tisdag 30 maj 2017

Stöd

Jag kontaktade assistansbolaget om Sandras mående och genast kommer dom med lösningar för att underlätta. Schemat ska anpassas så långt det är möjligt, även om det inte går att få det anpassat eftersom det saknas folk. Några små justeringar kan göra underverk ändå. Sen kommer verksamhetsansvarig hit om nån vecka för att stötta och berätta mer om Son-Rise, och det känns helt fantastiskt. Ja, så är det väl ett par intervjuer till som väntar, och det är bara att hoppas.

Nåja, nog om det för nu. Gårdagen gick ganska bra, så länge damen fick vara ifred… Det är som det är nu när hon är så här skör. Antingen (helst) ska vi hitta på roligheter med lagom (inga) krav mest hela tiden, eller så behöver hon vara ifred (vilket är ett alternativ vi lätt väljer eftersom vi är för trötta för att aktivera så värst mycket). Råkade jag prata med damen blev det gnäll, tårar eller utbrott, beroende på mitt tålamod.

Hursomhelst, på förmiddagen åkte Göran och veckohandlade, och efter maten gick han och Sandra ut medan jag tog hand om disken. Sen gjorde jag matlådor av lunch-resterna som var pastagratäng, och efter det lagade jag levergryta som fick bli ännu fler matlådor. Skönt att fylla förrådet i frysen igen då det är smidigt att ta till när tiden inte räcker.

Idag ville Sandra ta en promenad med ”promenadkartan” och ”flytta bilderna själv” så då gör vi det om det är uppehållsväder när det blir dags. Hon var så stolt efter förra gången då hon klarade att flytta alla bilder själv, vartefter vi gick förbi dom platser som är med på kartan.


Det är härligt att se, och det är så vi måste jobba hela tiden! Att bereda vägen rätt, så Sandra blir delaktig och kan så mycket som möjligt ”själv”. Det är nämligen enklare att göra åt henne, och det utvecklas hon inte av. Dessutom växer hela hon av att ”kunna själv” och då blir hon piggare och gladare.

Må fint.

.

måndag 29 maj 2017

Hur man än vänder sig

Det här går inte längre. Sandra blir jätte-stressad av att ha assistenter här ibland, med alldeles för långa hopp mellan gångerna. Det blir värre för varje vecka och när hon är gråblek i ansiktet och bara gnäller så känns det inte som vi kan fortsätta i samma spår. Frågan är vad vi ska göra, för vi måste ju igenom det innan vi har full bemanning.


När Sandra gick i sin anpassade träningsskola för elever med autism, så handplockades lärarna åt henne. Det gick inte med ”vemsomhelst” trots att alla hade kompetens och var jätteduktiga lärare. Förresten är väl det i sig ett tecken på ordentlig proffsighet, att välja ut/välja bort, och se till Sandras behov hela vägen. Utan att ta något personligt. Det är proffsigt!

Sandras mentor sa ofta, eller i alla fall ibland, när Sandra låste sig ”Vad svårt hon har” och det slår mig ibland fortfarande. För man tror väldigt lätt att hon kan och förstår, men så märks det i situationerna att det är så svårt för henne.

Vad vill jag få fram med det här då? Jo, att det inte är lätt att hitta rätt assistenter till Sandra, när inte ens alla specialpedagoger fungerade. Och att vi måste vara noggranna när vi letar, och låta det ta sin tid om det ska fungera i längden.

Men vi måste orka på vägen mot målet, och Sandra är den som drabbas hårdast.

.

söndag 28 maj 2017

En aningens slut

Det var ju ett par veckor sen som jag var ledig nu, och sen dess har jag jobbat dygnet runt och haft inskolning på det. När assistenterna är här måste Göran vara i husvagnen, annars blir vi för många runt Sandra. Att det är jag som tar inskolningarna beror på att det funkar bäst för Sandra eftersom Göran och jag jobbar på lite olika sätt. Det blir ju även enklare för nya att lära sig allt om det är samma person som visar.

Men det tar på min ork, helt klart. Igår var vi familj igen, och det är ju mycket lugnare än verksamheten i övrigt, eftersom det ju är vårt liv och vi har bra flyt i allt. Jag valde mellan att vila eller duscha när Göran och Sandra gick ut efter maten. Det blev vila och tre timmar senare vaknade jag helt groggy.

Jag hann duscha också, lite senare när Göran och Sandra hade sin lördags-tradition med ”chipsmys” och musik. Man har inte så stora krav på livet 😏


Egentligen skulle jag vara på fest igår, hos en mycket god vän. Men jag var ju tvungen att tacka nej, vilket hon förstod, som ju riktiga vänner gör. Vi har bestämt att vi ska ses i sommar istället och det hoppas jag vi får till på nåt sätt. Vi har ju fyllt jämnt båda två. Men det kändes lite ledsamt igår, att jag inte orkade vara med på hennes stora dag.

Groggy känner jag mig fortfarande och vad det blir av den här dagen vet jag inte riktigt. Troligtvis går Göran och Sandra ut efter maten och då måste jag hinna dammsuga, för det tillhör också sånt som vi inte kan göra när Sandra är här. Är hon med så blir det ju ”Sandra-anpassad” städning på hennes villkor, men det behöver ju städas för att bli rent också, då och då.

Ha en fortsatt fin helg.

.

lördag 27 maj 2017

Bokstavslek

Sandra är väldigt intresserad av bokstäver och hon känner igen en del. Plötsligt kan hon säga rätt begynnelsebokstav när hon har klippt ut en bild. Men hon kan inte läsa.

Eftersom hon har intresset, och vi faktiskt inte vet om hon skulle kunna lära sig att läsa om vi bara hittar rätt sätt, så har hon en del bänk-jobb med bokstäver. Jag har samlat några av dom här, ifall det är fler som får idéer av dom. Själv har jag fått inspiration och tips genom att kolla runt på olika sidor som finns med pedagogiskt material.

När jag ser en bild så klurar jag en stund och anpassar det sen efter Sandras förmåga. Jag gör också, ibland, samma uppgift med lite olika svårighetsgrad, så vi kan variera det efter Sandras dagsform. Hoppas det kommer fler till nytta, varsågoda.

Pärmen innehåller fler blad med bilder där Sandra ska sätta rätt ord till rätt bild.
En svårare variant är att hon får bokstäver istället för hela ord, vilket brukar gå
galant när damen är på jobb-humör.


Två liknande uppgifter, men med lite olika utseende.
Genom att använda olika material blir det "ny-känsla" som lockar Sandras nyfikenhet.

Den här uppgiften  går att utveckla och vi har en hel del bilder med tillhörande ord.





Jag önskar er en skön helg.

.

fredag 26 maj 2017

Läget ostabilt

Jag skrev att jag kanske skulle komma med goda nyheter i det här inlägget, men beskedet dröjer lite så jag väntar med det. Istället skriver jag om läget just nu, så hoppas vi att det väntade beskedet blir bra när det väl kommer.

I tisdags var det en mycket bra dag för Sandras del. Hon var pigg och glad och vi var och sparkade fotboll vid en plan i närheten. Sandra älskar bollar och har ett väldigt bra bollsinne, så vi höll på ett tag och damen sprang runt en hel del.

Eftersom hon sällan vill att roligheter ska ta slut, så tog vi en liten promenad innan vi gick hem efter fotbollsmatchen. Sandra var på bra humör och piggelin mest hela dagen.

I onsdags skulle vi ta en liten promenad till aktivitetsparken, en träningspark för vuxna som ligger inom rimligt avstånd från oss. Sandra älskar att ”springa runt” där, men den här gången var humöret inte på topp och hon tröttnade direkt. Då slog det mig att hon ju måste vara trött i benen, och kanske rentav ha träningsvärk, efter allt springande dagen innan. Hon är ju trots allt väldigt otränad fortfarande.

Så jag satte mig bredvid henne och pustade tillsammans med henne en stund. Då försvann ilskan och övergick i bara pust och stön med gladare humör. Jag frågade om vi skulle ta en sväng med rullstolen istället, så hon fick sitta och vila i den, och det var en bra idé tyckte Sandra.


Igår var all ork väck. Sandra vaknade efter en rejäl sovmorgon och var grå i ansiktet. Efter att ha testat lite låsningar på assistenten somnade hon om i soffan. Frampå eftermiddagen fick hon i sig lite mat och vi tänkte att det började vända, men när det var dags att duscha så kom maten upp igen. En vända till med mat som kom upp hann vi med innan Sandra somnade för natten.

Idag (eller inatt, snarare) vaknade jag klockan tre, och hann nästan klart det här inlägget innan damen vaknade halv fem efter att ha sovit bra hela natten. Men nu har jag annat att göra.
Må fint!

.

onsdag 24 maj 2017

Tankebanor på hal is

Jag har så många tankar som snurrar nu att jag nog inte kommer få ihop nåt läsbart här. En massa förhoppningar som hänger i luften, som i sin tur leder till en massa nya planeringar. Planeringarna ligger ju lite på is, i väntan på att det som hänger i luften ska landa. När det väl landar kommer det säkert att finnas en hel del att ventilera för mig här i bloggen. Men medan det hänger i luften vill jag inte börja skriva om det, eftersom det blir en sån jobbigt känslomässig bergochdalbana att ta ut för mycket förväntningar i förväg.


I övrigt har jag inte så mycket vidare koll på nånting känns det som. Jag är i en bubbla av tankar och framtidsplaner, och har lite svårt att koncentrera mig på här och nu. Men det rullar på i alla fall. Sandra är mestadels lugn och glad, men man märker ju oron i att inte ha ett fast schema. Det blir en sån stor grej för henne varje gång assistenterna kommer, att det tar energi från henne.

Först väntar och längtar hon när dom inte är här, sen när dom kommer blir hon lätt lite uppspelt, även om dom är jätteduktiga på att hålla henne lugn. Men det märks under ytan på henne, och det är inte mycket som behövs för att vända lugnet till stress eller oro. Magen fungerar sämre, och sömnen med.

Men det är ju inte så mycket annat vi kan göra än att ta oss igenom det så tydligt och lugnt vi kan. Det kommer vara jobbigt för henne ända tills vi har personal som täcker ett schema över största delen av veckan.


Det blir lite rörigt i det vi planerar också, när allt påverkar allt, liksom. För när vi har planerat introduktion av ny assistent och lagt in morgonrutinerna i det, så är det inte jättebra att damen vaknar i ottan och liksom redan är klar med morgonrutinerna när assistenten börjar sitt pass… Men vi har ett assistansbolag som vet hur det är, och inskolningarna måste ju få den tid som behövs om det ska bli bra.

Sen har jag ju en hel del gamla känslor i mig, och oro över att saker inte ska fungera. Men i övrigt håller vi oss flytande och tar en dag i taget. Det går mot ljusare tiden nu i alla fall, och det känns fantastiskt efter några väldigt tunga år, av fler orsaker än jag kan skriva.

Återkommer förhoppningsvis med goda nyheter i nästa inlägg. Ha det finemang!

.

söndag 21 maj 2017

Stort ansvar

Genom alla år och alla verksamheter, lärare och personal som Sandra har varit i och med, så är det en sak som aldrig slår fel. Hon älskar allt och alla, bara hon får uppmärksamhet. Då det har fungerat bra, så mår Sandra också bra. Är en solstråle, busar, tar initiativ och utvecklas. Är det inte bra, så tycker Sandra fortfarande om alla och vill vara med överallt (nja, men i det stora hela, eftersom hon är nyfiken på livet för det mesta) men efter ett par tre månader visar det sig.

Då kommer låsningarna tätare och utbrotten blir fler och större. Tillslut har hon utbrott varje dag, och fortsätter det har hon det flera gånger varje dag. Så fort hon ska göra nånting. Då menar jag inte utflykter, utan livet. Så fort hon ska dricka, äta, gå på toa, duscha, borsta tänderna, klä sig… Ja, hon behöver förstås hjälp oavsett, men när hon inte mår bra vägrar hon. Går det ännu längre så blir hon sjuk.

Men aldrig att Sandra gör kopplingen med att anpassningar och bemötande är fel. Hon älskar fortfarande allt och alla. Det här gör ju att det ligger ett väldigt stort ansvar på oss runt henne. Det är vi som måste se till att det är rätt folk och rätt verksamheter. Man kan aldrig säga ”Jamen Sandra trivs ju” och förlita sig på det. Och det är minsann ingen lätt uppgift.

Det räcker inte med att Sandra tycker om den hon är med, man måste kunna hantera låsningarna också, och framförallt, man måste anpassa sig själv och kraven, och ändra det som orsakar låsningarna. Annars får man aldrig rätsida på Sandras vardag och grundläggande behov.


När Sandra gick i första skolan gick jag igenom min första ordentliga kris. För vi skulle bestämma över huvudet på henne vilken skola hon skulle gå i. Hon gick då i en särskola där hon trivdes och med lärare hon älskade. Det skulle Göran och jag ta ifrån henne… Fy fan, rent ut sagt.

Sandras mående måste ju alltid gå först, så vi bestämde tillslut att hon skulle byta skola. Vi kan ju inte förklara för henne varför vi avslutar sånt som inte fungerar, och för henne är det ju vänner som försvinner varje gång.

Men den nya skolan, en träningsskola för elever med autism, var rätt. Sandra fick nya ”vänner” och trivdes jättebra. Och mådde bra! Trött-sjukorna, och utbrotten försvann och hon utvecklades igen. Vi har filmer från båda skolorna och det är så bra att titta på dom (även om det är jobbigt att se saker vi vet bättre idag).

Det blir så tydligt hur man måste bemöta Sandra. På ena filmen blir det låsningar, protester, skrik och utbrott flera gånger. På andra filmen, med ett annat bemötande, har Sandra inga låsningar eller utbrott alls i stort sett.

Det här har ju visat sig överallt. På korttids fungerade det jättebra, även om det inte var riktigt anpassat, dock tillräckligt för dom dygn Sandra var där. Men när chefen byttes och anpassningarna togs bort så kom låsningar och utbrott tätare igen. Tillslut gick det inte att ha kvar korttids längre.

På dom dagliga verksamheterna som kommunen tycker sig ha anpassat åt Sandra har det fungerat, och varit roligt i två-tre månader, sen har det inte gått mer. Nu väntar vi på bostad med särskild anpassning. Vi kan inte vara säkra innan vi provat, men vi måste vara noggranna från början. Och vi måste hitta assistenter som kan hantera Sandra rätt. Och det handlar inte om vilka hon tycker om.


När det har fungerat så har personalen tagit ansvar och anpassat sig efter Sandras behov. När det inte har fungerat har ansvaret lagts på Sandra och hon har fått anpassa sig efter personalens behov. Man kan aldrig (!) skylla Sandras mående och låsningar på henne, man måste alltid (!) ta reda på vad man själv behöver förändra för att få det att fungera! Det har varit en mycket avgörande skillnad genom åren, i alla verksamheter Sandra varit i och med alla människor som hon mött.

I första skolan förklarade läraren på ett föräldramöte - Om barnen kommer hem och säger att Sandra skriker mycket så beror det på att hon har autism.

Det är att lägga ansvaret på Sandra, istället för att anpassa sitt eget bemötande.

.

lördag 20 maj 2017

Härliga värme

I torsdags var det riktigt sommarvarmt och jag hade lust att vara ute hela dagen. Sandra gillar ju att vara ute, men det gäller att det är rätt anpassat, som med allt annat. Först tänkte jag att vi skulle äta lunch på en filt ute, men kom på att det nog inte var min smartaste idé. Sandra har svårt att äta om hon inte sitter ordentligt vid ett bord. Om hon skulle spilla är risken för utbrott stor och då är det högst troligt att damen inte vill äta mer sen. Och ibland är det ju faktiskt inte så klokt att utmana ödet.

Vi åt inne, men tog med oss en fikakorg ut efter maten. Det tyckte Sandra var jättemysigt och hon var mycket nöjd med upplägget.


Tills kakan var uppäten. Jag vet inte vad som orsakade gnäll och låsningar, men att det blev värre än det behövde bli var i alla fall mitt eget fel, eftersom mitt tålamod inte räckte så länge det behövdes. Igen. Suck.

Hursomhelst så lugnade det ner sig ganska snart, och vi satt ute en stund till, men flyttade till skuggan. Sandra blåste såpbubblor och jag fotade fåglar. Eller, en fågel iaf.


Det var ganska blåsigt och jag sa till Sandra att bubblorna flög iväg lika fort som fåglarna.

Resten av dagen gick bra och damen var mestadels pigg och glad. Igår blev det en prommis till återvinningen med Sandras klipprester. För det blir en del sånt i den här familjen, kan man säga. En bra aktivitet för Sandra på samma gång. Damen var lite trött, så vi ställde inga höga krav och resten av eftermiddagen blev lugn.

Idag blir det grillning istället för den planerade hemmagjorda pizzan. Det gäller att passa på när det nu är sommar ute, för det skulle visst inte hålla i sig så länge. Pizzaplaneringen är flyttad till på måndag istället, och vi ska ju äta då med så det blir lika bra det.

Det var allt för nu, må gott.

.

torsdag 18 maj 2017

Uppdatering

I tisdags var det en intensiv och innehållsrik dag för Sandra. På gott och ont. Vi har ju inget val, utan får försöka ta oss igenom alla nyheter så smidigt som möjligt. Men visst påverkar det henne, hur försiktiga vi än är.

Först hade hon längtat och väntat på sin älskade assistent i en vecka, och bara det är ju tröttande för henne. Sen när veckan hade gått så gick ju en massa energi åt bara av att få ses igen. Men eftersom assistenten är jätteduktig och hanterar Sandra så väldigt bra, så höll damen sig ganska lugn, efter omständigheterna.

Sen kom en ny bekantskap, och det tar ju förstås också en hel massa energi för Sandra. Mest för att hon tycker det är så roligt i början. Även hon är lugn och hanterar Sandra bra efter det hon hunnit lära känna henne på ett par tillfällen, så Sandras lugn höll i sig ganska bra. Men tröttheten visade sig förstås mer och mer ju längre dagen gick.

Efter lunch var det lite ”bänk-jobb” och sen tog vi en promenad till skogen. Sandra fick leta efter lite saker på marken, som hon la i en låda.


Det var första gången vi provade ”natur-lådan” och den gillade Sandra. Först ville hon att vi skulle hitta sakerna åt henne, men när vi tydligt visade att vi ”väntar här medan du letar” så kunde hon hitta nästan själv. Jätteroligt!

Sen fick hon plocka lite annat som hon la i en påse, en hel del kottar blev det. Innan vi gick hem plockade hon vitsippor som vi kom på att vi kunde ha skapande av sen.

Väl hemma visade jag Sandra hur hon skulle lägga blommorna mellan bladen i en bok, och nu ligger dom i press tills vi ska ha skapande nästa gång.


Efter det tog Sandras ork slut, kan man säga. Då blev det en del låsningar, men inga större utbrott tack vare ett proffsigt bemötande från den assistent som egentligen är ny fortfarande, men vanast förutom mig. Både dusch- och nattningsprocedurerna gick otroligt bra med tanke på Sandras tillstånd. Eloge till assistenten.

Igår tänkte vi gå till fotbollsplanen på promenaden, men vi planerade om så aktiviteten passade bättre för Sandras dagsform. Det blev vattenfärger på skapandet och sen rulla boll inomhus. Det räckte gott och väl, eftersom hon fortfarande var trött.

Efter bollandet valde hon själv att bygga lego med en av assistenterna, och det var ju bara att nappa på det förslaget. Dels uppmuntrar vi ju hennes egna initiativ dom få gånger hon kommer med något, och dels är vi glada över minskad klipp-tid. Mest för att inte Sandra ska sitta och klippa dagarna i ända, men också för att det går åt en hel del tidningar. Vi har ett sjå att samla, och be alla vi känner samla åt oss.

Idag kommer inga externa assistenter, så idag passar vi på att ta en ”vilo-dag” även fast inte Sandra vet det. Vi säger ju inte precis det till henne, utan har aktiviteter fast på en kravlös nivå. Det är ju inte bara Sandra som är trött i den här familjen, om jag säger så. Vi får väl se om damen är inne i en lego-period nu. Det är lagom kravlöst och roligare än att titta på alla tidningsurklipp. I alla fall om morsan ska orka vara lite engagerad, och det bör jag vara om jag ska göra ett bra jobb.

Jag önskar er en fin-fin dag!

.

tisdag 16 maj 2017

I väntans tider

Det är svårt att skriva om nåt när jag går och väntar på olika besked som kommer påverka oss väldigt mycket. Jag kommer ha massor att ventilera om det blir som vi hoppas nu, men väntan är lite jobbig. Vi vågar inte hoppas för mycket, men hoppas ändå.

Idag blir det i alla fall verksamhet av vardagen, och Sandra längtar som vanligt efter sin assistent. Att det kommer en ny bekantskap också har hon ingen aning om än. Det räcker för henne att längta efter en person tills hon förstår att det finns ännu en att längta efter.

När vi får in två assistenter på schema blir det lugnare för Sandra, då väntan inte blir lika lång mellan gångerna. Nu när Sandra hinner längta för länge så blir hon förstås trött, och samtidigt finns stor risk för vakennätter då hon vill att det ska bli morgon fort. Men det är ju som det är och inte mycket att göra något åt.


Tack för kommentarerna jag får, det gläder mig. Som svar på Annettes fråga så vill jag inte gå in på orsaker, men vi har i alla fall hittat ett assistansbolag som kan autism, och ville ju ge det en chans, förstås. Just autism-förståelsen är så viktig för Sandra och det har vi fått erfara många gånger genom åren. För övrigt saknar vi våra ”gamla jobb-vänner” på förra bolaget och vi trivdes väldigt bra där, men är vänner fortfarande som väl är.

Jag kommer troligtvis inte hinna skriva på ett par dagar nu, eftersom vi kommer ha lite fullt upp med verksamhet och introduktion. Men jag kikar in så fort jag har möjlighet. Ha det fint så länge!

.

måndag 15 maj 2017

En dag i taget

Jag borde ju vara fylld av energi efter min ledighet, men faktum är att jag är tröttare än någonsin. Det hade väl gått an ifall en av oss var pigg, men vi är ju lika trötta båda. Nåja, det hjälper ju inte att haka upp sig på det, utan vi gör bäst i att ta en dag i taget, och hjälpas åt så gått vi kan.

Igår var planen att Göran och Sandra skulle gå ut och blåsa såpbubblor en stund efter maten, men regnet hängde i luften så vi bytte det mot en biltur. Bilturen tog jag hand om medan Göran hann dammsuga det värsta.

Men när man sitter på 100-vägen och kommer på sig själv med att tänka ”Jag ska bara blunda och vila ögonen en stund” då är man nog inte så himlans lämplig som bilförare… Som tur är så hann jag tänka klarare innan jag somnade, och hela bilturen gick bra.

Det brukar ge mig en massa energi att köra bil, men just nu blir jag bara trött vad jag än tar mig för, tror jag. Jag blev ju t.o.m. trött av ledigheten jag nyss haft. Men det ska väl bli bra snart, får vi hoppas.

Faktum är att det, om vi har en massa flyt, kan bli riktigt bra redan innan sommaren. Ja, bemanningen kan vi ju inte skynda mer än det finns folk som söker, men iaf. Det går faktiskt framåt.


Må gott!

.

söndag 14 maj 2017

Tacksamhet

Jag har haft en helt fantastisk ledighet, med hur mycket batteriladdning som helst. Våren har bjudit på den allra vackraste fotoupplevelsen jag kunde önska mig, och man kan bara känna tacksamhet över det naturen bjuder på. Helt gratis. Vi måste vara rädda om den.


Jag hade planerat en sista promenad innan jag var tvungen att åka hem igår morse, men där tog bekvämligheten övertag. Jag ville bara passa på att slappa den sista morgonen, och hade lite annat småpyssel att pyssla med. Så jag vilade träningsvärken i benen, och tog det lite extra lugnt istället.


Nu är vi mitt i helgen, och på tisdag går vi ett steg närmare ett fungerande liv, hoppas vi. Lite mer ordning på dagarna, efter dom förutsättningar vi har, och förhoppningsvis snart inte så stora hopp mellan dagar med planerad verksamhet. Snart kanske t.o.m. Göran och jag kan börja vara lite lediga ett dygn i taget, till att börja med. Samtidigt, alltså, bara en sån sak.


Jag önskar er en fortsatt skön helg.



(Fler amatörfoton finns på min fotosida på Facebook, gå gärna in och gilla den).
.

fredag 12 maj 2017

Välbehövligt

Klockan tio igår förmiddag hade jag redan hunnit med en ordentlig nattsömn, morgonkaffe i lugn och ro, en timmes härlig promenad och lite inköp, bl.a. nya blommor till krukorna.

Bara må-bra-grejor alltihop och jag njöt verkligen av varje sekund. En promenad i den stilla morgonen, med spegelblank sjö och morgonpigga fåglar.


Och sen fint i krukorna vid vårt extrahem.


Efter det bara ledigt och göra ingenting. Pratade med en govän i telefonen som gav energi, gosade med katten, käkade ostbågar och tittade på hockey. Hemma är det lugnt och jag är fortfarande ledig.

Det var allt för nu. Hare bäst!

.

torsdag 11 maj 2017

Vilar

Jag hann inte förbereda något inlägg till igår, men nu har vi sett till att jag är lite ledig efter några veckor med dygnetruntpass. Idag måste det bli en mycket efterlängtad promenad med kameran i vår vackra natur som slår ut för fullt just nu. Det är så svårt att ta sig för något när tröttheten överfaller. Jag har liksom ingen lust med nånting, utan vill helst bara vara ifred. Men jag vet ju att frisk luft, sol och motion är den bästa medicinen för att ork och lust ska återvända. Så därför ska jag inte börja resonera med mig själv, utan helt enkelt bara ta kameran och gå!


Men inte än, det får bli lite behagligare temperatur först, och jag njuter av morgonkaffe i min ensamhet så länge. Vi har sms-kontakt, Göran och jag, och jag kan ta mig hem på en halvtimma om något händer. Vi måste unna oss lite ledigt mellan varven nu, annars stupar vi båda två.

Jag började min ledighet med att sova som en stock i nio (!) timmar. Jag behöver normalt bara sova ca 6 timmar, så det var en ordentlig sömn jag fick.

Det känns som livet börjar vända och det är en hel del positiva förhoppningar som hänger i luften. Ungefär samtidigt slog tröttheten till värre än tidigare, när jag borde fått energi av glädje och lättnad. Men det ordnar sig väl antar jag. En dag i taget och fokusera på nuet, som för det mesta är bra. Jag berättar mer när jag vet mer, och när jag vet om det som hänger i luften blir positivt. Annars får jag väl vänta med att glädja er tills det är positivt, helt enkelt.

Sandra mår, efter omständigheterna riktigt bra, och det är vi tacksamma över. Det underlättar massor med en mestadels pigg och glad tjej. Motsatsen är inte att föredra.

Vi har en hel del oroligheter framför oss än, som kommer påverka Sandra. Men med rätt anpassningar så kommer det bli bra i slutändan, och det är ju huvudsaken. Vi måste ju dit, att Sandra ska flytta hemifrån och klara sig utan oss, så vi får göra det bästa av situationen på vägen. Men självklart kommer det bli tufft för alla innan allt faller på plats.


Nu ska jag njuta av tystnaden, och lite fågelkvitter, tills morgonen blir förmiddag. Ha det fint.

.

tisdag 9 maj 2017

Hopp

Igår ville Sandra baka, och det passade bra så jag gjorde en deg på fm. Men när det var dags för henne att rulla frukostbullar och lägga på plåten vände friden till kaos. Så som den gärna gör när tålamod och ork tar slut, eller mina förberedelser är otillräckliga.

Det är ju jag som ska se till att det funkar, och igår misslyckades jag. Sandra stod på toaletten och skrek så hon nästan kräktes och jag tjurade ut som en barnunge. Suck. Men efter en del utbrottande så blev bullarna rullade i alla fall, och resten av dagen flöt på utan några fler utbrott.

Idag ska vi följa det planerade schemat igen, efter tre veckors uppehåll. Sandra är överlycklig att väntan är slut och assistenten här igen.

När vi bara har en extern assistent så blir det så stort för Sandra varje gång hon kommer, och den där strukturen är svårare att hålla. Det påverkar förstås, och gör Sandra mer skör än vanligt. Vi kan ju inte göra något åt det, men hoppas att vi inom kort kan få lite mer ordning, i alla fall fasta dagar i veckan, även om det inte är alla dagar.


Jag fick ett hoppfullt mail igår, från vår handläggare på kommunen. Det är så mycket gammalt som sitter kvar i mig, men vi pratade om det igår kväll, Göran och jag, att vi måste se med öppna sinnen på det vår handläggare gör. För han har faktiskt varit bra hittills.

Men han har samma chef, och hon har ställt till det rejält tidigare, så det är inte lätt att inte tro att det finns nån baktanke med allt. Hursomhelst så jobbar han på i bostadsfrågan, och vem vet… Rätt vad det är så kanske många felaktiga pusselbitar byts ut.

Nu är det full rulle som gäller hela dagen. Ha det fint!

.

måndag 8 maj 2017

Efterlängtad ordning

Tidigt i morse vaknade jag och kastade mig upp för att jag kom på att jag glömt ställa klockan och tänk om jag skulle somna om… Jag vaknar alltid tidigt och somnar aldrig om, men i alla fall. Sen kom jag på att det inte är förrän imorgon som assistenten kommer, så jag kunde ta av jeansen och dra på myskläderna igen.

I morgon kommer även en ny bekantskap och ska träffa Sandra en liten stund. Vi hoppas alla att det är en blivande ny assistent, för det behöver vi verkligen nu. Flera stycken.


Jag skulle önska att jag slapp ta mig igenom alla inskolningar, möten och jobbdagar med externa, nya, assistenter. Det är tufft att vara den enda som kan skola in, men jag vet att det blir bättre ju fler vi blir. Och vi har en bra plan för att andra ska kunna ta över inskolningarna framöver, men just nu är ju alla nya, nya…

Jag orkar verkligen inte jobba alls, utan vill helst vara ifred. Det är enklare att vara själv med Sandra, än att lära upp nya ensam. Men nu är vi i alla fall två assistenter, så introduktionen kan ske utöver assistansen, vilket är en enorm skillnad. Både för mig som ska lära ut, och för den nya som ska lära sig.

Hur det än är så måste vi igenom inskolningarna innan det kan börja fungera och jag kan vara ledig. Så, en dag i taget. Och jag ska verkligen inte klaga! Det finns vänner i min närhet som har det betydligt tuffare just nu.

När man plötsligt hör någon annan säga det man knappt vågat tänka själv när det har krisat för mycket. Att det är nära till att bara finnas en enda utväg, och man önskar att man fick dö tillsammans med den man älskar mest av allt. För att man inte klarar att skapa den trygghet som behövs för ett bra liv.

När någon annan säger just det så känner man att det är okay att känna. Och det är skillnad på att verkställa. Dom som inte förstår känslan har aldrig känt vanmakten tillräckligt starkt. Nu har jag också sagt det, fast jag är inte mitt i det just nu. Men jag var där i höstas, och det är bara en känsla som aldrig kommer verkställas är väl bäst att tillägga här. Förbjudna känslor, men jag tänker att det kanske är fler än jag som tycker att det är skönt att veta att man inte är ensam om dom.

Nu är jag bara trött, men hoppfull. Jag orkar inte vara social och vill helst inte träffa folk alls för tillfället, men inskolningarna måste jag igenom innan vi kan få ett liv igen.

Nåja, det är som det är och det är verkligen ingen idé att gnälla över nåt. Det kommer ju bli bra snart och sen kan vi få ett mer normalt schema, både Göran och jag. Det ni! Då ska vi köpa champagne.


Tack Bluees för din kommentar. Jag tvivlar inte ett dugg på det du skriver. Vår kommun har försökt bli av med oss, och Göran som Sandras Godman. Dom har gått så långt att dom gjort en anmälan, men den kom dom ju ingen vart med, tackolov. Dom kan ta till vilka medel som helst för att få makt.

.

söndag 7 maj 2017

Tacksam

Idag har jag extra stor anledning att vara tacksam över mycket. Visserligen är vi trötta och skulle behöva få ordning innan vi stupar, men det finns saker som gör att vi har det väldigt bra. Alla har rätt att tycka livet är pest ibland, oavsett om det är bagateller eller inte, det som är jobbigt för mig blir inte lättare för att andra har större anledning att vara trötta. Men man bör tänka på vem man lättar sitt hjärta för.

Har den personen nog med sitt gör man klokast i att bara finnas där vid behov, och vända sig till någon annan när man själv behöver ”gnälla” eller få stöd. Om man inte har samma erfarenheter för då kan det vara ett stöd för båda att prata om det jobbiga tillsammans.

Men sen mår man bäst av att faktiskt fokusera på det som är bra, även om man håller på att drunkna i bekymmer. För gör man det så blir det mer energi över till att hantera det som tynger.


Jag har en vän som jag tänker väldigt ofta på. Hon är min hjälte som är expert på att hantera jobbiga situationer och alltid hittar stunder att njuta, eller må bra i. Hon får mig alltid att orka vidare när jag vill ge upp. Kan hon överleva, så kan jag, för mina bekymmer bleknar ganska rejält om jag jämför. Även om jag inte gillar att jämföra med andra, utan tycker att man bara ska utgå från sig själv.

Men jag är i alla fall tacksam över att vårt liv är relativt enkelt just nu. Jag tror på framtiden igen, faktiskt. Jag tror att Sandra kommer få det bra när vi inte finns mer, för vi har folk som tar reda på allt som är viktigt, och som ser till att det kommer vara bra människor runt henne även i fortsättningen. Som tar ansvar utan Görans och min inblandning.

Sandra har ju inga anhöriga alls. Det innebär att kommunen får väldigt lätt att ta över med sina metoder den dagen vi inte finns mer. Så nästa steg blir nu att se till att vi har alternativ. Kommunen får inte utse en Godman, eller ännu värre en förvaltare, till Sandra. Det är dit dom vill och det skulle bli katastrof.

Så vi måste, så fort orken återvänder, försöka hitta alternativ där kommunen har så lite inblandning som möjligt. Och i dom fall där vi inte kan undvika deras inblandning, så måste vi se till att det finns något skydd. Sen kan vi slappna av helt.


Jag är iallafall tacksam över att Sandra inte är utåtagerande. Att hon mår relativt bra, och är lätt att tycka om. Det gör det ju enklare att hitta folk som vill jobba hos henne. Med rätt stöd och attityd är jag ganska övertygad om att det är både roligt, och inte så värst besvärligt, att jobba hos Sandra.

Jag är också väldigt, väldigt tacksam över att hon är frisk. Att vi inte behöver vara oroliga över hennes liv.

Och jag är tacksam över att Göran och jag har hållit ihop och blivit ett bra team. Att vi kan stötta och avlasta varandra.

Var rädda om er.

.

lördag 6 maj 2017

Premiär

Igår var Sandra ute nästan hela dagen. Hon älskar att vara ute när det är någorlunda bra väder. Dvs när det inte ösregnar eller snöstormar. Eller är halt. Att promenera i blåsväder går bra, och duggregn med, men ska vi vara ute på tomten länge så är det ju skönast för alla med bättre väder. Så igår passade vi på.

Göran och Sandra har grillat korv några gånger i år, när jag var sjuk t.ex. Det kan låta som en dum utmaning när man är själv, men det är enklare att vara ute då. Det som kan vara svårt är att ta sig ut eller in, beroende på Sandras dagsform, ork och humör.

Hursomhelst så var det den första riktiga grillningen för i år. Det Sandra förknippar med att grilla, då vi sitter ute och äter lunch. Damen var på strålande humör mest hela dagen och allt gick bra.


Dagen till ära firades med coca cola till maten (för Sandras del) vilket inte händer så särskilt ofta. Aptiten var extra god och det brukar den vara när vi grillar.

I övrigt gick dagen ganska fort och det hände just inte så mycket annat, utöver det vanliga. Idag skulle det visst fortsätta vara försommarväder, åtminstone på förmiddagen, så jag antar att vi passar på att utnyttja det, även om det inte blir grillning till lunch. För sen skulle visst aprilvädret komma tillbaks ett tag.

Om planen nu håller för kommande vecka, så kanske jag kan få lite ledigt. Det var ju ett tag sen nu och jag har liksom längtat hela vintern efter att få testa nya kameran i vitsippsbackarna. Så har jag tur så blir det en fotopromenad på torsdag. Och ni som har väntat på telefontid med mig, kanske att det funkar på onsdag em. (Eller på torsdag om det inte blir fotopromenad-väder). Det är bara att testa, så svarar jag om jag kan, helt enkelt.

Det var allt för nu. Ha det finemang!

.

torsdag 4 maj 2017

Lugnt

När vi visade ”vänta-kalendern” jag skrev om häromdagen för Sandra, så blev hon mycket lugnare. Visst längtar hon, men hon tjatar inte lika mycket. Innan vi tog fram kalendern så var det första Sandra sa på morgnarna att vi skulle säga till när hennes assistent skulle komma. Sen var det gnäll-tjat mest hela dagarna, och det sista hon sa på kvällarna.

Nu kan hon säga andra saker och nämner bara lite då och då att hon ska dra bort en lapp varje morgon, och när dom är slut då kommer assistenten igen. Det är jätteskönt för oss att slippa höra tjatet, men framförallt är det skönt för Sandra som får det tydligare och inte behöver stressa upp sig.

Det råkade bli ett tre veckors uppehåll så det är ju inte så konstigt att damen påverkas. Hon har dessutom svikits lite för många gånger i sitt liv för att känna sig trygg med det vi säger. Kommer folk verkligen som dom lovat? Hur ska Sandra kunna veta när vi inte kan förklara skillnaden och orsakerna till att folk försvinner ur hennes liv?

Det är ju inte bara personal som har försvunnit genom åren, utan även hennes släktingar som tyckte så mycket om henne när hon var liten…

Nåja, det är som det är och vi har bara att försöka hantera det så bra vi kan. Nu är det lugnare i alla fall, och det känns otroligt skönt.

Idag ska vi ha möte dagen lång, så det kommer bli en lite tråkig dag för Sandras del. Eftersom det bara är Göran och jag som jobbar, så får vi turas om att möta och assistera bäst vi kan. Det blir ju inga större aktiviteter utan vi får försöka roa damen med lite sånt som inte kräver så mycket planering och stök. Det ska säkert gå bra.

Imorgon är planen att vi ska grilla. Vi har ju grillat flera gånger redan, men inte ”på riktigt” så som Sandra förknippar med att grilla. Att sitta ute och äta riktig mat. Det är bara att passa på när vädret bjuder på ”nästan sommar” 😊


Jag avslutar med en länk. Det är Anna som undrar undrar vart jag har hittat strumporna i det här inlägget, och dom finns HÄR.

Må så gott alla som kikar in hos mig!

.

onsdag 3 maj 2017

Det var bra också

Efter gårdagens inlägg känner jag att jag måste få lite jämnvikt, så det inte låter som jag bara gnäller. Syftet med inlägget var att belysa vikten av närvaro, och se individen. Att påminna om vem som jobbar för vems skull. Att lära av misstag för att utvecklas och göra det bättre nästa gång. Och att det är väldigt bra att filma (jag ser ju en hel del missar även på dom filmer vi gjort hemma under Sandras uppväxt).

Jag är faktiskt ganska nöjd av mig för det mesta. Mår Sandra bra så lägger jag mig inte i hur andra gör och småfel gör vi alla hela tiden. Det är förresten inte felen jag fokuserar på, utan hur man hanterar situationerna när det sker. Och hur man tänker till för att undvika samma misstag nästa gång. Det är bara det som är viktigt, det är då man tar ansvar och är proffsig på jobbet. Man får aldrig skylla på en diagnos och liksom låta det fortsätta vara fel utan att försöka åtgärda och förbättra. Det är så vi måste jobba hela tiden, för att det blir fel då och då kommer vi aldrig ifrån.


Det fanns många bra tillfällen under den här perioden också, och som är med på samma film. En av lärarna (som jag inte tror var pedagog) var både lyhörd och närvarande. Hon är med mest på den filmen jag skrev om igår. Med henne är det nästan inga utbrott alls.

Efter skolan gick Sandra på ett helt vanligt fritids, utan anpassningar, men med en resurs. Inte heller hon var pedagog, men väldigt duktig. När jag ser filmen nu, så ser jag en resurs som jobbar lite enligt Son-rise helt utan att någon av oss visste vad det var. (Jag vet inte så mycket om det än nu heller, men lite i grova drag handlar det mycket om att vara närvarande och ta fasta på individens egna intressen).

Inte heller på fritids har Sandra några större utbrott, trots att det inte var anpassat, utan en väldigt rörig miljö med fritidsbarn som både lät högt och sprang mycket. När jag såg hur fint resursen och Sandra leker tillsammans på filmen, och hur lugn Sandra är trots allt stök, så kom jag på att vi måste få in "Leka" i Sandras schema.

Jag håller på att skissa lite på ett framtida upplägg, och ska nog ta och peta in
en del tid för lek i schemat. I leken kan all möjlig träning bakas in.
Det ska vara roligt att utvecklas.

Nåja, nog om det. Jag ville bara få fram att det fanns väldigt bra och fina människor runt Sandra även innan vi bytte skola. Alla gjorde sitt bästa, men alla lyckades inte lika bra. När vi sen bytte så vände ju alltihop. Dom åren, i den anpassade skolan, är Sandras absolut bästa år. När skolan slutade vände det neråt igen, och nu försöker vi hitta tillbaks till tryggheten som vi sen hoppas ska få stanna i Sandras vuxna liv framöver. Vi har kommit fram till att det är väldigt viktigt att ha kompetens runt Sandra, och förstå behoven om det ska fungera.


Igår var jag till vc och fick en kortisonspruta i axeln. Har jag nu en massa tur så räcker det med den och jag slipper operation. Förra axeln sökte jag inte lika snabbt för, och det hann bli ganska illa, så nu när jag kände igen symptomen sökte jag direkt. Jag hoppas det kanske leder till att det räcker med en spruta.

Det är inget allvarligt eller så, men så klart att det är skönast om det gav med sig utan fler åtgärder. Operation är ju alltid en viss risk, och det tar några veckor med sjukskrivning som jag är glad om jag slipper, förstås. Men, det är en baggis egentligen och jag är tacksam att jag inte har värre krämpor.

På tal om det så var jag på en hälsokoll för lite sen, en sån får vi när vi kommer upp i lite ålder i det här landstinget. Väldigt bra service, måste jag säga. Och jag var kärnfrisk! Det var skönt att få sånt som kolesterol, blodfetter och blodsocker kollat, för det gör man ju inte annars. Som sagt, det finns mycket att vara tacksam över.


Imorgon ska vi ha några anställningsintervjuer igen. Håll tummarna, är ni snälla.

Hare bäst!

.

tisdag 2 maj 2017

Närvaro och ansvar

Sandra tittar väldigt mycket på en av sina ”skola-filmer” just nu. Det är en av filmerna från första skolan, en särskola, och den tittar hon på om och om igen. På den tiden visste vi inte så mycket om vare sej Sandra eller autism, så jag ser en hel del som hade behövt vara annorlunda. Ni som följt bloggen vet att Sandra bytte skola sen, till en träningsskola för elever med autism, eftersom den första inte fungerade.

Det är inte alls konstigt att Sandra hade både låsningar och utbrott flera gånger om dagarna, och dessutom däckade helt var och varannan vecka. Jag tycker det är lite jobbigt att se filmerna från när Sandra var liten, då vi gjorde så mycket fel. Eller vi gjorde ju så gott vi kunde, men idag ser jag ju hur fel det var.

På den skola-film som Sandra vill se hela tiden, är det så tydligt hur utbrotten och oron framkallas vid flera tillfällen. Omedvetet, förstås. Det saknas kunskap, och något som jag ifrågasatte redan på den tiden, att dom skulle ”se” Sandra. Inte en grupp elever…


Vid ett tillfälle i filmen ska dom gå ut på rast, och läraren hjälper Sandra klä på sig. Sandras stress ökade för varje klädesplagg och tillslut brister det ju.

När läraren befaller Sandra som om hon vore en hund som ska lyda (i tron om att det måste vara korta raka kommandon, förstås, så det handlar inte om någon illvilja) och upprepar samma ord om och om igen, utan att lyssna på vad Sandra svarar, så är det ju liksom dömt att misslyckas.

Läraren - Halsduk!
Sandra - Inte ha vantar.
Halsduk!
Inte ha vantar!!!
Halsduk!
Inte ha…!!!
JO! Halsduk! Annars fryser Sandra om halsen.
Sätter på Sandra halsduken, och säger med sån där ”berömma sin hund-röst”
Braa! Vad du är duktig! Eller ”dutti” snarare än duktig...

Samma procedur med jacka och stövlar.

Läraren fortsätter - Mössa och vantar!
Sandra - Sitta i fickan vantar (skrik o gråt)
Mössa!
Sitta i fickan vantar (tappar nästan andan)
Mössa!
Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar….
Mössa!
Sitta i fickan vantar…

Läraren får tillslut på mössan och säger med den där ”berömma sin hund-rösten”
Braa! Vad du är dutti!
Sandra - Sitta i fickan vantar…
Läraren - Vantar!
Sitta i fickan vantar (hoppar och skriker) sitta i fickan vantar…
Vantar!
Sitta i fickan vantar…
Annars fryser Sandra om handen.
Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar…
Ska du ha dom i fickan då?
Sandra blir lugn direkt.
Då får Sandra sätta på vantarna sen.

Nu går det ju inte att få med tonfallet i lärarens röst här, men den förstärker det där att ”du ska lyda” och det låter faktiskt som om det är en hund hon tränar. Jag får liksom rysningar.


Det var inte lärarnas fel att det inte fungerade, mer än att dom kanske skulle krävt hjälp istället för att bara skylla Sandras humör på hennes autism... (Och ibland kanske använt lite sunt förnuft och faktiskt bara lyssnat på henne). Vi såg till att det kom dit en person från ett ställe som på den tiden hette ”Autismcentrum” inom Habiliteringen.

Men inte ens av pedagogerna på Autismcentrum fick lärarna rätt verktyg. Ingen visste hur vi skulle få Sandra att må bra i skolan, och hur hennes utbrott skulle minskas. Så lärarna gjorde så gott dom kunde, jag vill inte klandra någon!

Hur skulle läraren fått på Sandra kläderna utan alla utbrott då? Jo, genom väl förberedda och tydliga rutiner, och bra planering. Upp-strukturerat, avskilt, och tydligt. Samma procedur varje gång. Kläder framme i rätt ordning. Och en lärare som bara hjälper till med det som Sandra inte fysiskt kan själv. Som med is i magen håller sig borta (inom hörhåll) tills fysisk hjälp behövs. Som låter Sandra vara ifred tills hon är redo, även om det tar tid. För det kommer ändå gå fortare än om man går dit och tjatar.

I en annan sekvens så har Sandra gymnastik, tillsammans med övriga elever, även om det var en liten klass. Många jättejobbiga intryck för Sandra, och hon hade vid några tillfällen enskild träning med gymnastikläraren. Just dom tillfällena var ganska bra, i det stora hela. Vid ett tillfälle när Sandra var i gruppen, så skulle läraren antagligen, av någon anledning, visa på filmen att Sandra kunde klättra på ribbstolen. Det hade väl varit ok om det nu var så att hon behärskade det…

Sandra står någon pinne upp och klamrar sig fast samtidigt som hon ropar på hjälp! Hon säger alltså ”Hjälp” på filmen! Vad gör läraren? Jo, hon står bredvid och pushar Sandra ”Ta upp handen då, upp med handen” För att få Sandra att kättra på den där jävla ribbstolen. Varför då?? Varför inte bara lyssna på Sandra och hjälpa henne att klättra ner istället? Sånt tycker jag faktiskt inte att man behöver vara specialpedagog för att fatta!

Sen kunde dom ha övningar i att be om hjälp när dom satt i bänken med olika material… Men ska man lära Sandra att be om hjälp (vilket hon fortfarande inte behärskar) så måste man väl uppmuntra dom tillfällen då det händer i verkliga livet. Om Sandra ber om hjälp för att hon behöver hjälp så fattar väl vilken människa som helst att man hjälper henne?! Hon kopplar ju inte ihop det pedagogiska materialet i bänken på en tisdag med att hon kan be någon om hjälp när hon är i nöd på en fredag?! Särskilt inte om det inte är någon som lyssnar när hon ber… Suck.

Att kunna be om hjälp är förövrigt en mycket viktigare egenskap att lära sig än att kunna klättra. Inte en enda gång har hon behövt kunna klättra i en ribbstol sen skolan slutade.


Men jag är så tacksam över dom filmer vi har från båda skolorna. Dels älskar Sandra att titta på dom, och dom hjälper henne att komma ihåg. Jag måste tillägga att hon själv har trivts överallt med alla som har engagerat sig i henne, även på dom ställen där o-anpassningarna orsakade att hon inte mådde bra.

Filmerna hjälper oss att göra rätt, och förstå vad som blev fel och varför. Det har vi nyttan av idag, även om det känns jobbigt att se dom uppenbara fel som gjordes. Som inte var uppenbara då, förstås, för ingen gjorde fel med flit.

Summa summarum dock. Under alla år, på alla verksamheter och med alla ansvariga runt Sandra, så syns det tydligt när det har funkat, och när det inte har det. På dom ställen det har fungerat (bl.a. skola nr 2) så har man utgått från Sandras behov och tagit ansvar som personal. När det inte har fungerat så har man utgått från personalens behov och lagt ansvaret för Sandras mående på Sandra själv. En mycket viktig skillnad att ha i åtanke för alla som jobbar med personer som är beroende av andra.



.