JAG och källorna

Jag kan bara inte släppa det här. Ni som följt min blogg en tid förstår nog varför. Som jag kämpat för just den grupp av människor som JAG faktiskt IQ-diskriminerar genom att sprida desinformation. Jag blir ledsen och arg. Och förbannat trött.

Klippet som jag länkade till sist (ß länk till det inlägget) sprids nu på fb i ett sponsrat inlägg. Jag vill så gärna ställa lite frågor till Cecilia Blanck, men det går inte att diskutera när det bara blir en envägskommunikation. När jag blir ett hot istället för någon att samarbeta med.

Jag tycker det är jättebra att värna om assistansen, och alla människors lika värde, och jag är helt med på att motverka att personer med IF utsätts för kränkande behandling. Jag är emot institutioner och jag värnar mest av allt om individanpassning. Självklart, det är mitt stora uppdrag i livet, liksom. Så jag fattar inte varför man inte kan prata med dom som säger sig jobba för samma sak?

Jo, för jag tycker att även gruppbostäder ska finnas och anser att det finns människor som har behov av just det stödet. Där skär det sig, för dom som utger sig för att värna om alla människors lika värde och gapar om att man inte ska IQ-diskriminera, dom anser att alla mår bäst med samma stöd… Assistans.

Det ger dom rätt att smutskasta alla andra möjligheter. Jag förstår faktiskt inte hur man kan såga något som vissa människor (som dom säger sig värna om) faktiskt behöver för att inte bli kränkta.

Varför ställer jag då inte frågorna i klippet som sprids på fb? Helt enkelt för att jag inte orkar med kommentarerna en gång till. Det går inte att fråga och föra ett samtal när dom som läser inte tar till sig det jag skriver utan bestämmer vad jag tycker. Jag hade tänkt göra lite inlägg utifrån kommentarerna jag har sparat, men jag vet inte om jag kan få ihop det, faktiskt. Här är ett exempel, för att visa vad jag menar med envägskommunikation. Jag är markerad med vitt.

 

Frågorna jag ställer får jag inga svar på, men påståenden om att jag inte tycker assistans är bra återkommer flera gånger. Jag vet inte hur tydlig man måste vara, men det känns som att prata med personer som blivit hjärntvättade. Man når liksom inte fram.

Nåja, jag efterlyser lite källkritik och frågorna som jag skulle vilja ha svar på angående klippet är:

-Vilka är dom starka krafterna i kulisserna? Källa?

-Vilka är dom självutnämnda experterna som påstår att det finns en metod som passar alla individer? Källa?

-Vad är det för metod du pratar om? Källa?

-Vad är det för nya hus med designade fiffiga lösningar som byggs? Källa?

-Vad är enligt dig en institution?

-Vad är enligt dig en anpassad gruppbostad?

-Om du anser att det är samma sak, vart har du tagit den informationen ifrån? Källa?

-Vad är det som är dåligt med en individanpassad gruppbostad? Vad har det åsamkat den här gruppen och på vilket sätt? Källa?

Dela gärna det här inlägget, så vi får en lite nyanserad bild av gruppbostäder. Tack.

.

IQ-diskriminering

Jag är innerligt trött på kränkta människor som måste linda in verkligheten i nåt slags gulligull. Först kom ”funktionsvariation” eller, först kom kanske ”superhjältar” jag minns inte riktigt. Det är väl toppen för dom som inte har behov av extra stöd. Självklart ska man inkluderas i samhället om man klarar det, absolut! Men jag är också en funktionsvarierad superhjälte, det är väl alla, liksom… Om man inte erkänner att det är svårt, och finns svårigheter, så är det ju inte så lätt för andra att förstå att man behöver extra stöd och anpassning.

Nu har jag (efter en märklig diskussion på nätet som jag ev. återkommer till i ett annat inlägg) sett ännu ett konstigt ord. IQ-diskriminering. Ja, alltså, jag fattar ju betydelsen, och den är det egentligen inget fel på. Personer med IF ska också lyssnas på. Det är ju viktigt, alla som förstår sitt eget bästa och kan ta ansvar för egna val, ska självklart bli lyssnade på! Det tror jag dom flesta tycker, och jag förstår också att det inte är så självklart överallt så man måste belysa det.

Däremot så tycker jag att det är IQ-diskriminering att inte inse att det finns människor som inte förstår mer än ett mycket litet barn, och inte har förmågan att ta ansvar och beslut rörande sig själv. Man måste ju för fan skilja på det?!

Nej, inte enligt föreningen JAG, och inte enligt dom som blivit hjärntvättade av deras påståenden. Ber om ursäkt om jag kränker fler lättkränkta nu, men allt handlar inte om dom med lättare IF, faktiskt! Dom med svår IF och autism behöver helt andra anpassningar. Säger man det högt blir man fan lynchad. Helt otroligt!

Min energi går ju självklart mest till mitt eget barn, men jag slåss faktiskt för att det ska tas hänsyn till allas individuella behov. Jag har aldrig sagt att assistans är dåligt, jag har bara sagt att det är dåligt för personer som inte själva kan larma eller tala om hur dom behöver bemötas. Om det inte finns otröttliga anhöriga som alltid kommer finnas på plats… Det måste ju vara upp till var och en, men det är fortfarande dåligt för personer som inte kan larma och inte har anhöriga. Dom människorna måste ju också ha rätt till ett liv utan kränkningar.

HÄR kan ni se ett klipp om hur föreningen JAG sprider desinformation angående ”alla med autism” och gruppbostäder (eller institutioner som dom kallar det, och sprider ut att det skulle vara samma sak).

Det finns dåliga gruppbostäder, och kommuner som bygger stora institutioner (i vår egen kommun t.ex.) men sånt har jag aldrig sagt att det är ett alternativ. Det är bristen på bra gruppbostäder som är ett problem. Det måste finnas s.k. BoDa-verksamheter i alla kommuner, för dom personer som behöver mest hjälp av alla i samhället. Dom som inte kan bestämma över sina egna liv, inte kan larma kränkningar och inte bör ha assistans.

Jag tittade närmare på JAGs hemsida. Bl.a. står det att särskolor och träningsskolor är dåliga och bara bidrar till att IQ-diskriminerade inte får möjlighet att lära sig räkna, läsa och skriva. Men hjälp! Jag blir ju helt förskräckt! Det om något är väl IQ-diskriminering! Läs mer HÄR.

Det kändes som jag var inne och läste hos en sekt som tror att svår IF inte finns om man ignorerar det. Jag blev mörkrädd och skrev till UG att dom behöver göra en uppföljning på programmet om gruppbostäder. Hoppas dom granskar det här.

.

I väntans tider

Jag har ju berättat att jag har svårt att skriva just nu, och nu när vi väntar på viktiga besked så är det värre än någonsin. Jag kan inte fokusera alls, så jag ber om ursäkt. Nu är det väl ingen som lider av att jag inte uppdaterar här, mer än jag själv, men iallafall. Skrivandet har alltid varit min ventil, så jag saknar det.

Jag försöker att vara närvarande ”här och nu” vilket gör att orken räcker lite längre. För det är ovissheten som tär mest. Hade vi ett datum, eller nåt slags positivt besked, typ ”Om tre år kommer vi kunna erbjuda ett bra boende för Sandra” så hade vår energi troligtvis räckt. Men, som sagt, en timme i taget. Mer kan vi ju inte göra.

Jag väntar också svar på röntgen som gjordes för ett tag sen och som jag skulle fått svar på för över en vecka sen nu. Jag får väl själv ringa läkaren när jag hinner och orkar framöver, om det inte dyker upp nåt svar snart. Det är väl inget allvarligt, men jag hoppas att få lite hjälp så jag klarar att ta ett annat jobb när Sandra flyttar. Eftersom jag är barnskötare så är det ju inom förskolan jag kommer söka jobb, alternativt inom LSS. Då måste min kropp klara det om jag ska ha en chans.

Just nu är det lite deppigt, faktiskt. Det är bara Sandras framtid som är viktig och själv har jag inte så mycket kvar när det är ordnat. Men jag hoppas ork och livslust återvänder när jag får tid över till mig själv igen.

Nåja, det är som det är. Men det är lite stiltje i hjärnkontoret just nu, medan jag väntar på div svar. Med Sandra är det väl lite si och så. Vi vet fortfarande inte om det är en tillfällig (om än långvarig) svacka som beror på att vi inte har den struktur och anpassning som hon behöver, eller om det faktiskt är något annat, fysiskt, som felar. Vi kommer ju troligtvis inte att få reda på orsaken förrän hennes liv anpassas bättre.

Vi kan bara göra vårt bästa, men det räcker inte. När Sandra fick stimulans och struktur i skolan (och under skoltiden även på korttids) så räckte ju det. Hemma kunde vi vara familj och hade inte så många timmar över att strukturera upp. Det fungerade väldigt bra när vi hade ett ordentligt schema, med fasta aktiviteter (skola och korttids) tydligt uppsatt åt henne.

Det var bara loven som var jobbiga då, eftersom det blev för mycket tid hemma och den struktur som hon behöver inte är möjlig att ha i vardagens familjeliv. Loven var jättejobbiga, faktiskt, och det var korttids som räddade familjen då.

Nu har vi ju ingenting. Sandra är hemma dygnet runt och har varit det i flera år. Det är skittungt för oss och alldeles för ostrukturerat för Sandra. Det gick bra i några dagar, max en vecka när Sandra gick i skolan. Inte flera år.

.