söndag 16 februari 2020

Vad är problemet


Jag fick en kommentar på fb (efter förra inlägget) som handlade om att kommunen vill tro att det är svårare att anpassa än det egentligen är. Jag har tänkt en del på det sen dess, och undrar ju också vad det är som gör att dom tycker det är så svårt. Nu fattar jag ju att det egentligen grundar sig i att kommunen ligger en massa miljoner back, och inte har lust att satsa på nånting. Men det är ändå deras skyldighet, och dom får ju inte erkänna att det är en ekonomisk fråga, eftersom LSS är en rättighetslag.

Dessutom verkar dom ha missat att det i längden blir dyrare att inte göra rätt från början. Därav en hel del av dom där miljonerna som dom ligger back. Att hellre betala vite än att ordna boende i tid, t.ex.

Så (om man bortser från att det egentligen är en ekonomisk fråga) vad är det som är så svårt? Med tanke på svaret jag fick av handläggaren, att dom inte kommer vidare för att dom saknar ett boende som kan anpassas.

Jag undrar ju vad det är för anpassningar som inte kan göras? Vad är problemet? Det kan ju inte vara miljön, för den skiljer sig inte jättemycket från vad som i regel behöver anpassas i dom flesta gruppbostäder. Det skulle väl vara läget då. Att det måste finnas närhet och avskildhet på samma gång. Men hur svårt kan det vara?

I övrigt är det ju faktiskt kompetensen som är den anpassning som måste finnas. Oavsett vart Sandra bor, så är det kompetensen som är den viktigaste. Finns den, så kan personalen hantera resten, liksom. Är det kompetensen handläggaren syftar på när han säger att dom inte hittar ett boende som kan anpassas? Då blir det hela ännu märkligare, kan jag tycka.

Det kanske är jag som är problemet? Att jag vet vad som står i lagen och kräver att den följs… För hade jag inte gjort det, så hade Sandra säkert bott i ett boende vid det här laget. Eller, mer troligt, fått flytta hem igen när det visats sig att det inte fungerade (och kommunen hade slängt pengarna på den satsningen i sjön).

Men vi ska ju få en ny handläggare och det blir intressant att se vad det är för någon. Den senaste har, trots allt, varit den bästa vi haft. Det säger iofs mer om dom andra än om den senaste… Men man kan ju hoppas att det kommer nån vettig nån gång. Det jag ville säga med det var att det inte är någon idé att ställa frågorna om vad som är så svårt nu, eftersom handläggaren ska sluta. Det får bli den nyas första arbetsuppgift att svara på, tänker jag.
.

torsdag 13 februari 2020

Inget är klart förrän det är färdigt


Jag tänkte börja med att tillägga lite angående krav på utbildad personal i gruppbostäder (som jag bl.a. skrev om sist). Det måste ju finnas folk med specialutbildning, helt klart. Men jag vet ju att det finns mycket bra människor som inte är specialutbildade också. Det är jätteviktigt att kompetensen finns, och att övriga har rätt tänk och förståelse. Och att alla får ordentlig handledning hela tiden, förstås.

Det var det om det.

Nu tänkte jag uppdatera lite om hur det går för kommunen med vår ansökan som vi gjorde för ett år sen, och som beviljades i juni 2019. Senaste budet (i slutet av 2019) var att planeringen kanske skulle komma igång i januari i år, men handläggaren var noga med att påtala att det inte var något löfte. (Kommunens skyldighet är att det skulle stått färdigt i september 2019).

Jag skrev och frågade i mitten av förra veckan och svaret, som kom häromdagen, var att dom tyvärr inte kan erbjuda det Sandra behöver. Men efter att jag ifrågasatt det så blev svaret att dom planerar iallafall. Håhåjaja, det är ju ett enkelt svar som inte kräver vidare åtgärder…

Är det nån som vet hur det ligger till när en kommun väl har betalat vite? Är dom kvitt problemet sen då? För det är ju lätt för dom att betala en engångssumma och sen skita i lösningen, tänker jag. Eller blir det nya viten tills dom verkställt?

Jag frågade iallafall hur långt dom kommit, samt vart den Individuella Planen vi också begärde (i feb-19) tog vägen. På det blev svaret:

”Det vi saknar för att komma vidare i processen är ett boende som kan anpassas.
Mer vet jag inte.
Det samma gäller för den individuella planen.
Det kanske kommer mer info med den nya handläggaren”

Eh? Alltså det dom ”saknar i processen” är ju det vi ansökt om. Så det svaret gav ju inga som helst svar, kan man säga. Som vanligt. Och jag får förmoda att ”Det samma gäller den individuella planen” betyder att han inte vet, vilket ju är anmärkningsvärt eftersom det är han som gjort/gör/skulle göra (?) den. För ett år sen.

Suck. Alltså vad är det för inkompetenta jönsar som sitter och ska hjälpa oss som inte ska behöva veta allt själva?

Vad gör vi nu då?

Jag har iallafall kontaktat media och skrivit en rad frågor till regeringen om vad dom ska göra för att förhindra fler fall som Robin och Dick. Jag har också gjort en anmälan till kommunen, som man bör göra innan man går vidare till IVO, vilket vi troligtvis kommer göra sen. Lite beroende på vad vi får för svar.

Så nu väntar vi alltså på svar igen då. Återkommer framöver med del 3752 (eller nåt) i den här dokusåpan.
.

måndag 10 februari 2020

Svar på frågor


Jag fick lite frågor från Anonym efter det här inlägget, och jag tänkte besvara dom nu. För enkelhetens skull klistrar jag in frågorna vartefter.

Undrar vilken utbildning anser du krävs?
Relevant utbildning står det i LSS, och det betyder ju att personalen ska ha den utbildning som krävs för att kunna tillgodose just den individens behov. Det är alltså olika på olika individer. Men ska man jobba med personer som Sandra (och även Dick och Robin) så krävs det, som jag skrev med tjock text i inlägget, god kännedom, och erfarenhet av autism. Kunskap om låg-affektivt bemötande och tydliggörande pedagogik. Dom individer som har svår autism behöver specialpedagoger med inriktning på autism. Det krävs ju också att chefer har relevanta kunskaper, om det ska bli bra i slutändan.

Är du inte rädd att Göran blir avsatt om du "bråkar" och sen inte låter henne flytta när de hittat bostad?
En god man ska sörja för huvudmannens bästa, och strida för att det som står i LSS följs. Det är inte att bråka.

Anhöriga är viktiga.men även viktigt att personalen får sköta sitt jobb.
Ja, absolut. Jag menar inte att anhöriga ska klampa in hursomhelst och störa… Men en gruppbostad är någons hem, och den personen har rättigheter. T.ex. rätt att få umgås så mycket hen vill med sina anhöriga och vänner.

Skulle umgänget bli stressande för individen, så måste ju anhöriga och personalen ha ett möte och tillsammans komma överens om hur umgänget bäst ska gå till. Utifrån individens bästa. Det är personalen som är på jobbet för individens skull, inte individen som bor på en gruppbostad för personalens skull.

Men personalen ska med anhöriga och förvaltare samverka till den boendets bästa
Och jag anser inte att anhöriga ska vara god man. Men de ska få vara med som ett stöd och samverkan. Men individen måste få bli vuxen
Oh, hjälp! Om anhöriga (som ju är dom som känner individen) inte längre får vara gode män, skulle det ju bli total katastrof. Skulle det vara bättre att en utomstående, utan kunskaper som jag påtalat är så viktiga, är gode män?

Hur tycker du att förvaltaren och personalen sörjer för den boendes bästa i Robins fall? Man måste vara medveten om att kompetensen saknas där, och att det är därför han faktiskt far illa. Det gäller även i Dicks fall. Och skulle gälla i Sandras fall, om vi inte ser till att det inte händer. Dom enda (i dom flesta fall, inte alltid) som känner individen och vet vad som behöver åtgärdas, är ju dom anhöriga. Hur tänkte du där?

Däremot önskar nog dom flesta anhöriga att det blir större kontroller på utomstående gode män, så anhöriga inte känner sig tvingade att ha den rollen eftersom det annars riskerar individens trygghet. Skulle godemän ha utbildning inom specialpedagogik och låg-affektivt bemötande, och skulle det vara bättre kontroller vad gäller huvudmannens ekonomi, så skulle vi mer än gärna överlåta godmanskapet till en utomstående, som ju oftast är helt okänd.

Hur menar du att en individ som har så stora funktionshinder att hen inte vet sitt eget bästa, är helt beroende av sin omgivning och ligger på en ettårings nivå inom vissa områden, ska ”få bli vuxen”? Och hur skulle en utomstående godman, som inte känner individen eller vet dennes behov, kunna bidra till det? Tror du att Sandra har ett behov av att frigöra sig från oss, så har du inte förstått hennes svårigheter. Däremot har vi ett behov av att frigöra oss från henne, men det kan vi inte förrän någon med kunskaper tar över. För då blir det ett nytt fall som behöver tas upp i Uppdrag granskning.

Ska man jobba med individer som Sandra, som är helt beroende av ingående kunskaper och personkännedom, så måste man också samarbeta med anhöriga tills individen är trygg. Annars får man vackert byta jobb. Som jag också skrev i inlägget, kompetent personal förstår vikten av samarbete och klarar också av det. Då blir det inte ett problem, utan en tillgång (som dessutom gynnar den boende).

Det finns besvärliga anhöriga, men det beror i dom flesta fall på att dom känner otrygghet. Det bästa man kan göra är att mötas, lyssna och förstå oron. Då har man kommit långt, och det betyder inte att den anhöriga alltid måste få sin vilja igenom.

Personal som är övertygade om att dom vet och kan bäst, är dom som sämst passar att jobba med individer som kräver specialkompetens. För personer som har specialkompetens inom det här området är också mottagliga och kan utvecklas. Det är därför dom har den kompetensen.
.

söndag 9 februari 2020

Nej, assistans är inte alltid bättre


Efter Uppdrag gransknings reportage om Robin så måste jag faktiskt skriva ännu ett inlägg om tankar som gnager. Jag förstår helt och fullt allmänhetens upprördhet, och jag delar den. Det är förskräckligt, det som framkommer där. Men…

Det betyder inte att personal på gruppbostäder är några monster. Och det betyder verkligen inte att assistans alltid är ett tryggt alternativ. Jag fattar faktiskt inte varför det är så många som verkar tro det.

För så här ligger det till. Personlig assistans är ett jättebra alternativ för individer som själva kan larma, och som kan göra sig förstådda. Som kan tala om för sina duktiga assistenter hur dom vill ha det och som själva kan påverka vilka assistenter som ska jobba hos dom. Det är också ett bra alternativ till personer vars föräldrar aldrig vill släppa taget och låta andra ha kontrollen…

Däremot är det verkligen inget alternativ för individer som inte kan larma eller påverka sin egen vardag. (Eller har anhöriga som gör det åt dom). Som inte kan tala om ifall någon är olämplig som assistent eller om någon stjäl i ens hem. Dricker alkohol, lämnar individen ensam, sitter med sin mobil istället för med den person hen är där för, glömmer medicinen, struntar i viktiga rutiner, osv, osv.

Personlig assistans fungerar bara om individen själv, eller dennes anhöriga har koll och styr upp. Så låt oss inse att det är ett mycket bra alternativ för dessa individer. Men inte för andra. Ok? Sluta smutskasta alla gruppbostäder och hävda att alla ska ha assistans. Assistans ger inte tillräckligt skydd för alla!

Därför tycker jag att det är bra att det kommer fram reportage som påtalar vikten av kompetens inom gruppbostäderna. Här är en artikel i GP om att FUB vill ha ett krav på relevant kompetens. Det är tack vare att det blir synligt när det inte fungerar och varför. Det är det som är det viktiga, att det resulterar i åtgärder för att förhindra det i fortsättningen. För vi måste jobba mot målet att det ska finnas bra gruppbostäder och tillräckligt stöd inom assistansen. Men för den grupp vars assistans inte räcker, så kan aldrig assistansen fungera hur bra den än blir. Dom åtgärder som skulle krävas för Sandra kommer aldrig bli verklighet inom assistansen.

Dels för att vissa (som t.ex. Robin, Dick och Sandra) måste ha special-kompetens. Kom inte och påstå att det går att erbjuda inom assistansen, för det gör det inte. Då har man inte fattat vilken special-kompetens som krävs. Det finns inte många assistenter som har tillräckligt med erfarenhet och utbildning, för dom väljer andra jobb med helt andra löner.

Till er som säger att det fungerar och att assistenterna har tillräcklig kompetens, fine. Då beror det ju på att den kompetensen räcker hos er, och det är ju bra. Men det betyder inte att den räcker hos oss... Vi har ju provat ett tag, och haft några väldigt duktiga assistenter. Det har ändå inte räckt.

Kräver man viss kompetens i en gruppbostad, så får också personalen lön efter det. Det får dom inte om dom söker ett assistansjobb. Skulle man ha turen att hitta nån äldre, erfaren f.d. lärare som vill jobba med en individ som t.ex. Sandra för att hen brinner för det och tycker om utmaningen, så räcker det ju inte ändå. Sandra behöver fem sådana på heltid.

Så låt oss bara inse att vi behöver kämpa för att det ska finnas både bra assistans för dom som mår bäst av det, och bra gruppbostäder för alla andra som också har rätt till ett värdigt liv. Jag blir så irriterad när en del som kämpar för assistansen, samtidigt måste smutskasta alternativen som är så livsnödvändiga för personer som inte själva kan strida för sina rättigheter.

Jag har läst i kommentarsfält om hur illa det minsann går för individer som bor i gruppbostäder och hur många som har dött. Ett mycket tragiskt exempel är pojken som drunknade i ett badkar för en tid sen (vilket ju inte var i en gruppbostad, utan på ett korttidshem). Folk rasade över det där och skrev att det minsann aldrig skulle hänt om han hade haft assistans. Ursäkta?? Det är förskräckligt att det har hänt, men det betyder ju inte att det är fel på alla gruppbostäder och korttidshem. Det är en personal som är ansvarig för att det inte ska hända oavsett vart man är nånstans. Varför skulle personliga assistenter vara bättre människor än dom som jobbar i en gruppbostad? Jag tycker att ett sånt uttalande är respektlöst mot all duktig och engagerad personal som finns ute i verksamheterna!

Vi måste komma ihåg att när personal är olämplig på jobbet så är det just personalen som är olämplig. Olämplig personal finns både inom gruppbostäder och inom assistans, lika väl som dom allra flesta är väldigt bra och engagerade på sitt jobb. Väldigt ofta är det brist på kompetens som orsakar missförhållanden, och olika omständigheter som leder till tragiska olyckor. Inte elaka människor.

Jag har berättat det tidigare, men vår förra handläggare sa att ”Sandra behöver vara ensam i en lägenhet, övervakad av personal utanför, via kamera”. Man kan bli rent förskräckt. Ja, det blev jag också, ska jag erkänna. Men även det uttalandet grundade sig ju i okunskap. Hon syftade säkert på det hon visste, att Sandra behöver ”vara ifred” ibland. Och att vi använder babyvakt för att ha koll på att vi inte går in vid fel tillfälle. Sandra är aldrig ensam, och när hon är ”ifred” så finns vi i rummet bredvid, med öppna dörrar. Vi kommer till henne så fort hon visar minsta tecken på att det behövs. Därav är babyvakten ett viktigt hjälpmedel, eftersom hon inte ropar.

Gårdagens inlägg innehåller länkar om Dick och Robin.

(Jag såg kommentaren efter publiceringen, så jag svarar på den i nästa inlägg).
.

lördag 8 februari 2020

Vi måste ställa krav


Media har den senaste tiden tagit upp en hel del om individer som far illa i sina ”gruppbostäder” eller, vad kommunerna anser ”specialanpassade boenden”. Där man, p.g.a. okunskap har placerat personer isolerade utan möbler och utan stimulans. Helt ovärdigt, inte ens fångar som sitter i isoleringscell har det så illa. Dick. Robin.

Hur kan det komma sig? År 2020? Borde vi inte kommit längre? Det finns ju jättebra ställen och hur kommer det sig att dom har lyckats så bra?

Svaret är kunskap! Kunskap, kunskap och kunskap. Eller, snarare special-kunskap. Det är därför vi måste kräva det. Dom här individerna, som är beroende av specialkompetens, måste få det! Vi ska aldrig acceptera något annat, för då går det som det gått för Dick och Robin.

Så länge chefer och andra ”förståsigpåare” inte fattar skillnaden på individer med svår autism och individer med lättare IF, så kommer det här att förekomma. Man kan nämligen inte jämföra behoven hos dessa individer. Det räcker inte på långa vägar att all personal har undersköterske-utbildning, vilket många kommuner skryter med. Det är väl jättebra om Sandra får halsfluss, att det finns en undersköterska till hands. Men det hjälper henne inte ett dugg i vardagen. Där krävs det betydligt större åtgärder.

Det som hänt Dick och Robin (och tyvärr många fler än dom) är förskräckligt och det finns inga ord för det. Men det som är bra i sammanhanget är ju att det kommer fram hur illa det går när personalen och cheferna inte har rätt kompetens. För kommer det aldrig fram, så kommer det aldrig att bli en förändring. Vi måste trycka på orsaken till att sånt här händer, och förebygga det genom kompetent personal.

Det är ju ingen som gör så här av elakhet. Ja, det är klart att det finns elaka människor lite varstans, men det är inte det jag menar. Dom flesta som väljer att jobba med människor som har stora behov av stöd, är ju personal som tycker om människor och vill dom väl. Det får vi inte glömma.

Dom flesta gör sitt bästa, utifrån dom förutsättningar som finns. Har man fått till sig att Robin blir stressad av förändringar och att man måste hålla fast vid rutinerna, så tror man ju att det är bättre för honom att han inte får byta keps när han har valt en. Så funkar faktiskt Sandra många gånger. Vi måste begränsa för att hon inte ska bli stressad. Det är sannerligen ingen enkel balansgång, om man inte har stora kunskaper om autism, låg-affektivt bemötande, tydliggörande pedagogik och personkännedom.

Har man inte tillräckliga kunskaper, så kan det bli precis så där fel som i inslaget om Robin och hans keps. Det är ju inte för att vara elak. Jag försvarar det inte, men jag tror ju att det beror på att personalen tror att det är bäst för Robin. Dom vet inte hur dom ska hantera Robin och dom situationer som uppstår, och har ingen kompetent chef att vända sig till.

Tyvärr är många av den uppfattningen också, att anhöriga är till besvär. Såå mycket vunnet om man bara samarbetade runt dessa individer. Det vet ju kompetent personal (som jag skrivit om tidigare då det var en enorm skillnad i dom två skolor Sandra gick. Samarbete - funkade, inte samarbete - o-funkade).

Jag vet inte vad den personalen i inslaget om kepsen har för utbildning, men den är ju inte tillräcklig. Hade hen haft rätt kompetens, så hade Robin mått bra och kepsbytet hade inte blivit något problem. Systern hade med all sannolikhet inte heller varit ett problem, utan en tillgång.

Det är därför det är så viktigt att även cheferna har kunskap, så dom kan se till att personalen får rätt utbildningar, eller rent av byter jobb om dom inte passar.

Sandra tycker inte så värst mycket om grått. Häromdagen hade Göran förberett hennes kläd-hög, i vanlig ordning, men inte riktigt tänkt på färgerna. Så det råkade bli bara gråa kläder… Sandra knölade då in dom gråa strumporna i en hylla och gick till sitt rum, öppnade klädkammaren, drog ut strump-lådan och valde ett par andra strumpor.

Såna där ”små initiativ” är så häftiga. Sånt som ”vanliga föräldrar” nog inte tänker så mycket på. För oss är det så stort med initiativet, planeringen och handlingen. Att komma på det, och göra det. Själv. Fantastiskt. (Samtidigt kan det bli ett problem som gör henne stressad, om vi runt henne inte har kunskapen att begränsa vid rätt tillfälle).

Vi vill att hon ska ha möjlighet till såna initiativ i framtiden. När hon bor med sin special-utbildade personal, som har förmåga att se till att såna tillfällen får plats i vardagen utan att stressa henne.
.

torsdag 6 februari 2020

Möte


Vi träffade nya assistansbolaget i förra veckan, ett mycket bra möte. Vi gjorde som vi alltid gör, dvs tog emot via källardörren, för att inte störa Sandra. Det första mötet hade jag i husvagnen, men den här gången ville även Göran ha möjlighet att hälsa, så då måste vi ju vara hemma. Vi hoppades att Sandra inte skulle märka något, men det sket sig, kan man säga.

Hon blir ju väldigt stressad om vi sitter och pratar med andra och det inte är hon själv som är huvudpersonen, så att ha möte på samma våningsplan som hon funkar inte. När hon var liten fick hon t.o.m. utbrott om Göran och jag bara satt bredvid varandra. Nu kan vi prata lite ibland, i ett annat rum, om det går fort, och om hon mår bra.

Nu funkade mötet ganska ok. Dvs det blev inget utbrott, men Sandra var stressad. Ibland måste vi bara ta oss igenom jobbigheterna och ta konsekvenserna.

Jag fick en hel massa information och Göran behövde inte lyssna på samma saker en gång till, vilket underlättade. Han gick bara ner och sa hej innan dom åkte. Sandras stress satt i resten av eftermiddagen, och ju tröttare hon blev desto jobbigare hade hon med sina känslor. Hon var rejält uppe i varv och fick flera små utbrott under kvällen, och nattningen tog extra tid. Vi fick byta av varandra lite för att hjälpa Sandra lösa upp dom låsningar som kommer när hon är stressad och trött.

Det är inte bara att ta hem folk hursomhelst, som ni förstår. Även om Sandra är social och älskar att träffa folk, så klarar hon det inte utan extrem anpassning. Framförallt klarar hon inte att det kommer folk som inte bara engagerar sig i henne. Men, Göran och jag är ju experter på att hantera det, och vi är tacksamma varje gång möten anpassas så långt det går iallafall. Vi tänker oss alltid för innan, och har inga onödiga möten. Vi frågar oss alltid "Varför" och "För vems skull" innan vi bokar in nåt öht.

Nu är det iaf klart, och den första mars har vi EVNK Assistans, eftersom Bärkraft inte höll vad dom lovade när vi bytte förra gången.

Vi är ju numer medvetna om att assistans inte räcker för Sandras stora behov, och det är ju bara att acceptera det, och byta riktning. Iom det så har vi inte längre behov av någon handledning (som ändå inte har varit tillräcklig) utan vill hellre ha högre lön. Ja, eftersom vi ändå gör jobbet själva.

För övrigt väntar vi, väntar och väntar och väntar… på att kommunen ska göra sitt jobb. Det går ju inte i raketfart, precis. Jag antar att vi kommer behöva både anmäla och kontakta media igen, men vi får väl ge dom en chans. Eller... jag vet inte. Det har vi ju gjort i snart sju år, så chanserna kanske är förbrukade vid det här laget. Jag skrev till handläggaren igår, och frågade hur det går, men har inte fått något svar än.

Vi tänkte dock ta en sak i taget, för vår egen orks skull. Nu byter vi assistansbolag och landar i det, så får vi väl samla nya krafter och börja stångas med kommunen sen. Igen. Det kräver ju lite energi till det, och det har vi inte jättemycket av.
.

söndag 2 februari 2020

Här har ni svaret, ni som tror att vi överdriver


Varför tror vi att Sandra inte klarar ”en vanlig gruppbostad”?
Varför kommer vi aldrig acceptera att personalen inte har relevant kompetens?
Varför tackar vi nej till en köpt plats utanför kommunen?
Varför fungerar inte assistans?
Varför kan inte Sandra anpassa sig lite?
Varför får det inte sparas pengar på Sandras boende?
Varför måste man titta utanför ramarna och individanpassa?
Varför är det så viktigt att satsa på bra gruppbostäder för individer där assistans inte räcker?

Här har ni svaret.

Sandra fungerar ganska precis som Dick, och det är därför vi är livrädda att släppa taget innan någon med kompetens tar emot. Vi vet att det finns bra ställen och vi vet att kompetens är helt avgörande.
Det var bara det.
.

fredag 31 januari 2020

Vart är Sverige på väg


Vad är det med folk? Vart kommer allt hat och all bitterhet ifrån? Har vi haft det för bra, för länge, så alla har blivit för bortskämda? Måste vi förstöra det fina vi har i vårt land innan folk inser att vi har haft det jävligt bra? På riktigt, jag fattar inte hur folk kan välja att hata så mycket. Vart har våra fina värderingar tagit vägen?

Demokrati

Synonymer till demokrati:
folkstyre, folkstyrelse, folkmakt, folkvälde, mångvälde, majoritetsstyre; jämlikhet, jämställdhet, medbestämmande, stat med folkstyre
Motsatsord:
diktatur, despotism

Solidaritet

Synonymer till solidaritet:
sammanhållning, kamratanda, kamratlighet, lojalitet; gemensam ansvarighet
Motsatsord:
illojalitet, svek

Jämlikhet

Synonymer till jämlikhet:
likställdhet, jämställdhet, likvärdighet, egalitet, demokrati
Motsatsord:
ojämlikhet, skillnad, olikhet; särbehandling

Mångfald

Synonymer till mångfald:
mängd, stor mängd, myckenhet, stort antal; pluralism, variation
Motsatsord:
enhet, homogenitet

Regnbågsflaggan står för mångfald och stolthet hos homosexuella, bisexuella och transpersoner, men även för respekt för medmänniskor och tolerans. Ursprungligen hade den åtta färger: rosa för sexualitet, rött för ljus, orange för helande, gult för solen, grönt för naturens lugn, turkos för konst, indigo för harmoni och violett för anden.

Hur kan det komma sig att så många hellre väljer sånt här?

Vi måste våga stå upp för det goda.
.

onsdag 29 januari 2020

Bara vanliga vardagssvackor


För ett par veckor sen hade Sandra en rejäl svacka, och det går ju lite upp och ner med det mesta hos oss just nu. Så klart att hon också påverkas av att vi inte orkar vara dom utvilade assistenterna som hon behöver för att kunna delta mer i olika aktiviteter. Vi håller oss flytande, men hon behöver mycket mer stimulans.

Det är ju inte bara att göra saker hursomhelst. Det som tar mest energi av oss runt henne, är förberedelserna, kontinuiteten, planeringen och strukturen.

Att variera fasta aktiviteter och bereda vägen i precis allt kräver en planering som är svår att förklara. Den har aldrig fungerat, inte ens när vi haft pigga assistenter. Det krävs kunskap för att kunna planera rätt och jag vet ju bara ungefär vad Sandra behöver, men har inte kunskapen att genomföra det. Och ska det genomföras så måste det ju göras ordentligt. Man kan inte börja med ett strukturerat schema om vi inte orkar följa det varje dag.

Därför håller vi oss bara flytande och gör aktiviteter lite mer ”hursomhelst” och oplanerat. Ja, varje aktivitet kräver förstås förberedelser innan Sandra blir involverad, men vi har inte den där kontinuiteten. Sandra behöver ju ett fast schema, som det var när hon gick i skolan. Och hon behöver stor variation inom ramarna. Hon behöver veta, varje dag, varje minut, vad hon ska göra nu, och sen, och hur länge. Tydligt med bilder och vägledning hela tiden. Håhåjaja, nu är vi glada om vi orkar göra nån aktivitet per dag. Ja, då menar jag inte bio eller sånt som andra räknar till att göra aktiviteter, utan att hon får delta och ”jobba” lite.

Göran är jätteduktig på det där. Han ser ofta till att ha en bra plan utomhus, och Sandra får hjälpa till med både det ena och det andra. Vi ser ju på henne att hon blir både piggare och gladare av det. Själv har jag mest dåligt samvete över att orken inte räcker.

Nåja, det var bara en liten bakgrund. Vi tror ju att det här är största orsaken till hennes svackor iallafall, och att hon kommer må betydligt bättre när hon flyttar till det boende som jag har krävt… (Dvs med nödvändiga anpassningar och tillräcklig kompetens).

Det jag skulle komma till var att vi hann bli lite oroliga under senaste svackan. Det är jättesvårt att veta om Sandra är sjuk, eller ”bara” har en svacka. Vanliga sjukor har hon nästan aldrig, eller iallafall så märker vi det inte. Ja, mer än som en svacka då. Hon kör liksom på ändå och ”gillar läget” när hon inte mår bra. Det är bara när hon blir så sjuk så hon däckar, som vi förstår att det inte är en ”vanlig svacka” hon har.

För ett par veckor sen hade hon dålig aptit och var gråblek. Vi såg också på hennes ögon att hon inte var ok. Hon kan ju inte berätta vad det är, och skulle hon säga nåt så vet man aldrig om det stämmer riktigt. Säger hon något spontant så är det lite mer troligt att vi kan lita på det, men om vi frågar så svarar hon ”vadsomhelst”.

Hon hade ”ont överallt” och det är ju inte säkert att hon vet riktigt, utan ”bara” känner sig hängig. Det enda vi kan gå på är ju om hon får feber, eller blir förkyld så det märks ordentligt. Men vi har faktiskt missat att hon fått halsfluss trots feber. Den gången upptäcktes det inte förrän hon hamnade på sjukhus efter en kramp.

Vi har också missat hörselgångsinflammation, och märkte det när det kom blod på huvudkudden. Så det jag vill säga är att när hon har en längre, lite ordentligare svacka så blir vi tillslut lite oroliga att hon har nån riktig sjuka, som behöver behandling.

Det är bara det att vi inte gärna går till läkaren med henne. För, som allt annat, är det inte ”bara” med det heller. Det kräver också sina förberedelser nämligen. Då pratar jag inte om att vi behöver förbereda Sandra, för hon mår bäst om hon inget vet förrän det är dags. Men vi måste planera in det i våra rutiner så resten av dagen fungerar. Sen, inte minst, måste vi få läkaren att förstå hur hen ska bemöta Sandra. Dom flesta vi mött är jätteduktiga, men vissa förstår inte. Hamnar vi hos en läkare som inte förstår så är det alltid bättre att inte gå dit, eftersom det bara tar energi av alla och inte leder till nånting.

Så när Sandra hade ätit dåligt och sa att hon hade ”ont överallt” i uppåt en vecka så började vi oroa oss över ett kommande läkarbesök. Alla som har barn vet ju hur oroligt det kan kännas när dom är små och sjuka, och inte kan tala om vad som felar. Men, sen vände det och vi pustade ut. Sen dess har hon varit ganska pigg och glad igen, med några mindre ”vanliga” svackor som troligtvis beror på o-strukturen.
.

torsdag 23 januari 2020

När det fastnar


För nåt halvår sen gick fodralet till Sandras älskade skola-film sönder, så jag bytte ut det mot ett helt. Samma DVD och samma omslag, bara nytt (helt) fodral.

Sandra såg det och jag sa att jag slänger det trasiga och nu är fodralet helt. Hon brukar vara lugn med att trasiga saker slängs. Men skola-filmen var verkligen en favvo, och trots att allt var sig likt med den i övrigt så blev det en väldig oro kring det där.

Sandra pratade om det flera gånger varje dag och tjatade om att gå igenom soptunnan. Hon såg när sopbilen kom och jag sa att filmen åkte till soptippen, men oron fanns kvar i flera veckor.

Strax innan jul gick själva filmen sönder (den var väldigt väl-använd vid det laget) och vi tänkte, hur ska det här gå nu då…

Det blev förstås lite oro, och samma frågor om vart filmen tog vägen. Men det gick förvånansvärt bra trots allt, och Sandra släppte det ganska fort. Det var väl en hjälp att hon fick nya filmer som hon gillade, till jul och nyår.

Häromdagen följde hon med till tippen med en massa skräp som skulle slängas där. När Göran hade sorterat klart allt ville Sandra gå ut och titta i alla containrar för att se vart hennes film låg. Ja, vad svarar man på det?

Att svara på Sandras nivå, väldigt enkelt, när det inte är så enkelt att hon förstår, det är en utmaning. Vi hoppas att det räckte med att filmen inte finns längre. Det återstår att se.

Vi är ändå tacksamma att Sandra inte är så känslig som vissa med autism kan vara, när det gäller förändringar. Hon är väldigt rutinbunden, men jag menar andra saker som förändras och som kan ställa till väldiga problem för en del.

Tänk bara alla förpackningar som byter utseende bara för att det ska förnyas. Mediciner som ändrar form. Flingpaket som får en annan färg. Osv, osv. Jag vet föräldrar som sparar den gamla förpackningen för att barnet inte ska sluta äta, t.ex. Tackolov reagerar inte Sandra på sånt. Inte så det är något större problem iallafall, om vi berättar för henne om ändringen så hon förstår att det är som det är.
.

onsdag 22 januari 2020

Bemötande


Stort tack för kommentaren jag fick efter senaste inlägget, Bipolär Marielle. Jag håller verkligen med dig om att det är bemötandet som är avgörande, och att många inte förstår just det.

Det gläder mig att regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att se över kompetensen i gruppbostäderna. Äntligen! Det är såå viktigt, och jag har skrivit om det vid några tillfällen tidigare. Vi kommer aldrig acceptera att kompetensen inte finns på det boende vi väntar på till Sandra, för det kommer aldrig fungera om personalen inte har tillräckliga kunskaper. Och då pratar jag inte om undersköterskor, som är det som många kommuner anser vara kompetens nog. Här krävs det specialkompetens inom rätt områden. Punkt.

Precis som Marielle nämner lite i sin kommentar, så förstår man inte problemet om man inte har rätt tänk och/eller rätt kompetens. Det finns personer som har förmågan att förstå utan att för den skull vara specialpedagoger, och vice versa… Rätt tänk och förståelse måste alltid finnas.

Det är förstås också så att det kan räcka med autism för att det ska vara väldigt svårt, och krävas special-kompetens. Jag känner fler som har autism utan IF, som har en vardag ljusår ifrån Limboland. Det är autismen som är svårast, även om IF också är väldigt svårt för både Sandra och många andra. IF är dock det som får mest förståelse, och oftast är lättare att hantera. Det är också lättare att få hjälp från samhället med IF än med enbart autism.

Som jag har skrivit så många gånger, man kan aldrig kräva mer av någon än vad den individen har förmågan att klara av. Och det är alltid omgivningen som måste ändra sig när något inte fungerar. Förstår man inte det så har man fel jobb.

Det betyder inte att det är okay att låta någon kasta möbler, utan det betyder att man måste hitta orsaken till kastade möbler, och göra förändringar där. Väldigt ofta beror kastade möbler på för högt ställda krav, och fel bemötande. (Även för lågt ställda krav ställer till problem, men det är en annan diskussion, det gäller att hitta en balans som passar individens förmåga).

Jag tror att jag nämnt det här tydliga exemplet tidigare, men jag gör det igen, för det visar hur svårt det kan vara med självinsikt. Det var en personal på korttids för flera år sen, som själv ansåg att hon förstod. Eftersom jag såg att hon inte hade rätt bemötande mot Sandra så tog jag upp det, och påpekade att dom måste lära sig låg-affektivt bemötande. Jag fick till svar från den här personalen att dom redan jobbade på det sättet, och att hon visste precis vad det handlade om.

Ett tag efter det kom jag till korttids för att hämta Sandra, och då stod hon ute med den här personalen. Hon blir alltid lite stressad i sådana situationer, med många känslor som hon inte klarar att hantera riktigt. (Allra bäst för Sandra är att inte vänta alls, utan att vara inne och sysselsättas med något som hade gått att avsluta när jag kom).

När Sandra såg mig, och känslorna slog volter i henne, så slängde hon iväg sitt gosedjur och fick ett mindre utbrott. Den här personalen, som ansåg sig kunna låg-affektivt bemötande, och ha rätt bemötande och så… hon pekade med hela handen och sa till Sandra på skarpen att hon minsann fick hämta djuret eftersom hon hade kastat iväg det!

Sen fick jag ta hand om ett större utbrott.

Jag tror att alla vi föräldrar till individer med autism, där det krävs rätt bemötande och kompetens, måste lära oss att kräva det. Vi ska aldrig acceptera något annat, för det blir aldrig bra. För någon. Personalen på boenden mår inte heller bra när konsekvenserna av fel bemötande visar sig. För konsekvenserna blir tillslut större än ett kastat gosedjur.

Även om en anmälan till IVO inte leder till att personalen utbildas/byts ut, så leder tillräckligt många anmälningar till just sånt som t.ex. att regeringen ger Socialstyrelsen uppdrag. Ju fler gånger vi är tydliga med att individer vi får läsa om i Expressen, som slänger ut alla möbler och får sitta isolerad för ingen vågar gå nära, behöver personal med rätt kompetens, desto större blir chanserna till åtgärder. Som att kunskap om npf nu ska ingå i lärarutbildningen, vilket borde varit självklart långt innan det bestämdes att alla elever skulle inkluderas.

Vi måste synliggöra och påpeka. Om och om igen. Och se till att information sprids.

SVT:s utbildningsprogram har också en viktig roll. Allt handlar ju inte om funktionsvarierade superungar i Limboland. Det finns en annan sida som behöver uppmärksammas, om allas lika värde ska gälla alla. Om även individer som blir isolerade p.g.a. fel bemötande ska få ett värdigt liv.
.

lördag 18 januari 2020

Samhörighet


Jag skrev för en tid sen om serien Limboland, och mina tankar kring den. Efter alla kommentarer jag läste om hur bra serien visar verkligheten, och alla som kände igen sig, så har jag bara känt frustration.

Det har väl varit så genom åren, att Sandra inte har passat in nånstans. Första tiden hade hon bara diagnosen utvecklingsstörd (det hette så då och jag har inga problem med det idag heller, men idag heter det ju Intellektuell Funktionsnedsättning). Jag var med i nån föräldragrupp, men kände inte att jag passade in bland allt prat om ”Move and walk” och läger och allt vad det nu var.

När Sandra var sex år fick hon även diagnosen autism, och då kände jag ju igen mig mer. Det var som att vi ”hittat hem” och jag minns att det var så skönt. Men sen blev svårigheterna svårare och vi hamnade mellan FUB (föreningen för utvecklingsstörda) och Autism & Aspergerförbundet. Vi känner oss inte hemma nånstans, men FUB ligger närmast då autismföreningen mer riktar in sig på de individer som Limboland handlar om.

I början satt jag i styrelsen i vår lokalförening, och kände väl viss samhörighet. Jag ordnade så Sandra, och dom som hade det svårast, kunde gå på bio där det bara var vi i lokalföreningen som bjöds in. Sandra älskade det. En film på hennes nivå, och en för dom som klarade lite mer invecklade filmer.

Men sen blev det för stort för Sandra. Det anpassades mer för dom som klarade mer, om jag säger så. Och Sandras svårigheter blev tydligare. Inriktningen var sällan för henne och vi kunde inte delta i något. Det var för stort, för mycket och ofta lagt för sent på eftermiddagarna/kvällarna. Jag kände att det anpassades mer för alla som klarade mer än för dom som verkligen behövde anpassningarna.

Jag minns ett läger vi var på (som lokalföreningen ordnade varje år). Det var tipspromenad och efteråt sa jag till dom som arrangerat det att frågorna var för svåra, att några borde varit lättare. Det var liksom inte på Sandras nivå alls. Då svarade föräldrarna som gjort frågorna ”Det är kanske bara vårt barn som är så intelligent, och kan så mycket”. Alltså, det var föräldrar i samma förening där vi skulle stötta varandra och känna samhörighet. Jag blev så jävla ledsen och åkte aldrig mer på det lägret med Sandra.

Vi gick ur föreningen efter ett tag, men efter några år gick vi med igen. Jag tänkte att det nog var mitt eget sorgearbete, och det blev för mycket press att sitta i styrelsen. Så den här gången är det Sandra som är medlem. Men känslan är samma fortfarande, den är för dom som klarar mer, dom som har autism men inte IF i första hand. Det är FUB som gör mest för Sandra.

Jag har skrivit till Autism & Aspergerförbundet, för jag tycker dom skulle dela upp föreningen eftersom behoven är så otroligt olika. En förening för dom som har Asperger och en för dom som har Autism och utvecklingsstörning. Det skulle ge Sandra mer. Jag minns inte svaret, men det var iallafall mycket bättre att ha en förening för alla, tyckte dom. Det tycker inte vi, så när vi bara orkar ta tag i det så kommer vi gå ur den föreningen igen. FUB får räcka. Jag saknar en förening för individer som är helt beroende av andra och som måste ha specialkompetens runt sig. Det tycker jag skulle behövas!

Helt ärligt så är jag innerligt trött på funktionsvarierade superhjältar med lättkränkta föräldrar. Sorry, men man måste faktiskt se svårigheterna för att kunna anpassa och stötta rätt. Sandra är visserligen en superhjälte på sitt sätt, men hennes funktionshinder är ingen superkraft. Om ni bara visste hur lätt hon kan bli utnyttjad eller försummad. Det hjälper inte henne ett dugg att omvärlden tror att livet är som i Limboland. Det stärker bara vår handläggares tro om att hon kommer lära sig ta konsekvenserna över sina handlingar. En del tror t.o.m. att autism växer bort. Suck!

Jag vet ju att vi inte är ensamma, jag har några nära vänner, och känner till en hel del andra, som förstår och har samma erfarenheter som vi, men vi känner oss ofta ensamma i samhället. Därför var det så otroligt skönt att läsa ett inlägg på fb, där jag kände igen mina egna tankar. Tack!
.

tisdag 14 januari 2020

Glitter och glamour


Ute regnar det från sidan så vi passade på att roa oss med att skapa lite vinterlandskap inne i värmen istället. Sandra gillar att pyssla, men brukar be mig göra det som är kladdigt. Den här gången var hon glad och nöjd mest hela tiden, trots kladdiga fingrar.


Nu kan man ju tycka att det är opedagogiskt att göra en ”riktig snögubbe” på Sandras tavla, men det är inte för att hon måste göra på ett visst sätt och hon har inte förmågan att jämföra något, utan tycker allt är fint. Det är jag noga med!

Varför jag gjorde en snögubbe var, dels för att Sandra tycker det är roligt att vi skapar tillsammans (ibland, andra gånger får man hålla sig på avstånd, det är lite olika) och dels för att visa hur tanken är.

Jag hade nämligen skrivit ut ett papper från Pinterest, där alla snögubbens delar fanns med, men lite utspridda. För att Sandra ska få ihop helheten behöver hon se hur den ser ut när den är klar. Annars förstår hon inte vad det är. Sen fick hon så klart göra precis som hon ville, och jag tror inte hon kan härma och göra lika. Iallafall inte när delarna är för många.

Vi började med att färglägga och klippa ut alla delar, och Sandra (som är proffs på att klippa vid det här laget) fixade det galant.


Titta så fint det blev! Och roligt hade vi. Sandra strålade mest hela tiden och klistrade både stjärnor och glitter på den fina tavlan.

Det är såna här stunder som är så mysiga. Man får låsa in dom i minnet och bevara dom med omsorg.
.

fredag 10 januari 2020

Nytt år, nya möjligheter


Som jag skrev sist så har jag svårt att få till något läsbart här. Det jag har försökt få ihop ett tag blev inte publicerat då heller, men jag fick iaf till ett inlägg om våran julhelg. Om jag skulle försöka mig på resten igen då, omskrivet igen då…

Hösten var väldigt tung för oss och jag mådde sämre i en ganska rask takt i slutet av året. Tillslut bröt jag ihop en aning. Jag behöver inte gå in mer på det, men det resulterade iallafall i att jag kontaktade assistansbolaget dagen före julafton. Det sattes in en annons för att försöka få en extern assistent.

Nu är det ju så att en assistent oftast inte räcker, utan resulterar bara i ännu mer jobb. Så vi ville ju ha en person med tillräcklig kompetens. (För den handledning som behövs kan inte assistansbolaget ordna med, och jag tänker inte jobba gratis med det mer). Personer med tillräcklig kompetens kan man inte få tag på om inte lönen höjs avsevärt.

Efter lite turer, som jag låter bli att gå in närmare på, så bestämde vi oss tillslut för att byta assistansbolag. Bytet innebär iallafall en betydligt högre timersättning, mycket bättre OB och full insyn i ekonomin. Det nya bolaget behåller inget överskott utan vi har en individuell planering utefter våra behov och allt överskott går till oss. När ett bolag inte ens vill tala om vad överskottet är så känns det inte seriöst så då blev det tack och hej. Bytet känns bra på alla sätt och vis.

Vi är inte dom som begär nåt i onödan, men känns nåt inte bra så är vi inte heller dom man kan köra över, om jag säger så.

Annons kommer även att sättas in via nya bolaget, och hittar vi, mot förmodan, någon med hög kompetens så läggs lönerna om så den personen får så mycket det bara går med dom medel som finns. Vi kommer vara noga med kompetens och erfarenhet, för annars ger det ingen avlastning att ta in folk igen. Och det handlar bara om en tillfällig lösning, för att vi ska orka tills kommunen behagar bli klar med alternativet.

Hade kommunen skött sitt jobb lite bättre så hade vi åtminstone haft korttids kvar. Vi saknar verkligen den avlastningen nu, men det är som det är. Korttids var världsbäst dom första tio åren, tills det började en ny chef och tills för många ur personalgruppen byttes ut. Dom nya, som alla nya, trodde att dom kände Sandra efter några veckor, och då gick det ju som det gick. Inte alls. Men, det har jag tjatat färdigt om. Det är bara det att vi hade behövt en fungerande avlastning mer än någonsin just nu.

Jaja, det är bara att gilla läget och göra det bästa av det vi har. Vi försöker fokusera på nuet och tar en timme i taget. Funderar man inte så mycket på alternativen så är det ju lättare att vara nöjd.

Vi är iallafall väldigt glada över att helgerna är över och vi går mot ljusare tider. Rätt vad det är så är det vår och förhoppningsvis blir livet lite enklare igen. Jag har en del roligheter att se fram emot, och det gör att jag får energi. Jag har fina vänner som genast sluter upp när jag håller på att tappa greppet, och vi är ett bra team, jag och Göran. Hoppet sviker inte, 2020 är nog året då allt vänder, ska ni se.
.

lördag 4 januari 2020

God fortsättning


Jag har alltid haft så lätt för att skriva, och bearbetat mycket på det sättet. Jag har bara behövt börja en mening så har resten gått av sig själv. Plättlätt. Men nu är det svårt och jag får inte till nånting. Hjärnan fungerar inte riktigt som den ska, den är nog både utbränd och lite deppig just nu. Men jag har försökt få ner mina tankar och känslor lite då och då. Raderat, skrivit om, pausat, raderat igen osv. Tillslut fick jag iallafall ihop något som jag tror är lite läsbart, så då bestämde jag mig för att publicera det. Så ni får en liten uppdatering om läget, och ser att vi lever iallafall. Dock reserverar jag mig för att jag inte har riktigt flyt i skrivandet.

Helgerna är över, och jag hoppas ni har haft det kanoners på alla sätt och vis. Vår jul blev mycket bra och vi lyckades hålla den hemlig ända till julaftonens förmiddag. Sandra har varit väldigt trött en lång period nu, men lugn inför julen. Ett tag, i början av december tror jag det var, tjatade hon en hel del om fyrverkerier. Men det la sig, och efter det pratade hon inte om varken jul eller nyår. Vi hade helt vanliga dagar och tog oss igenom dom en i taget, utan något julpyntande och med persiennerna fördragna mot grannar som pyntar.

Även julafton och nyårsafton var ganska vanliga, med dagens fasta rutiner. På julafton byttes lunchen mot julmat i matrummet (som vi äter i vid festliga tillfällen) och ”efter-maten-aktiviteten” byttes mot julklappsöppning. Vi har hittat rätt i traditionerna nu, och anpassade även antal julklappar så lugnet höll i sig hela dagen.

När julklapparna är öppnade brukar det bli lite oro i Sandra, så det gäller att snabbt återgå till det normala. Eftersom vi inte hade så många julklappar, och bara en ny film, så fick vi undan allt innan oron kom. Sandra såg den nya filmen och käkade upp sin chokladtomte som hon får i julklapp varje år.

Nyår skulle vi inte fira alls om det inte var så att det sköts raketer, för det kan vi ju inte mörka. Sandra ska se dom i sitt fönster så vi har ”bara” att vackert roa henne bäst vi kan och orkar, hela den övertrötta kvällen. Man får helt enkelt göra det bästa av det man har och påverka det man kan.

Även den dagen ändrades så lite som möjligt. Sandra fick reda på vilken dag det var strax innan lunchen som vi åt i matrummet (eftersom det är lunchen Sandra fixar att mestadels äta tillsammans med oss, vid middagen klarar hon oftast inte sällskap på samma sätt). Resten av alla rutiner var sig lika fram tills det i vanliga fall är sovtid. Då blev det mys i TV-soffan med lite godsaker att plocka med.

Under kvällen hade vi nytta av dom två filmer hon inte fick i julklapp (eftersom det hade stressat henne att ha för många val då). Så vi roade oss med en Pettson & Findus, samt en Saltkråkan, och dom räckte, med lite planering, ända fram till 12-slaget.

Det var faktiskt den bästa nyårsaftonen vi haft. Sandra var relativt pigg och glad hela tiden, så det flöt på utan låsningar och utbrott. Vi visste inte om det skulle komma några raketer utanför hennes fönster, eftersom dom flesta är kloka nog att avstå skiten numer. Men det går ju inte att förklara det för Sandra, så vi hade en reservplan med tomtebloss att ta till vid behov.

Men Sandra var så lugn och nöjd, så även fast hon frågade när det skulle komma olika färger på himlen, så verkade hon acceptera att vi bara såg lite blinkande och hörde smällar. Otroligt! Så vi skippade krånglet med tomtebloss och jag bad Sandra gå på toa innan det var sovtid. Och ungen skuttade iväg, utan låsningar och var fortfarande glad!!! Helt fantastiskt! (För att förstå på riktigt, hur fantastiskt det är så måste man ju ha upplevt hur det har varit förut, men ni ska veta att vi blev helt lyckliga där på nyårsnatten).

På vägen till toan passerade Sandra ett fönster som vätter åt ett annat håll än det vi stått vid. Då stannade hon till och utbrast ”Där är dom, jag hittade dom” Och minsann, där fick hon se ett lagom fyrverkeri med olika färger på himlen. Det blev liksom höjdpunkten av en mycket lyckad kväll. En nöjd tjej blev ännu nöjdare och nattningen gick bra.

Vi har lite saker framför oss, som vi inte vet så mycket om i nuläget, så jag återkommer när jag vet mer, och när jag lyckas få det läsbart. Men jag avslutar det här inlägget med att önska er ett fint år 2020.
.