Efter
gårdagens inlägg känner jag att jag måste få lite jämnvikt, så det inte låter
som jag bara gnäller. Syftet med inlägget var att belysa vikten av närvaro, och
se individen. Att påminna om vem som jobbar för vems skull. Att lära av misstag
för att utvecklas och göra det bättre nästa gång. Och att det är väldigt bra att filma (jag ser ju en hel del missar även på dom filmer vi gjort hemma under Sandras uppväxt).
Jag
är faktiskt ganska nöjd av mig för det mesta. Mår Sandra bra så lägger jag mig
inte i hur andra gör och småfel gör vi alla hela tiden. Det är förresten inte
felen jag fokuserar på, utan hur man hanterar situationerna när det sker. Och
hur man tänker till för att undvika samma misstag nästa gång. Det är bara det
som är viktigt, det är då man tar ansvar och är proffsig på jobbet. Man får
aldrig skylla på en diagnos och liksom låta det fortsätta vara fel utan att försöka
åtgärda och förbättra. Det är så vi måste jobba hela tiden, för att det blir
fel då och då kommer vi aldrig ifrån.
Det
fanns många bra tillfällen under den här perioden också, och som är med på
samma film. En av lärarna (som jag inte tror var pedagog) var både lyhörd och
närvarande. Hon är med mest på den filmen jag skrev om igår. Med henne är det
nästan inga utbrott alls.
Efter
skolan gick Sandra på ett helt vanligt fritids, utan anpassningar, men med en
resurs. Inte heller hon var pedagog, men väldigt duktig. När jag ser filmen nu,
så ser jag en resurs som jobbar lite enligt Son-rise helt utan att någon av oss
visste vad det var. (Jag vet inte så mycket om det än nu heller, men lite i
grova drag handlar det mycket om att vara närvarande och ta fasta på individens
egna intressen).
Inte
heller på fritids har Sandra några större utbrott, trots att det inte var
anpassat, utan en väldigt rörig miljö med fritidsbarn som både lät högt och
sprang mycket. När jag såg hur fint resursen och Sandra leker tillsammans på filmen, och hur lugn Sandra är trots allt stök, så kom jag på att vi måste få in "Leka" i Sandras schema.
Jag håller på att skissa lite på ett framtida upplägg, och ska nog ta och peta in en del tid för lek i schemat. I leken kan all möjlig träning bakas in. Det ska vara roligt att utvecklas. |
Nåja,
nog om det. Jag ville bara få fram att det fanns väldigt bra och fina människor
runt Sandra även innan vi bytte skola. Alla gjorde sitt bästa, men alla lyckades inte lika bra. När vi
sen bytte så vände ju alltihop. Dom åren, i den anpassade skolan, är
Sandras absolut bästa år. När skolan slutade vände det neråt igen, och nu
försöker vi hitta tillbaks till tryggheten som vi sen hoppas ska få stanna i
Sandras vuxna liv framöver. Vi har kommit fram till att det är väldigt viktigt
att ha kompetens runt Sandra, och förstå behoven om det ska fungera.
Igår
var jag till vc och fick en kortisonspruta i axeln. Har jag nu en massa tur så
räcker det med den och jag slipper operation. Förra axeln sökte jag inte lika
snabbt för, och det hann bli ganska illa, så nu när jag kände igen symptomen
sökte jag direkt. Jag hoppas det kanske leder till att det räcker med en
spruta.
Det
är inget allvarligt eller så, men så klart att det är skönast om det gav med
sig utan fler åtgärder. Operation är ju alltid en viss risk, och det tar några
veckor med sjukskrivning som jag är glad om jag slipper, förstås. Men, det är
en baggis egentligen och jag är tacksam att jag inte har värre krämpor.
På
tal om det så var jag på en hälsokoll för lite sen, en sån får vi när vi kommer
upp i lite ålder i det här landstinget. Väldigt bra service, måste jag säga.
Och jag var kärnfrisk! Det var skönt att få sånt som kolesterol, blodfetter och
blodsocker kollat, för det gör man ju inte annars. Som sagt, det finns mycket att
vara tacksam över.
Imorgon
ska vi ha några anställningsintervjuer igen. Håll tummarna, är ni snälla.
Hare
bäst!
.
1 kommentar:
Tummarna hållna 😊 Men måste lägga in en liten protest.. jag tyckte inte alls att du gnällde i gårdagens inlägg. Du belyste vilka problem som uppstår när inte en människa med autism inte blir bemött på rätt sett. Det är en viktigt kunskap att ta till sig.
Kram fina
Skicka en kommentar