Vart är Sverige på väg

Vad är det med folk? Vart kommer allt hat och all bitterhet ifrån? Har vi haft det för bra, för länge, så alla har blivit för bortskämda? Måste vi förstöra det fina vi har i vårt land innan folk inser att vi har haft det jävligt bra? På riktigt, jag fattar inte hur folk kan välja att hata så mycket. Vart har våra fina värderingar tagit vägen?

Demokrati

Synonymer till demokrati:

folkstyre, folkstyrelse, folkmakt, folkvälde, mångvälde, majoritetsstyre; jämlikhet, jämställdhet, medbestämmande, stat med folkstyre

Motsatsord:

diktatur, despotism

Solidaritet

Synonymer till solidaritet:

sammanhållning, kamratanda, kamratlighet, lojalitet; gemensam ansvarighet

Motsatsord:

illojalitet, svek

Jämlikhet

Synonymer till jämlikhet:

likställdhet, jämställdhet, likvärdighet, egalitet, demokrati

Motsatsord:

ojämlikhet, skillnad, olikhet; särbehandling

Mångfald

Synonymer till mångfald:

mängd, stor mängd, myckenhet, stort antal; pluralism, variation

Motsatsord:

enhet, homogenitet

Regnbågsflaggan står för mångfald och stolthet hos homosexuella, bisexuella och transpersoner, men även för respekt för medmänniskor och tolerans. Ursprungligen hade den åtta färger: rosa för sexualitet, rött för ljus, orange för helande, gult för solen, grönt för naturens lugn, turkos för konst, indigo för harmoni och violett för anden.

Hur kan det komma sig att så många hellre väljer sånt här?

Vi måste våga stå upp för det goda.

.

Bara vanliga vardagssvackor

För ett par veckor sen hade Sandra en rejäl svacka, och det går ju lite upp och ner med det mesta hos oss just nu. Så klart att hon också påverkas av att vi inte orkar vara dom utvilade assistenterna som hon behöver för att kunna delta mer i olika aktiviteter. Vi håller oss flytande, men hon behöver mycket mer stimulans.

Det är ju inte bara att göra saker hursomhelst. Det som tar mest energi av oss runt henne, är förberedelserna, kontinuiteten, planeringen och strukturen.

Att variera fasta aktiviteter och bereda vägen i precis allt kräver en planering som är svår att förklara. Den har aldrig fungerat, inte ens när vi haft pigga assistenter. Det krävs kunskap för att kunna planera rätt och jag vet ju bara ungefär vad Sandra behöver, men har inte kunskapen att genomföra det. Och ska det genomföras så måste det ju göras ordentligt. Man kan inte börja med ett strukturerat schema om vi inte orkar följa det varje dag.

Därför håller vi oss bara flytande och gör aktiviteter lite mer ”hursomhelst” och oplanerat. Ja, varje aktivitet kräver förstås förberedelser innan Sandra blir involverad, men vi har inte den där kontinuiteten. Sandra behöver ju ett fast schema, som det var när hon gick i skolan. Och hon behöver stor variation inom ramarna. Hon behöver veta, varje dag, varje minut, vad hon ska göra nu, och sen, och hur länge. Tydligt med bilder och vägledning hela tiden. Håhåjaja, nu är vi glada om vi orkar göra nån aktivitet per dag. Ja, då menar jag inte bio eller sånt som andra räknar till att göra aktiviteter, utan att hon får delta och ”jobba” lite.

Göran är jätteduktig på det där. Han ser ofta till att ha en bra plan utomhus, och Sandra får hjälpa till med både det ena och det andra. Vi ser ju på henne att hon blir både piggare och gladare av det. Själv har jag mest dåligt samvete över att orken inte räcker.

Nåja, det var bara en liten bakgrund. Vi tror ju att det här är största orsaken till hennes svackor iallafall, och att hon kommer må betydligt bättre när hon flyttar till det boende som jag har krävt… (Dvs med nödvändiga anpassningar och tillräcklig kompetens).

Det jag skulle komma till var att vi hann bli lite oroliga under senaste svackan. Det är jättesvårt att veta om Sandra är sjuk, eller ”bara” har en svacka. Vanliga sjukor har hon nästan aldrig, eller iallafall så märker vi det inte. Ja, mer än som en svacka då. Hon kör liksom på ändå och ”gillar läget” när hon inte mår bra. Det är bara när hon blir så sjuk så hon däckar, som vi förstår att det inte är en ”vanlig svacka” hon har.

För ett par veckor sen hade hon dålig aptit och var gråblek. Vi såg också på hennes ögon att hon inte var ok. Hon kan ju inte berätta vad det är, och skulle hon säga nåt så vet man aldrig om det stämmer riktigt. Säger hon något spontant så är det lite mer troligt att vi kan lita på det, men om vi frågar så svarar hon ”vadsomhelst”.

Hon hade ”ont överallt” och det är ju inte säkert att hon vet riktigt, utan ”bara” känner sig hängig. Det enda vi kan gå på är ju om hon får feber, eller blir förkyld så det märks ordentligt. Men vi har faktiskt missat att hon fått halsfluss trots feber. Den gången upptäcktes det inte förrän hon hamnade på sjukhus efter en kramp.

Vi har också missat hörselgångsinflammation, och märkte det när det kom blod på huvudkudden. Så det jag vill säga är att när hon har en längre, lite ordentligare svacka så blir vi tillslut lite oroliga att hon har nån riktig sjuka, som behöver behandling.

Det är bara det att vi inte gärna går till läkaren med henne. För, som allt annat, är det inte ”bara” med det heller. Det kräver också sina förberedelser nämligen. Då pratar jag inte om att vi behöver förbereda Sandra, för hon mår bäst om hon inget vet förrän det är dags. Men vi måste planera in det i våra rutiner så resten av dagen fungerar. Sen, inte minst, måste vi få läkaren att förstå hur hen ska bemöta Sandra. Dom flesta vi mött är jätteduktiga, men vissa förstår inte. Hamnar vi hos en läkare som inte förstår så är det alltid bättre att inte gå dit, eftersom det bara tar energi av alla och inte leder till nånting.

Så när Sandra hade ätit dåligt och sa att hon hade ”ont överallt” i uppåt en vecka så började vi oroa oss över ett kommande läkarbesök. Alla som har barn vet ju hur oroligt det kan kännas när dom är små och sjuka, och inte kan tala om vad som felar. Men, sen vände det och vi pustade ut. Sen dess har hon varit ganska pigg och glad igen, med några mindre ”vanliga” svackor som troligtvis beror på o-strukturen.

.

När det fastnar

För nåt halvår sen gick fodralet till Sandras älskade skola-film sönder, så jag bytte ut det mot ett helt. Samma DVD och samma omslag, bara nytt (helt) fodral.

Sandra såg det och jag sa att jag slänger det trasiga och nu är fodralet helt. Hon brukar vara lugn med att trasiga saker slängs. Men skola-filmen var verkligen en favvo, och trots att allt var sig likt med den i övrigt så blev det en väldig oro kring det där.

Sandra pratade om det flera gånger varje dag och tjatade om att gå igenom soptunnan. Hon såg när sopbilen kom och jag sa att filmen åkte till soptippen, men oron fanns kvar i flera veckor.

Strax innan jul gick själva filmen sönder (den var väldigt väl-använd vid det laget) och vi tänkte, hur ska det här gå nu då…

Det blev förstås lite oro, och samma frågor om vart filmen tog vägen. Men det gick förvånansvärt bra trots allt, och Sandra släppte det ganska fort. Det var väl en hjälp att hon fick nya filmer som hon gillade, till jul och nyår.

Häromdagen följde hon med till tippen med en massa skräp som skulle slängas där. När Göran hade sorterat klart allt ville Sandra gå ut och titta i alla containrar för att se vart hennes film låg. Ja, vad svarar man på det?

Att svara på Sandras nivå, väldigt enkelt, när det inte är så enkelt att hon förstår, det är en utmaning. Vi hoppas att det räckte med att filmen inte finns längre. Det återstår att se.

Vi är ändå tacksamma att Sandra inte är så känslig som vissa med autism kan vara, när det gäller förändringar. Hon är väldigt rutinbunden, men jag menar andra saker som förändras och som kan ställa till väldiga problem för en del.

Tänk bara alla förpackningar som byter utseende bara för att det ska förnyas. Mediciner som ändrar form. Flingpaket som får en annan färg. Osv, osv. Jag vet föräldrar som sparar den gamla förpackningen för att barnet inte ska sluta äta, t.ex. Tackolov reagerar inte Sandra på sånt. Inte så det är något större problem iallafall, om vi berättar för henne om ändringen så hon förstår att det är som det är.

.

Bemötande

Stort tack för kommentaren jag fick efter senaste inlägget, Bipolär Marielle. Jag håller verkligen med dig om att det är bemötandet som är avgörande, och att många inte förstår just det.

Det gläder mig att regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att se över kompetensen i gruppbostäderna. Äntligen! Det är såå viktigt, och jag har skrivit om det vid några tillfällen tidigare. Vi kommer aldrig acceptera att kompetensen inte finns på det boende vi väntar på till Sandra, för det kommer aldrig fungera om personalen inte har tillräckliga kunskaper. Och då pratar jag inte om undersköterskor, som är det som många kommuner anser vara kompetens nog. Här krävs det specialkompetens inom rätt områden. Punkt.

Precis som Marielle nämner lite i sin kommentar, så förstår man inte problemet om man inte har rätt tänk och/eller rätt kompetens. Det finns personer som har förmågan att förstå utan att för den skull vara specialpedagoger, och vice versa… Rätt tänk och förståelse måste alltid finnas.

Det är förstås också så att det kan räcka med autism för att det ska vara väldigt svårt, och krävas special-kompetens. Jag känner fler som har autism utan IF, som har en vardag ljusår ifrån Limboland. Det är autismen som är svårast, även om IF också är väldigt svårt för både Sandra och många andra. IF är dock det som får mest förståelse, och oftast är lättare att hantera. Det är också lättare att få hjälp från samhället med IF än med enbart autism.

Som jag har skrivit så många gånger, man kan aldrig kräva mer av någon än vad den individen har förmågan att klara av. Och det är alltid omgivningen som måste ändra sig när något inte fungerar. Förstår man inte det så har man fel jobb.

Det betyder inte att det är okay att låta någon kasta möbler, utan det betyder att man måste hitta orsaken till kastade möbler, och göra förändringar där. Väldigt ofta beror kastade möbler på för högt ställda krav, och fel bemötande. (Även för lågt ställda krav ställer till problem, men det är en annan diskussion, det gäller att hitta en balans som passar individens förmåga).

Jag tror att jag nämnt det här tydliga exemplet tidigare, men jag gör det igen, för det visar hur svårt det kan vara med självinsikt. Det var en personal på korttids för flera år sen, som själv ansåg att hon förstod. Eftersom jag såg att hon inte hade rätt bemötande mot Sandra så tog jag upp det, och påpekade att dom måste lära sig låg-affektivt bemötande. Jag fick till svar från den här personalen att dom redan jobbade på det sättet, och att hon visste precis vad det handlade om.

Ett tag efter det kom jag till korttids för att hämta Sandra, och då stod hon ute med den här personalen. Hon blir alltid lite stressad i sådana situationer, med många känslor som hon inte klarar att hantera riktigt. (Allra bäst för Sandra är att inte vänta alls, utan att vara inne och sysselsättas med något som hade gått att avsluta när jag kom).

När Sandra såg mig, och känslorna slog volter i henne, så slängde hon iväg sitt gosedjur och fick ett mindre utbrott. Den här personalen, som ansåg sig kunna låg-affektivt bemötande, och ha rätt bemötande och så… hon pekade med hela handen och sa till Sandra på skarpen att hon minsann fick hämta djuret eftersom hon hade kastat iväg det!

Sen fick jag ta hand om ett större utbrott.

Jag tror att alla vi föräldrar till individer med autism, där det krävs rätt bemötande och kompetens, måste lära oss att kräva det. Vi ska aldrig acceptera något annat, för det blir aldrig bra. För någon. Personalen på boenden mår inte heller bra när konsekvenserna av fel bemötande visar sig. För konsekvenserna blir tillslut större än ett kastat gosedjur.

Även om en anmälan till IVO inte leder till att personalen utbildas/byts ut, så leder tillräckligt många anmälningar till just sånt som t.ex. att regeringen ger Socialstyrelsen uppdrag. Ju fler gånger vi är tydliga med att individer vi får läsa om i Expressen, som slänger ut alla möbler och får sitta isolerad för ingen vågar gå nära, behöver personal med rätt kompetens, desto större blir chanserna till åtgärder. Som att kunskap om npf nu ska ingå i lärarutbildningen, vilket borde varit självklart långt innan det bestämdes att alla elever skulle inkluderas.

Vi måste synliggöra och påpeka. Om och om igen. Och se till att information sprids.

SVT:s utbildningsprogram har också en viktig roll. Allt handlar ju inte om funktionsvarierade superungar i Limboland. Det finns en annan sida som behöver uppmärksammas, om allas lika värde ska gälla alla. Om även individer som blir isolerade p.g.a. fel bemötande ska få ett värdigt liv.

.

Samhörighet

Jag skrev för en tid sen om serien Limboland, och mina tankar kring den. Efter alla kommentarer jag läste om hur bra serien visar verkligheten, och alla som kände igen sig, så har jag bara känt frustration.

Det har väl varit så genom åren, att Sandra inte har passat in nånstans. Första tiden hade hon bara diagnosen utvecklingsstörd (det hette så då och jag har inga problem med det idag heller, men idag heter det ju Intellektuell Funktionsnedsättning). Jag var med i nån föräldragrupp, men kände inte att jag passade in bland allt prat om ”Move and walk” och läger och allt vad det nu var.

När Sandra var sex år fick hon även diagnosen autism, och då kände jag ju igen mig mer. Det var som att vi ”hittat hem” och jag minns att det var så skönt. Men sen blev svårigheterna svårare och vi hamnade mellan FUB (föreningen för utvecklingsstörda) och Autism & Aspergerförbundet. Vi känner oss inte hemma nånstans, men FUB ligger närmast då autismföreningen mer riktar in sig på de individer som Limboland handlar om.

I början satt jag i styrelsen i vår lokalförening, och kände väl viss samhörighet. Jag ordnade så Sandra, och dom som hade det svårast, kunde gå på bio där det bara var vi i lokalföreningen som bjöds in. Sandra älskade det. En film på hennes nivå, och en för dom som klarade lite mer invecklade filmer.

Men sen blev det för stort för Sandra. Det anpassades mer för dom som klarade mer, om jag säger så. Och Sandras svårigheter blev tydligare. Inriktningen var sällan för henne och vi kunde inte delta i något. Det var för stort, för mycket och ofta lagt för sent på eftermiddagarna/kvällarna. Jag kände att det anpassades mer för alla som klarade mer än för dom som verkligen behövde anpassningarna.

Jag minns ett läger vi var på (som lokalföreningen ordnade varje år). Det var tipspromenad och efteråt sa jag till dom som arrangerat det att frågorna var för svåra, att några borde varit lättare. Det var liksom inte på Sandras nivå alls. Då svarade föräldrarna som gjort frågorna ”Det är kanske bara vårt barn som är så intelligent, och kan så mycket”. Alltså, det var föräldrar i samma förening där vi skulle stötta varandra och känna samhörighet. Jag blev så jävla ledsen och åkte aldrig mer på det lägret med Sandra.

Vi gick ur föreningen efter ett tag, men efter några år gick vi med igen. Jag tänkte att det nog var mitt eget sorgearbete, och det blev för mycket press att sitta i styrelsen. Så den här gången är det Sandra som är medlem. Men känslan är samma fortfarande, den är för dom som klarar mer, dom som har autism men inte IF i första hand. Det är FUB som gör mest för Sandra.

Jag har skrivit till Autism & Aspergerförbundet, för jag tycker dom skulle dela upp föreningen eftersom behoven är så otroligt olika. En förening för dom som har Asperger och en för dom som har Autism och utvecklingsstörning. Det skulle ge Sandra mer. Jag minns inte svaret, men det var iallafall mycket bättre att ha en förening för alla, tyckte dom. Det tycker inte vi, så när vi bara orkar ta tag i det så kommer vi gå ur den föreningen igen. FUB får räcka. Jag saknar en förening för individer som är helt beroende av andra och som måste ha specialkompetens runt sig. Det tycker jag skulle behövas!

Helt ärligt så är jag innerligt trött på funktionsvarierade superhjältar med lättkränkta föräldrar. Sorry, men man måste faktiskt se svårigheterna för att kunna anpassa och stötta rätt. Sandra är visserligen en superhjälte på sitt sätt, men hennes funktionshinder är ingen superkraft. Om ni bara visste hur lätt hon kan bli utnyttjad eller försummad. Det hjälper inte henne ett dugg att omvärlden tror att livet är som i Limboland. Det stärker bara vår handläggares tro om att hon kommer lära sig ta konsekvenserna över sina handlingar. En del tror t.o.m. att autism växer bort. Suck!

Jag vet ju att vi inte är ensamma, jag har några nära vänner, och känner till en hel del andra, som förstår och har samma erfarenheter som vi, men vi känner oss ofta ensamma i samhället. Därför var det så otroligt skönt att läsa ett inlägg på fb, där jag kände igen mina egna tankar. Tack!

.

Glitter och glamour

Ute regnar det från sidan så vi passade på att roa oss med att skapa lite vinterlandskap inne i värmen istället. Sandra gillar att pyssla, men brukar be mig göra det som är kladdigt. Den här gången var hon glad och nöjd mest hela tiden, trots kladdiga fingrar.

Nu kan man ju tycka att det är opedagogiskt att göra en ”riktig snögubbe” på Sandras tavla, men det är inte för att hon måste göra på ett visst sätt och hon har inte förmågan att jämföra något, utan tycker allt är fint. Det är jag noga med!

Varför jag gjorde en snögubbe var, dels för att Sandra tycker det är roligt att vi skapar tillsammans (ibland, andra gånger får man hålla sig på avstånd, det är lite olika) och dels för att visa hur tanken är.

Jag hade nämligen skrivit ut ett papper från Pinterest, där alla snögubbens delar fanns med, men lite utspridda. För att Sandra ska få ihop helheten behöver hon se hur den ser ut när den är klar. Annars förstår hon inte vad det är. Sen fick hon så klart göra precis som hon ville, och jag tror inte hon kan härma och göra lika. Iallafall inte när delarna är för många.

Vi började med att färglägga och klippa ut alla delar, och Sandra (som är proffs på att klippa vid det här laget) fixade det galant.

Titta så fint det blev! Och roligt hade vi. Sandra strålade mest hela tiden och klistrade både stjärnor och glitter på den fina tavlan.

Det är såna här stunder som är så mysiga. Man får låsa in dom i minnet och bevara dom med omsorg.

.

Nytt år, nya möjligheter

Som jag skrev sist så har jag svårt att få till något läsbart här. Det jag har försökt få ihop ett tag blev inte publicerat då heller, men jag fick iaf till ett inlägg om våran julhelg. Om jag skulle försöka mig på resten igen då, omskrivet igen då…

Hösten var väldigt tung för oss och jag mådde sämre i en ganska rask takt i slutet av året. Tillslut bröt jag ihop en aning. Jag behöver inte gå in mer på det, men det resulterade iallafall i att jag kontaktade assistansbolaget dagen före julafton. Det sattes in en annons för att försöka få en extern assistent.

Nu är det ju så att en assistent oftast inte räcker, utan resulterar bara i ännu mer jobb. Så vi ville ju ha en person med tillräcklig kompetens. (För den handledning som behövs kan inte assistansbolaget ordna med, och jag tänker inte jobba gratis med det mer). Personer med tillräcklig kompetens kan man inte få tag på om inte lönen höjs avsevärt.

Efter lite turer, som jag låter bli att gå in närmare på, så bestämde vi oss tillslut för att byta assistansbolag. Bytet innebär iallafall en betydligt högre timersättning, mycket bättre OB och full insyn i ekonomin. Det nya bolaget behåller inget överskott utan vi har en individuell planering utefter våra behov och allt överskott går till oss. När ett bolag inte ens vill tala om vad överskottet är så känns det inte seriöst så då blev det tack och hej. Bytet känns bra på alla sätt och vis.

Vi är inte dom som begär nåt i onödan, men känns nåt inte bra så är vi inte heller dom man kan köra över, om jag säger så.

Annons kommer även att sättas in via nya bolaget, och hittar vi, mot förmodan, någon med hög kompetens så läggs lönerna om så den personen får så mycket det bara går med dom medel som finns. Vi kommer vara noga med kompetens och erfarenhet, för annars ger det ingen avlastning att ta in folk igen. Och det handlar bara om en tillfällig lösning, för att vi ska orka tills kommunen behagar bli klar med alternativet.

Hade kommunen skött sitt jobb lite bättre så hade vi åtminstone haft korttids kvar. Vi saknar verkligen den avlastningen nu, men det är som det är. Korttids var världsbäst dom första tio åren, tills det började en ny chef och tills för många ur personalgruppen byttes ut. Dom nya, som alla nya, trodde att dom kände Sandra efter några veckor, och då gick det ju som det gick. Inte alls. Men, det har jag tjatat färdigt om. Det är bara det att vi hade behövt en fungerande avlastning mer än någonsin just nu.

Jaja, det är bara att gilla läget och göra det bästa av det vi har. Vi försöker fokusera på nuet och tar en timme i taget. Funderar man inte så mycket på alternativen så är det ju lättare att vara nöjd.

Vi är iallafall väldigt glada över att helgerna är över och vi går mot ljusare tider. Rätt vad det är så är det vår och förhoppningsvis blir livet lite enklare igen. Jag har en del roligheter att se fram emot, och det gör att jag får energi. Jag har fina vänner som genast sluter upp när jag håller på att tappa greppet, och vi är ett bra team, jag och Göran. Hoppet sviker inte, 2020 är nog året då allt vänder, ska ni se.

.

God fortsättning

Jag har alltid haft så lätt för att skriva, och bearbetat mycket på det sättet. Jag har bara behövt börja en mening så har resten gått av sig själv. Plättlätt. Men nu är det svårt och jag får inte till nånting. Hjärnan fungerar inte riktigt som den ska, den är nog både utbränd och lite deppig just nu. Men jag har försökt få ner mina tankar och känslor lite då och då. Raderat, skrivit om, pausat, raderat igen osv. Tillslut fick jag iallafall ihop något som jag tror är lite läsbart, så då bestämde jag mig för att publicera det. Så ni får en liten uppdatering om läget, och ser att vi lever iallafall. Dock reserverar jag mig för att jag inte har riktigt flyt i skrivandet.

Helgerna är över, och jag hoppas ni har haft det kanoners på alla sätt och vis. Vår jul blev mycket bra och vi lyckades hålla den hemlig ända till julaftonens förmiddag. Sandra har varit väldigt trött en lång period nu, men lugn inför julen. Ett tag, i början av december tror jag det var, tjatade hon en hel del om fyrverkerier. Men det la sig, och efter det pratade hon inte om varken jul eller nyår. Vi hade helt vanliga dagar och tog oss igenom dom en i taget, utan något julpyntande och med persiennerna fördragna mot grannar som pyntar.

Även julafton och nyårsafton var ganska vanliga, med dagens fasta rutiner. På julafton byttes lunchen mot julmat i matrummet (som vi äter i vid festliga tillfällen) och ”efter-maten-aktiviteten” byttes mot julklappsöppning. Vi har hittat rätt i traditionerna nu, och anpassade även antal julklappar så lugnet höll i sig hela dagen.

När julklapparna är öppnade brukar det bli lite oro i Sandra, så det gäller att snabbt återgå till det normala. Eftersom vi inte hade så många julklappar, och bara en ny film, så fick vi undan allt innan oron kom. Sandra såg den nya filmen och käkade upp sin chokladtomte som hon får i julklapp varje år.

Nyår skulle vi inte fira alls om det inte var så att det sköts raketer, för det kan vi ju inte mörka. Sandra ska se dom i sitt fönster så vi har ”bara” att vackert roa henne bäst vi kan och orkar, hela den övertrötta kvällen. Man får helt enkelt göra det bästa av det man har och påverka det man kan.

Även den dagen ändrades så lite som möjligt. Sandra fick reda på vilken dag det var strax innan lunchen som vi åt i matrummet (eftersom det är lunchen Sandra fixar att mestadels äta tillsammans med oss, vid middagen klarar hon oftast inte sällskap på samma sätt). Resten av alla rutiner var sig lika fram tills det i vanliga fall är sovtid. Då blev det mys i TV-soffan med lite godsaker att plocka med.

Under kvällen hade vi nytta av dom två filmer hon inte fick i julklapp (eftersom det hade stressat henne att ha för många val då). Så vi roade oss med en Pettson & Findus, samt en Saltkråkan, och dom räckte, med lite planering, ända fram till 12-slaget.

Det var faktiskt den bästa nyårsaftonen vi haft. Sandra var relativt pigg och glad hela tiden, så det flöt på utan låsningar och utbrott. Vi visste inte om det skulle komma några raketer utanför hennes fönster, eftersom dom flesta är kloka nog att avstå skiten numer. Men det går ju inte att förklara det för Sandra, så vi hade en reservplan med tomtebloss att ta till vid behov.

Men Sandra var så lugn och nöjd, så även fast hon frågade när det skulle komma olika färger på himlen, så verkade hon acceptera att vi bara såg lite blinkande och hörde smällar. Otroligt! Så vi skippade krånglet med tomtebloss och jag bad Sandra gå på toa innan det var sovtid. Och ungen skuttade iväg, utan låsningar och var fortfarande glad!!! Helt fantastiskt! (För att förstå på riktigt, hur fantastiskt det är så måste man ju ha upplevt hur det har varit förut, men ni ska veta att vi blev helt lyckliga där på nyårsnatten).

På vägen till toan passerade Sandra ett fönster som vätter åt ett annat håll än det vi stått vid. Då stannade hon till och utbrast ”Där är dom, jag hittade dom” Och minsann, där fick hon se ett lagom fyrverkeri med olika färger på himlen. Det blev liksom höjdpunkten av en mycket lyckad kväll. En nöjd tjej blev ännu nöjdare och nattningen gick bra.

Vi har lite saker framför oss, som vi inte vet så mycket om i nuläget, så jag återkommer när jag vet mer, och när jag lyckas få det läsbart. Men jag avslutar det här inlägget med att önska er ett fint år 2020.

.