Stort tack
för kommentaren jag fick efter senaste inlägget, Bipolär Marielle. Jag håller
verkligen med dig om att det är bemötandet som är avgörande, och att många inte
förstår just det.
Det gläder
mig att regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att se över kompetensen i
gruppbostäderna. Äntligen! Det är såå viktigt, och jag har skrivit om det vid
några tillfällen tidigare. Vi kommer aldrig acceptera att kompetensen inte
finns på det boende vi väntar på till Sandra, för det kommer aldrig fungera om
personalen inte har tillräckliga kunskaper. Och då pratar jag inte om
undersköterskor, som är det som många kommuner anser vara kompetens nog. Här
krävs det specialkompetens inom rätt områden. Punkt.
Precis som
Marielle nämner lite i sin kommentar, så förstår man inte problemet om man inte
har rätt tänk och/eller rätt kompetens. Det finns personer som har förmågan att
förstå utan att för den skull vara specialpedagoger, och vice versa… Rätt tänk
och förståelse måste alltid finnas.
Det är
förstås också så att det kan räcka med autism för att det ska vara väldigt
svårt, och krävas special-kompetens. Jag känner fler som har autism utan IF, som
har en vardag ljusår ifrån Limboland. Det är autismen som är svårast, även om
IF också är väldigt svårt för både Sandra och många andra. IF är dock det som
får mest förståelse, och oftast är lättare att hantera. Det är också lättare
att få hjälp från samhället med IF än med enbart autism.
Som jag har skrivit
så många gånger, man kan aldrig kräva mer av någon än vad den individen har
förmågan att klara av. Och det är alltid omgivningen som måste ändra sig när
något inte fungerar. Förstår man inte det så har man fel jobb.
Det betyder
inte att det är okay att låta någon kasta möbler, utan det betyder att man
måste hitta orsaken till kastade möbler, och göra förändringar där. Väldigt
ofta beror kastade möbler på för högt ställda krav, och fel bemötande. (Även för lågt ställda krav
ställer till problem, men det är en annan diskussion, det gäller att hitta en
balans som passar individens förmåga).
Jag tror att
jag nämnt det här tydliga exemplet tidigare, men jag gör det igen, för det visar
hur svårt det kan vara med självinsikt. Det var en personal på korttids för
flera år sen, som själv ansåg att hon förstod. Eftersom jag såg att hon inte
hade rätt bemötande mot Sandra så tog jag upp det, och påpekade att dom måste
lära sig låg-affektivt bemötande. Jag fick till svar från den här personalen
att dom redan jobbade på det sättet, och att hon visste precis vad det handlade
om.
Ett tag
efter det kom jag till korttids för att hämta Sandra, och då stod hon ute med
den här personalen. Hon blir alltid lite stressad i sådana situationer, med
många känslor som hon inte klarar att hantera riktigt. (Allra bäst för Sandra
är att inte vänta alls, utan att vara inne och sysselsättas med något som hade
gått att avsluta när jag kom).
När Sandra
såg mig, och känslorna slog volter i henne, så slängde hon iväg sitt gosedjur
och fick ett mindre utbrott. Den här personalen, som ansåg sig kunna
låg-affektivt bemötande, och ha rätt bemötande och så… hon pekade med hela
handen och sa till Sandra på skarpen att hon minsann fick hämta djuret eftersom
hon hade kastat iväg det!
Sen fick jag
ta hand om ett större utbrott.
Jag tror att
alla vi föräldrar till individer med autism, där det krävs rätt bemötande och
kompetens, måste lära oss att kräva det. Vi ska aldrig acceptera något annat,
för det blir aldrig bra. För någon. Personalen på boenden mår inte heller bra
när konsekvenserna av fel bemötande visar sig. För konsekvenserna blir tillslut
större än ett kastat gosedjur.
Även om en
anmälan till IVO inte leder till att personalen utbildas/byts ut, så leder
tillräckligt många anmälningar till just sånt som t.ex. att regeringen ger
Socialstyrelsen uppdrag. Ju fler gånger vi är tydliga med att individer vi får
läsa om i Expressen, som slänger ut alla möbler och får sitta isolerad för
ingen vågar gå nära, behöver personal med rätt kompetens, desto större blir
chanserna till åtgärder. Som att kunskap om npf nu ska ingå i
lärarutbildningen, vilket borde varit självklart långt innan det bestämdes att
alla elever skulle inkluderas.
Vi måste
synliggöra och påpeka. Om och om igen. Och se till att information sprids.
SVT:s
utbildningsprogram har också en viktig roll. Allt handlar ju inte om
funktionsvarierade superungar i Limboland. Det finns en annan sida som behöver
uppmärksammas, om allas lika värde ska gälla alla. Om även individer som blir
isolerade p.g.a. fel bemötande ska få ett värdigt liv.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar