fått ta bort ”promenad” helt, tills dom som ska gå på promenad
känner Sandra tillräckligt väl för att klara det. Och det tar ju, som bekant,
ungefär ett år att lära känna henne tillräckligt (om man har ”autism-tänk”
annars lär man sig aldrig).
Det räcker
med att man förstärker alla intryck genom att prata med Sandra. Jag menar, det
är ju fullt naturligt att man vill prata med henne när man är ute och kör henne
i rullstolen. Det är inte ett dugg konstigt att dom flesta gör det. Jag minns
faktiskt i början, när jag började förstå autismen, att det var konstigt att
inte svara på allt och att ibland bara vara tyst. Eller bara kort och gott
bekräfta just det Sandra säger, och inte lägga till ytterligare information.
Nu är det
här högst individuellt, så man måste ju bemöta varje individ efter vad just den
klarar och behöver. Jag beskriver ju Sandra här, och hon ”pratar mer än hon
förstår, men förstår med än man tror” och det är ju inte så lätt alla gånger.
Men åter
till promenaden. Det kan hända mycket som Sandra sitter och tar in om man kör
henne i rullstolen en sväng. Om jag då förstärker allt hon ser, och visar henne
allt hon inte ser, så blir det tillslut väldigt mycket intryck i hennes huvud. Sen
kanske någon lovar att hon ska titta på samma sak nästa dag, och då är
karusellen genast igång. Det är saker hon alltid fastnar i, och inte kan
släppa. Så, ihop med alla andra intryck, blir det ett fasligt tjatande om att
hon ska se samma sak igen, och ”när är det” och ”vad göra sen”… osv. Det är
sånt hon kan bli trött-sjuk av, om det bara fylls på.
Man ska ju
också ha i bakhuvudet att personer med autism oftast har svårare för att sålla
bland intryck. Dom har inget filter där hjärnan automatiskt glömmer
oviktigheter och där man inte tar in sånt som man inte ser, om ni förstår. Om
jag tittar på en fågel så ser jag fågeln och tänker på den. Jag märker en bil
som kör förbi, och en hund som skäller, och en nyckelpiga på blomman bredvid,
men jag tittar på fågeln och det är den jag ser. Sandra ser alla saker. Hon
behöver hjälp att koppla bort allt annat, så därför svarar inte jag på allt hon
säger, utan försöker hjälpa henne att titta på fågeln. Ja, eller vad det nu är
för intryck som hon ser mest.
I vissa
fall, som på en promenad med inte så många, för Sandra, jobbiga intryck så kan
en rollator vara bättre. Då fokuserar hon mer på den än på allt hon sitter och
tar in i rullstolen. Ja, det är iallafall vad jag tror, jag vet ju inte hur hon
upplever det. Men vi har märkt att hon lättare kommer ur sina låsningar om hon
får fokusera på ett eget uppdrag. T.ex. hålla reda på mina nycklar, eller
hjälpa till att bära en väska. Hon blir t.o.m. stadigare, och klarar att gå där
hon inte annars kan gå, om hon koncentrerar sig på ett ”viktigt uppdrag”.
Ett jättebra
exempel på det var när hon för många år sen var på utflykt till en av lärarna i
skolan. Sandra kan inte gå när det blir ojämnt underlag. Hon blir väldigt rädd
om det är halt eller gropigt och en liten nerförsbacke/lutning är jättesvår för
henne. Vi har en sluttning på tomten och där brukar hon ha väldigt svårt att gå
ner. Ofta sätter hon sig och hasar på rumpan nerför.
Hos läraren,
som har hästar, skulle hon gå med en hink vatten och ge till hästarna. Det var ”åkermark”
på vägen dit, men Sandra gick utan problem, med vattenhinken i handen. Fullt
fokuserad på sitt uppdrag.
Det är ju
lite som det där klassiska, när ett litet barn ska ta sina första steg, och
klarar det med en ballong i handen. När hindren för att klara saker sitter i
huvudet.
Vi tror
iallafall att rollatorn kommer underlätta väldigt mycket i vissa situationer. Det
blir lättare att få henne att röra sig, och vi kan lättare göra små utflykter
med anpassade uppdrag, utan att det låser sig eller blir trött-sjuka av det.
.