Sandra
tittar väldigt mycket på en av sina ”skola-filmer” just nu. Det är en av
filmerna från första skolan, en särskola, och den tittar hon på om och om igen.
På den tiden visste vi inte så mycket om vare sej Sandra eller autism, så jag ser
en hel del som hade behövt vara annorlunda. Ni som följt bloggen vet att Sandra
bytte skola sen, till en träningsskola för elever med autism, eftersom den
första inte fungerade.
Det
är inte alls konstigt att Sandra hade både låsningar och utbrott flera gånger
om dagarna, och dessutom däckade helt var och varannan vecka. Jag tycker det är
lite jobbigt att se filmerna från när Sandra var liten, då vi gjorde så mycket
fel. Eller vi gjorde ju så gott vi kunde, men idag ser jag ju hur fel det var.
På
den skola-film som Sandra vill se hela tiden, är det så tydligt hur utbrotten
och oron framkallas vid flera tillfällen. Omedvetet, förstås. Det saknas
kunskap, och något som jag ifrågasatte redan på den tiden, att dom skulle ”se”
Sandra. Inte en grupp elever…
Vid
ett tillfälle i filmen ska dom gå ut på rast, och läraren hjälper Sandra klä på
sig. Sandras stress ökade för varje klädesplagg och tillslut brister det ju.
När
läraren befaller Sandra som om hon vore en hund som ska lyda (i tron om att det
måste vara korta raka kommandon, förstås, så det handlar inte om någon illvilja)
och upprepar samma ord om och om igen, utan att lyssna på vad Sandra svarar, så
är det ju liksom dömt att misslyckas.
Läraren
- Halsduk!
Sandra
- Inte ha vantar.
Halsduk!
Inte
ha vantar!!!
Halsduk!
Inte
ha…!!!
JO!
Halsduk! Annars fryser Sandra om halsen.
Sätter
på Sandra halsduken, och säger med sån där ”berömma sin hund-röst”
Braa!
Vad du är duktig! Eller ”dutti” snarare än duktig...
Samma
procedur med jacka och stövlar.
Läraren
fortsätter - Mössa och vantar!
Sandra
- Sitta i fickan vantar (skrik o gråt)
Mössa!
Sitta
i fickan vantar (tappar nästan andan)
Mössa!
Sitta
i fickan vantar Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar….
Mössa!
Sitta
i fickan vantar…
Läraren
får tillslut på mössan och säger med den där ”berömma
sin hund-rösten”
Braa! Vad du är dutti!
Sandra
- Sitta i fickan vantar…
Läraren
- Vantar!
Sitta
i fickan vantar (hoppar och skriker) sitta i fickan vantar…
Vantar!
Sitta i fickan vantar…
Annars
fryser Sandra om handen.
Sitta
i fickan vantar Sitta i fickan vantar…
Ska
du ha dom i fickan då?
Sandra
blir lugn direkt.
Då
får Sandra sätta på vantarna sen.
Nu
går det ju inte att få med tonfallet i lärarens röst här, men den förstärker
det där att ”du ska lyda” och det låter faktiskt som om det är en hund hon
tränar. Jag får liksom rysningar.
Det
var inte lärarnas fel att det inte fungerade, mer än att dom kanske skulle
krävt hjälp istället för att bara skylla Sandras humör på hennes autism... (Och
ibland kanske använt lite sunt förnuft och faktiskt bara lyssnat på henne). Vi såg till
att det kom dit en person från ett ställe som på den tiden hette ”Autismcentrum”
inom Habiliteringen.
Men inte ens av pedagogerna på Autismcentrum fick lärarna rätt verktyg. Ingen
visste hur vi skulle få Sandra att må bra i skolan, och hur hennes utbrott
skulle minskas. Så lärarna gjorde så gott dom kunde, jag vill inte klandra
någon!
Hur
skulle läraren fått på Sandra kläderna utan alla utbrott då? Jo, genom väl
förberedda och tydliga rutiner, och bra planering. Upp-strukturerat, avskilt,
och tydligt. Samma procedur varje gång. Kläder framme i rätt ordning. Och en
lärare som bara hjälper till med det som Sandra inte fysiskt kan själv. Som med
is i magen håller sig borta (inom hörhåll) tills fysisk hjälp behövs. Som låter
Sandra vara ifred tills hon är redo, även om det tar tid. För det kommer ändå
gå fortare än om man går dit och tjatar.
I
en annan sekvens så har Sandra gymnastik, tillsammans med övriga elever, även
om det var en liten klass. Många jättejobbiga intryck för Sandra, och hon hade
vid några tillfällen enskild träning med gymnastikläraren. Just dom tillfällena
var ganska bra, i det stora hela. Vid ett tillfälle när Sandra var i gruppen,
så skulle läraren antagligen, av någon anledning, visa på filmen att Sandra kunde
klättra på ribbstolen. Det hade väl varit ok om det nu var så att hon
behärskade det…
Sandra
står någon pinne upp och klamrar sig fast samtidigt som hon ropar på hjälp! Hon
säger alltså ”Hjälp” på filmen! Vad gör läraren? Jo, hon står bredvid och
pushar Sandra ”Ta upp handen då, upp med handen” För att få Sandra att kättra
på den där jävla ribbstolen. Varför då?? Varför inte bara lyssna på Sandra och
hjälpa henne att klättra ner istället? Sånt tycker jag faktiskt inte att man
behöver vara specialpedagog för att fatta!
Sen
kunde dom ha övningar i att be om hjälp när dom satt i bänken med olika
material… Men ska man lära Sandra att be om hjälp (vilket hon fortfarande inte
behärskar) så måste man väl uppmuntra dom tillfällen då det händer i verkliga
livet. Om Sandra ber om hjälp för att hon behöver hjälp så fattar väl vilken
människa som helst att man hjälper henne?! Hon kopplar ju inte ihop det
pedagogiska materialet i bänken på en tisdag med att hon kan be någon om hjälp
när hon är i nöd på en fredag?! Särskilt inte om det inte är någon som lyssnar
när hon ber… Suck.
Att
kunna be om hjälp är förövrigt en mycket viktigare egenskap att lära sig än att
kunna klättra. Inte en enda gång har hon behövt kunna klättra i en ribbstol sen
skolan slutade.
Men
jag är så tacksam över dom filmer vi har från båda skolorna. Dels älskar Sandra
att titta på dom, och dom hjälper henne att komma ihåg. Jag måste tillägga att
hon själv har trivts överallt med alla som har engagerat sig i henne, även på
dom ställen där o-anpassningarna orsakade att hon inte mådde bra.
Filmerna
hjälper oss att göra rätt, och förstå vad som blev fel och varför. Det har vi
nyttan av idag, även om det känns jobbigt att se dom uppenbara fel som gjordes.
Som inte var uppenbara då, förstås, för ingen gjorde fel med flit.
Summa
summarum dock. Under alla år, på alla verksamheter och med alla ansvariga runt
Sandra, så syns det tydligt när det har funkat, och när det inte har det. På
dom ställen det har fungerat (bl.a. skola nr 2) så har man utgått från Sandras
behov och tagit ansvar som personal. När det inte har fungerat så har man
utgått från personalens behov och lagt ansvaret för Sandras mående på Sandra
själv. En mycket viktig skillnad att ha i åtanke för alla som jobbar med
personer som är beroende av andra.
.