lördag 31 oktober 2015

Drar i handbromsen

Som jag skrev sist så har jag kommit av mig lite i skrivandet och hade min blogg varit mer poppis med många besökare så hade jag väl haft en frågestund. Det brukar lösa upp skrivtorkor ganska bra.


Men jag kan ju berätta hur det går med problemet som blev större förra veckan. Sandra började få fobi över avloppet i badkaret och det blev bara värre så vi trodde ett tag att hon inte skulle klara att bada/duscha, vilket hon måste göra varje dag.

Det vi gjorde då var att backa lite i vår framfart av nyheter som har varit på sistone. Och då pratar jag om ytterst små förändringar, dom flesta. Saker som man lätt tror inte ska spela någon större roll, men som tar av Sandras energi lite här och där. Alla bäckar små…

Vi har bl.a. justerat lite rutiner för att få bättre flyt och lugn runt Sandra. Som att hon har fått en skål med lite frukt på morgonen så hon lättare ska landa på jobbet innan hon klarar att sätta igång med sina arbetsuppgifter. Och att vi har infört ett toabesök på fm varje dag eftersom Sandra inte alltid har varit på toa när hon kommer från korttids. Då är det bättre för henne att ha toarutinen lika varje dag istället för att bli orolig dom gånger hon behöver gå på toa och vi inte har det som rutin.

En annan ändring vi gjort är att Sandra har fått in en ny aktivitet så pass bra att den hamnade på schemat. Aktiviteten har vi alltså inte ändrat, bara gjort en schemabild för den. Det är sånt jag menar när jag skriver att det har varit mycket förändringar runt Sandra, och alltså inga stora ommöbleringar.


Det som är viktigt att tänka på är ju att dom små detaljerna har väldigt stor betydelse för Sandras ork, eftersom precis allt som avviker det minsta tar på hennes energi. Även fast målet med förändringarna är att minska på energiåtgången, så tar det av orken innan det nya blir rutin. HÄR är ett tidigare inlägg om energiåtgång för den som är intresserad.

Ju mindre ork Sandra har kvar, desto sämre klarar hon att strunta i sakar som oroar. Sen får vi ju komma ihåg att det inte var så länge sen som hon inte ens kunde gå p.g.a. chefernas oanpassningar på den dagliga verksamheten i våras. Det tar ju tid för Sandra att återhämta sig tillräckligt mycket för att klara nya utmaningar problemfritt.

För en tid sen började vi introducera externa assistenter i övergången mellan jobb och kvällsrutiner. Det vi gör direkt efter jobbet är kvällsbadet, så vi har börjat vänja Sandra vid att andra hjälper henne med det. Allt vi gör tycker Sandra oftast är jättekul och hon blir nästan alltid strålande glad när vi ska göra nåt nytt, eller nåt utanför schemat. Säger jag ”Idag ska du till tandläkaren” så är lyckan gjord den dagen. Lite så funkar hon för det mesta och att andra börjar hjälpa henne med kvällsbadet är så roligt att hon längtar hela veckan.

Det är då det är så lätt att glömma bort att hennes ork måste räcka, och att förändringarna tar på hennes energi. Det är då det är så lätt att köra på för fort, och snart kommer ett bakslag. Det är egentligen inte ett dugg konstigt att en del personal på korttids (och nya lärare i skolan som inte kände till det här) brukar svara ”Men det gick såå bra, hon tyckte det var såå roligt” när jag säger att hon inte ska göra en massa saker utöver schemat.


Hursomhelst så har jag kört på för fort och bakslaget kom i form av fobi för avloppet i badkaret. Så nu har vi backat och introduktionen får ta den tid som Sandra behöver helt enkelt. Vi har hittat lite strategier för att hjälpa Sandra att ”strunta i proppen” bl.a. med hjälp av lek med bad-djur. Det har gått jättebra och den där paniken hon visade i badet förra veckan är borta nu, även om oron finns kvar. Nu ska vi skynda långsamt och det här kommer snart att vara problemfritt, men en nyttig tankeställare till mig själv om hur lätt det är att köra på fortare än vad Sandra klarar.

Vi diskuterar mycket, jag och assistenterna, och det är en otrolig hjälp att ha så duktiga personer runt Sandra. Tillsammans hittar vi bra anpassningar och jag är så tacksam över det! Jag ska skriva ner det vi gör i badsituationen till korttids och skicka med det till dom på måndag, för det är ju jätteviktigt att även dom jobbar åt samma håll nu om det här ska bli bra.


Jahaja, det blev ju ett helt inlägg om det och en del skrivet idag med, fast jag inte trodde det när jag började. Nu avslutar jag med att önska er en fin-fin helg! Må så gott.

.

fredag 30 oktober 2015

Bara att vänta

Det händer ju inte så mycket nyheter som jag kan dela med mig av just nu. Dom funderingar och planeringar vi står inför är samma som jag redan har berättat. Vi måste ta en sak i taget och försöka anpassa det vartefter, och det är väl där vi är, och kommer vara ett bra tag framöver. Vi skyndar långsamt.


Det är lite svårt att planera för mycket innan vi vet vad vi har att utgå ifrån. Vi bara hoppas att det inte ska behöva ta onödigt lång tid innan vi har dom svar vi behöver. För sen tar det ju tid för Sandra också, när vi väl kan börja jobba åt rätt håll.

Vilka anpassningar går igenom och hur går vi vidare utifrån det? Ja, det kommer nog bli lite ofrivillig stiltje innan vi vet mer. Och innan det som eventuellt går igenom kan verkställas, förstås. Första problemet lär ju bli vart vi ska ta vägen med Sandra om det ska byggas och stökas här. En vecka går ju att lösa på nåt sätt, men jag antar att det kommer ta bra mycket längre tid, och det har vi ingen smidig lösning på.

Men, som sagt. Först ska det ju gå igenom…

I övrigt funkar det mesta bra just nu. Sandra är ju lite skör och ostadig och vi tror att det beror på en hel del nyheter och förändringar som vi har gjort. Utifrån sett är det nog inte så stor skillnad, vi jobbar ju så, men för Sandra är det mycket nu så vi har backat lite faktiskt. Hon måste hinna ifatt och landa i det som är innan vi kan gå vidare.

Så det är väl ”vänta” som gäller nu. Båda att vänta in Sandra och vänta på besked. En dag i taget så får vi se när och hur fortsättningen blir.

Den som väntar på något gott...

Må finemang!

.

onsdag 28 oktober 2015

Batteriladdning

Vilken skön ledighet vi har haft! Jag kopplar helt klart av mycket bättre när jag inte är hemma. Jag har sovit som en stock 8-10 timmar per natt!!! Att jämföra med hemma då jag sover 4-6 timmar oftast.


Sandra har så duktiga assistenter, så jag kan verkligen koppla av när jag åker iväg. Jag vet att det går bra hemma och jag är så himla glad och tacksam över det! Det som oroat lite är hennes ork, för vi har ett bakslag nu och Sandra är i en svacka, märker vi på fler sätt. Hon blir skörare, stör sig på fler saker som hon annars kan strunta i och hon är ostadigare och tröttare. Men det hade gått hyfsat bra det med.

Nu tar vi en vecka i taget och ser hur mycket korttids Sandra orkar. Vi har snart samtal med personalen där och då ska vi ta upp det här med orken och se om vi kan hitta lite bra anpassningar. För det vore ju bäst för Sandra, och oss föräldrar, om vi hade korttids kvar ett tag till. Det kommer snart bli andra stora förändringar här och innan dess vill vi helst inte stöka till det mer än nödvändigt.

Vi har iallafall njutit av ledigheten ett par dagar nu, och vädret kan vi absolut inte klaga på. Fantastiskt vackert hela tiden och ett par rejäla sköna promenader har det blivit.


Jag önskar er en fortsatt fin dag!

.

tisdag 27 oktober 2015

Ledigt

Vi njuter av ett par lediga dagar.




Jag har tiggt till mig en liten rapport om hur det går på jobbet, och Sandra är skör och ostadig i benen. Vi hoppas att det är övergående så snart som möjligt.

Vi har lagt upp en kortsiktig plan och tar en förändring i taget, och i Sandras takt. Vi måste igenom förändringarna, men får ju lov att skynda långsamt. Det är så lätt att glömma att Sandra behöver mer tid än vad det verkar till en början, eftersom hon är så positiv och tycker allt är roligt. Tar vi det bara tillräckligt lugnt så kommer det gå bra med alla väntade förändringar. En bra plan och ett steg i taget är vad som gäller.

Ha det fint!

.

måndag 26 oktober 2015

Förändringsfunderingar

Ja… Vart börjar man? Vad är bäst för Sandra? Vad är smidigast? Hur ska det gå till? Vilken ordning? Osv. Osv.


Målet långt där framme är ju väldigt genomtänkt och bra. Som det ser ut just nu iallafall, man vet ju aldrig vilka omvägar man stöter på. Men planen är bra, om vi kommer dit vi vill. Dvs om anpassningarna går igenom, först och främst. Annars blir det omväg nummer 1 och nya funderingar.

Men vart börjar vi? För vi kan inte luta oss tillbaks och vänta nu. Det finns massor att börja på för att underlätta sen, och börjar vi inte så blir vi nog inte klara medan vi lever. Vi vet ju att Sandra behöver tid för att inte krascha på vägen.

Så vi är ju egentligen igång, kan man säga. Förberedelser för att klara externa assistenter i hemmet, och istället för mamma och pappa i, så småningom, alla situationer. Sen verksamheten flyttades och blev vår egen, så har vi ju tränat Sandra i att fokusera på den assistent hon är med och strunta i personer runt om. Är hon på jobbet med assistenter så är det dom som hjälper henne och hon ska inte bry sig om oss föräldrar fast hon ser oss ibland.


Det har ju gått över förväntan och är inga större problem. Det är bara vid extrema, och för assistenterna nya situationer som jag har ryckt in lite, mest som stöd för assistenterna. Nytt är ju också att Sandra är på jobbet även när hon har blivit trött-sjuk, och det har gått väldigt bra det med. Det är ju inget vi kan träna så mycket på, eftersom vi anpassar så bra att hon inte blir trött-sjuk så ofta. Det har bara hänt två gånger hittills, och då har jag inte behövts alls :)

Att träna på sjuk hemma har vi inte gjort än. Att träna på assistenter hemma öht är nåt vi inte riktigt vet hur vi ska få till, eftersom vi måste härifrån på nåt sätt. Vi har kommit så långt att externa assistenter duschar Sandra (än så länge två gånger i veckan) och följer med upp efter duschen innan dom slutar för dagen. Det är en smidig övergång nämligen, för duschen är samma rum som ”jobb-toan” i källaren, och Sandra duschar direkt efter jobbet. Vad nästa steg blir vet vi inte riktigt än, men vi klurar på det.


Hursomhelst så får det inte gå för fort, så nu måste vi avvakta och vänta in Sandra tills det nya sätter sig ordentligt innan vi går vidare. Till dess hoppas jag att vi har kommit på nån smart fortsättning. Vi hoppas också att Sandra orkar ha kvar korttids ett tag till, även om det tar på hennes energi varje vecka. Mer eller mindre beroende på vem som jobbar där.

Så småningom är det meningen att vi ska byta ut korttidsdygnen mot assistans, och få in externa assistenter på alla moment under dygnet. Men det är en del som måste ordnas först, helst. Innan andra kan börja ta över här hemma, måste det finnas utrymme för oss föräldrar att dels vara lagom nära under introduktionen och dels inte vara hemma alls efter den… Vi kan inte vara här samtidigt som Sandra har andra assistenter hos sig.

Innan vi kan försvinna från hemmet, skulle vi behöva göra om källaren så vi kan bo där. Och innan vi kan göra om källaren måste vi flytta upp Sandras jobb till bottenplanet i huset. Innan vi kan göra det måste vi flytta upp vardagsrummet till övervåningen… Så, vart ska Sandra vara undertiden? Det är ”lite” sånt vi klurar på för tillfället.


Att det blir bra för Sandra (och alla runt henne) när det är färdigstökat råder ingen tvivel om. Men vägen dit hade vi gärna hoppat över.

Än så länge har vi iallafall korttids kvar, och det innebär ledigt för Göran och mig i ett par dygn nu. Eller från klockan åtta iallafall :) Jag ska fortsätta rensningen på kontoret, tänkte jag, men också passa på att njuta av ledigheten. Vi vet inte hur länge vi har den kvar.

Må gott!

.

söndag 25 oktober 2015

Rensning pågår

Jag måste rensa. Rensa, rensa och rensa. Det ligger kom-ihåg-lappar i hundratals högar nu, känns det som. Viktigheter som absolut inte får glömmas hamnar i en ny hög för att inte försvinna i mängden av alla andra viktigheter i alla andra högar…

Det är mycket som ”hänger i luften” och många frågetecken, och bakom varje ”kom-ihåg” finns ju nåt jag inte får glömma. Håhåjaja.

Jag tänker att det är dags att börja rensa, och få ordning i oredan. För det ska ju bort sen och det lär ta sin tid innan alla högar är genomgångna. Får vi igenom det vi ska söka, i form av anpassningar, så ska det bli tvättstuga åt Sandra där jag nu har mitt kontor. Och, ja… det är nog lika bra att börja rensa, som sagt.


Tack för tips om att kontakta räddningstjänsten ang. utrymning från övervåningen. Jag har mailat dom så får vi se om dom vet ifall det finns några hjälpmedel och vart man isf får tag på sånt. Börjar det brinna i trapphuset, eller på bottenplan, så är enda vägen ut genom ett fönster och det är för högt att hoppa. Det känns ju inget vidare att sätta upp en stege som Sandra inte klarar… Så vi hoppas det finns nåt annat istället, så alla kan ta sig ut om det behövs.

Gårdagen började med arga humör hos damen och hon ritade ett eget seriesamtal med två ansikten och gjorde ett kryss över det ena. Hon sa ”Sätt kryss över arghumöret”

Det kan ju tyckas lite bra, på ett sätt. Att hon använder sig av metoden som vi använder när vi vill tydliggöra nånting för henne. Men, det känns inte bra när hon använder det för att ”ta bort sina egna känslor” liksom. Är man arg så finns det ju oftast en anledning. Hon måste få känna sina känslor. Däremot kan hon fastna i gnäll ibland och behöva lite hjälp att komma ur det. Men man måste ju kolla orsaken och bemöta den.


När hon gick i den första skolan (särskolan som inte klarade anpassningarna hon behövde) så sa hon ”Jävla XXX” (XXX=en lärare). Läraren tog då fram papper och penna (Sandra var 5-6 år och kunde inte läsa, kan fortfarande inte läsa och har i vissa fall en förståelse på en ettårings nivå).

Läraren ritade två streckgubbar med pratbubblor. I den första pratbubblan skrev hon ”Jävla XXX” och kryssade över bilden. I den andra skrev hon ”XXX är snäll”

Ursäkta mig, men vilket j***a sätt rent ut sagt! Om nu Sandra var arg på XXX så ska hon väl inte behöva säga ”XXX är snäll”?!! Så måste man kanske använda ett hjälpmedel som personen i fråga förstår?! Så jädra opedagogiskt, det behöver man väl ingen specialistlärarutbildning för att fatta! Dom sa även till Sandra flera gånger att hon inte skulle svära så tillslut frågade jag dom om dom först hade lärt henne alla svordomar, så hon visste vilka ord hon inte fick säga…

Ni som följt min blogg vet att vi bytte skola sen, och att Sandras skolår efter det är hennes bästa år. Och att det är dom åren vi har med oss nu när vi skapar trygghet igen, med hjälp av gemensam klokskap och allt jag lärde mig av lärarna där :)


Duschningen var jag lite orolig för, eftersom Sandra är påväg in i nån slags panik över badkarsproppen, som jag skrev igår. Så jag hade gjort upp en noga plan i huvet innan, för att försöka hitta rätt anpassningar och få henne lugn i badet. Och det gick jättebra! Vilken lättnad.

Jag tror att hennes reaktion beror på att det har varit mycket förändringar för henne nu. Det är två kvällar i rad som vi har satt in externa assistenter i dusch-rutinerna och det har bara gått några veckor. Så det är inte konstigt att det stökar till det för henne. Det är ofta så med nyheter, att dom fungerar jättebra i början och det är då man lätt kör på för fort. Då kommer ett bakslag och det misstaget har vi ju gjort många gånger, trots att vi är medvetna om det. Så egentligen är det inte konstigt att dom som inte känner Sandra kör på mer än hon orkar när vi föräldrar åker på dom nitarna fortfarande.

Men, vi backar lite nu och låter Sandra komma ikapp igen, så ska det säkert gå bra snart. Jag funderar ju en hel del på alla förändringar som väntar. Hur försiktiga vi än är så kommer det bli en jobbig tid. Jag vet inte ens i vilken ordning det är bäst, men dom funderingarna tar vi i ett annat inlägg.


Nu har det varit full fart här ett tag, så det har tagit sin tid att få det här publicerat även om det var färdigskrivet för länge sen ;) Sandra tog en halvtimmes sovmorgon vilket betyder att vi har en halvtimma kvar innan vi är i fas med tiden. Jädra sommartid att ställa till med oreda i röran. Vi har klarat av lite utbrott också och det märks att damen inte är riktigt på topp just nu.

Må bäst!

.

lördag 24 oktober 2015

Anpassningar och tydliggörande

Som jag skrev förut så hade vi möte med arbetsterapeuter igår. Det kom två, eftersom det är ”lite speciellt” som dom sa. Dom sa också ”Vi har aldrig varit med om det här förut” flera gånger, och det har ju vi varit med om, kan man säga ;) Alltså att andra säger så om anpassningarna som behövs. Att bo kvar i föräldrahemmet och föräldrarna flyttar är säkert inte så vanligt. Dom flesta inom LSS klarar ju gruppbostad, eller egen lägenhet…


Vi gick igenom allt vi hade skrivit ner, och det var väl egentligen inga blanka nej på nånting, men en rekommendation att överklaga om det behövdes, eftersom det just var så speciella anpassningar, och nytänkande på en del saker. Det blir ju så när det inte är så synliga funktionshinder… Övervakning, t.ex. brukar vara rörelselarm. Att det larmar om nån kliver ur sängen, eller ut genom dörren, eller krampar. Eller för att påkalla hjälp själv. Men för att andra ska se när det är läge att gå in och säga åt personen att kliva ur sängen (t.ex.) det var liksom lite speciellt.

Ljudisolering brukar gälla om någon stör grannarna. Men för att inte grannarna ska störa… ja, det var ju lite speciellt. Osv.

Men flytt av badrum, tvättstuga och entré ifrågasattes inte alls och det känns ju jättebra. Hiss är ju ett stort projekt, men verkade inte helt omöjligt då vi inte tror att något annat fungerar när Sandra är dålig. Hon blir nämligen ännu räddare då, så att hon skulle sätta sig i en stol i trappan tror ingen på som känner henne. Nu ska vi vänta på alla intyg och ansöka, sen är det bara att vänta.


Vad man däremot inte får nån hjälp med, och som var det jag trodde var mest självklart, var utrymning från övervåningen. För då är det så att om man klarar att bo i en gruppbostad, så ska det självklart finnas möjlighet att utrymma vid brand. Men inte i en privat bostad. Och Sandra klarar ju inte gruppbostad, utan hennes privata bostad är ju hennes särskilt anpassade bostad. Då får man lösa det bäst man kan, så det måste vi klura vidare på.

Om nån har en länk till vad som finns så vill jag gärna ha den. Alltså vad finns det för hjälpmedel när en person inte kan ta sig ut, eller klättra på stegar, eller troligtvis inte ens kan gå alls i en krissituation? Om man snabbt måste ut genom fönstret på andra våningen.

Lösningar kan vi säkert hitta, men jag skulle gärna vilja veta vad som finns. För jag antar att det finns nånting?! Om det är för dyrt att köpa så kan vi iallafall få idéer till lösningar, tänker jag.

I övrigt har vi gjort lite andra anpassningar ”här och nu” för Sandras del. Hon har varit orolig den senaste tiden och frågat väldigt mycket om vem som jobbar, vem som äter, vem som duschar osv. Så vi har gjort i ordning en slags tavla där dagens viktiga ”vem gör vad-info” ska stå, så det blir tydligt.

Nu är det förstås inte Göran och jag som kommer sitta på tavlan i första hand
utan dom externa assistenterna, som är dom som jobbar på dagtid oftast.
Vilka jobbar idag. Vem "jobbar i bänken" Vem äter.
Vem kör bilen och vem sitter bak. Vem duschar.

Det har alltid varit viktigt för Sandra att veta vem som gör vad, men det har räckt att det har stått på schemat. För nån vecka sen var vi tvungna att ändra lite pga sjukdom, samtidigt som vi har gjort lite andra, bestående förändringar. Då blev det nog lite för många ändringar på kort tid, vilket oroade.

En period i skolan, när det kom en ny personal som inte riktigt kände Sandra, så fick dom för sig att träna henne på olika personer. Att verksamheten skulle vara det som var viktigt, inte med vem. (Men för Sandra är det precis tvärtom). Så dom bytte personal utan att Sandra förbereddes.

T.ex. stod det på schemat hemma vem som skulle möta Sandra när hon kom med taxin till skolan, men då var det nån annan som mötte. Det tog inte så lång stund innan Sandra var väldigt orolig och frågade om och om igen vilken dag det var och vem som skulle möta.

Jag tog upp det och efter lite diskussion så ändrade dom tillbaks till det som var tryggast. Det bästa sättet att få Sandra att klara av oförutsedda förändringar är att dom aldrig händer. Alltså är det vårt mål. För är Sandra trygg med sitt schema och kan lita på oss, så fixar hon när det ibland händer saker som inte går att förutse.


Nåja, det var en parentes. Det har uppstått ett annat problem också, som vi måste försöka hitta en anpassning för, och det är ganska akut. Sandra har fått nån manisk rädsla för badkarsproppen, nämligen. Tyvärr verkar det som det bara blir värre och vi hoppas innerligt att vi får det att vända snart. Hon måste bada varje dag. Det går inte att ändra på det av skäl jag inte tänker skriva här. Vi måste helt enkelt få det att fungera. På nåt sätt.

När Sandra är skör och det har blivit för mycket för henne en tid, som det har nu, så blir sånt som stör henne ännu svårare. Mår hon bra så kan hon ”strunta” eller åtgärda det som stör genom att gömma det, t.ex. Som en gång för många år sen, när vi åt på restaurang och det var ett hål i duken. Egentligen klarar hon inte dukar alls, men det är oftast kanterna, eller hörnorna hon inte fixar. Så är det en duk som är vikt runt bordskanten så brukar det gå bra. Den här var trasig, och det går inte heller för sig. Men den gången mådde Sandra bra och ställde själv saltkaret över hålet. Mår hon inte bra så kan det bli utbrott om vi inte är snabba med att ta bort hela duken.

Nu har vi en skör period och Sandra ser ”allt” och stör sig på det mesta som hon tycker är på fel ställe. Damm, trådar, hål, en liten prick, svampar i gräsmattan osv. Eller badkarsproppen. Ja, kanske mer hålet som finns där när man lyfter på proppen. Så idag ska jag prova om det hjälper att dölja hålet när man måste tappa ut/byta badvatten. Vi håller en tumme för det. Får vi inte bort rädslan så har vi ett väldigt stort problem.


Inatt sov jag max en timme innan jag vaknade och började planera och grubbla. Helt i onödan! Det är smartare att sova, men det fattar inte hjärnan sådär mittinatten. Efter några timmar gick jag upp och förberedde det här inlägget, målade lite burkar på jobbet och planerade lite småfix. När det snart var dags att vakna somnade jag ;)

Jaha, det var nog det hela för denna gång. Morgonen har hittills varit skör, så vi tar det lilla lugna. Ha en fin helg!

.

fredag 23 oktober 2015

Sakta i backarna

Vi tar det lugnt, både hemma och på jobbet. Sandra är väldigt trött och skör och det är nog tack vare duktiga assistenter som hon inte har däckat nu. Mycket sänkta krav och lätta arbeten, inga onödiga förändringar eller nyheter och bara följa rutinerna i Sandras takt. Vi är glada om vi tar oss igenom veckan utan trött-sjuka, faktiskt.

Så mycket mer har ju inte hänt. Jag har mest en massa planeringar och förbättringar i huvet just nu och vaknar på nätterna för att planera lite till. Jag har också satt assistansbolaget i jobb med lite ändrade arbetsfördelningar. Ja, förslag på ändringar och olika lösningar är det väl bara än så länge, men vi måste ju börja klura i nån ände.

Det jag mest funderar på nu är hur kommande förändringar ska påverka Sandra så lite som möjligt. I vilken ordning behöver vi jobba och vart börjar vi osv. Förhoppningsvis får vi lite riktlinjer efter mötet med arbetsterapeuten idag. Jag antar väl att det tar sin tid med ansökning och allt vad det nu blir, men vi hoppas att vi kan få lite besked iallafall, så vi kan börja skissa på en bra plan sen.


Jag har inget mer att komma med för tillfället. Håll tummarna bara, är ni snälla.

.

torsdag 22 oktober 2015

Bromsa, bromsa

Som jag skrev häromdagen… vi håller på att ordna med en ”info-pärm” där alla viktigheter runt Sandra ska vara lättöverskådligt för alla assistenter. Igår kom vi på en ny viktighet som vi helt hade glömt bort.

Det blev lite väl mycket aktivitet för Sandra på korttids efter jobbet i tisdags, vilket visar sig på jobbet nästkommande dag då hennes ork är slut. Så Sandra fick utbrott med näsblod och dom assistenter som jobbade igår hade inte varit med om det tidigare. Det händer ju relativt ofta att det blir näsblodsattacker i samband med utbrott, men det var ett tag sen nu. Det är ju inte så mycket utbrott eftersom det är så bra anpassat. Det ena ger det andra, liksom.

Men det är ju viktigt att det finns med i pärmen. Hur man hanterar det, och hur man bäst får Sandra lugn igen. Ett bra tips om man ska börja göra såna här anteckningar är att först bara skriva ner allt man kommer på, och lämna lite tomma utrymmen mellan styckena. Sen låter man pärmen vara tillgänglig för alla berörda så det är lätt att fylla på vartefter man kommer på saker. För det är helt omöjligt att komma ihåg allt annars. Särskilt som förälder, eftersom vårt liv är vår vardag.


Nu börjar vi på allvar undra om Sandra kommer orka med korttids framöver. Det känns så viktigt att hon har energi till allt annat i hennes vardag, och alla kommande förändringar hon måste igenom. Det märks en enorm skillnad sen det kom en ny korttids-chef, och det är så trist. En väldigt bra verksamhet som förstörs av en som kommer och ändrar det som fungerade så det bara blir rörigt för alla.

Jag tycker synd om personalen som får ta all kritik, för jag antar att jag inte är den enda föräldern som reagerar. Jag försöker uppmuntra dom iallafall, men för mycket aktiviteter är förstås inte chefens ansvar. Det beror nog mer på att det inte är så många i personalgruppen kvar, som känner Sandra tillräckligt väl. (Vilket iofs delvis beror på chefernas idioti, åtminstone misstänker jag starkt att det var orsaken i ett fall. Jag skulle inte heller vilja jobba under en sån chef). Vi får se hur det blir men lite reservplaner har börjat gro iallafall.

Så kom det en tandläkartid till Sandra mitt i alltihop. Tackolov har vi tandläkare som känner till Sandra och hennes behov, så dom förstår det där med anpassning och ork. Vi avvaktar helt enkelt tills den tandhygienist som Sandra är van vid är tillbaks från sin föräldraledighet. Inga onödiga nyheter läggs till nu! Om det inte uppstår nåt akut innan dess, förstås. Ett bekymmer mindre, tack för det!


Plötsligt kom ett mail från chefen (en av dom…) för daglig verksamhet. Ytterligare ett kvitto på att "Vi tänker inte göra några fler anpassningar för kommunen anser att det är anpassat efter Sandras behov"……… Jösses! Hon vet alltså om vad som hände med Sandra när hon gick i den verksamheten som ”kommunen anser vara anpassad” Det är för sorgligt och jag undrar bara – är hon dum i huvet på riktigt?! Men vad är värst? Att hon är dum i huvet eller att hon fortfarande jobbar kvar? Suck! (Det är ju inga orimligheter vi vill att dom gör, dom lyckades i skolan i alla år så jag vet ju att det går. Och vi har lyckats vi med, för den delen).

Nu vill vi inte ha med kommunen att göra, eftersom det skulle riskera Sandras hälsa, oavsett om dom skulle försöka anpassa mer. Jag vet ju hur dom jobbar och det utsätter jag inte Sandra för. Men jag kan ju tycka att hon kan få lite hjälp till materialkostnader, med tanke på att dom i övrigt inte behöver engagera sig eller bekosta nånting, trots att dom är skyldiga till det.

Jag måste påminna mig själv – Idioter är inte värda min irritation! Punkt.


Våra planer är bra, om och när vi får till det. Den ekonomiska biten får vi göra så bra som möjligt så Sandra ska få det bra när vi inte finns. Hennes inkomst måste räcka, det är det som är viktigt. Resten kommer lösa sig, på ett eller annat sätt.

Idag måste jag städa och vi hoppas att Sandra mår bättre än igår. Natten har iallafall varit lugn.

Må så gott!

.

onsdag 21 oktober 2015

Planerade anpassningar

Igår hade vi en sån där härlig, oplanerad, ledig heldag. Ja, handling och lite småpyssel, men inget annat ”viktigt måste” Vi satte oss ner och pratade igenom lite olika framtidslösningar för oss och Sandra och fick lite nya, ännu bättre idéer. Vi får väl se vad det blir sen, när vi har mer på fötterna.


Steg ett är ju bostadsanpassningen. När vi vet mer om vad som är möjligt att anpassa så kan vi planera vidare. En mycket god vän ringde också igår och erbjöd en hjälp som gjorde att jag fick lite ståpäls. Jag kan inte berätta här vad det är, men jag vet inte hur jag ska kunna tacka. Oavsett resultat så var tanken så generös och god så jag fick tårar i ögonen. Tack! (Du vet vem du är)

Som sagt var det skönt att hinna prata lite, Göran och jag. Så vi gick igenom det som vi måste diskutera vidare med arbetsterapeuten på fredag. Det är ganska stora ändringar som behövs om det ska bli så bra som vi vill. Så nu håller vi tummarna att det är en bättre avdelning på kommunen som har hand om sånt, än vad vi har erfarenhet av i övrigt…

Men vi är medvetna om att det är svårt att beskriva Sandras svårigheter och jag vet inte om arbetsterapeuter kan sånt, eller bara är insnöade på det som syns. ”Sitter man i rullstol så kan man inte gå” Jag dömer inte i förväg, men jag är lite beredd på vadsomhelst. Av erfarenhet.


Vår plan är iallafall väldigt bra. Så nu håller vi tummarna för att vi kan förklara det så andra förstår det också. Vi har tänkt igenom allt. Som att få morgon- och kvällsrutiner att flyta utan att ta för mycket energi, att ha badrum på samma våning som sovrum för att underlätta vid sjukdom, att ha all ”adl-träning” på nästa våning för att Sandra ska orka delta, utrymme för assistenternas förberedelsearbeten, en bättre hall och flyttad ytterdörr, samt en avskärmad uteplats för att hon enklare ska kunna vara ute utan att det tar på krafterna för mycket, och en hiss……. Ja, vi har ju utgått från Sandras behov, som sagt. Sen om det är möjligt, det får ju andra avgöra.

Vi har också tänkt om för vår egen del och ska fundera vidare lite kring det. Fungerar det så blir det både smidigare och billigare för oss, och i förlängningen bättre för Sandra. (Ju billigare vi kan bo, desto fortare får vi bort lånet på huset för Sandras skull) Jag berättar mer när jag vet mer.

Steg två sen… det blir att finplanera och försöka förändra utan förändring. Alltså så smidigt vi kan, i en ordning som inte påverkar Sandra för mycket. Byte av rutiner, rum och våningar. Och vidare måste vi börja introdusera externa assistenter för hela dygnets rutiner. En sak i taget, helst. Men det får vi klura vidare på när vi vet vad vi har. Det känns iallafall betydligt närmare en bra lösning nu, än vad det gjorde för ett år sen.


Jag önskar er en fin dag!

.

tisdag 20 oktober 2015

Mätt mat och omätt katt

Jag har lite svårt att känna ledigheten när vi är hemma. Egentligen hade vi tänkt åka iväg med husbilen ett par dagar, men kom av oss när Sandra blev dålig i helgen. Sen bestämde vi oss för att det blev lugnare hemma eftersom vi har en del bokat under veckan. Det är ju inte så avkopplande att stressa runt för att hinna vara ledig ;)

Sandra var skör igår så assistenterna fick jobba extra hårt för att få dagen att flyta någorlunda. Vi hoppas att inte korttidsvistelsen ska trötta ut damen igen, med tanke på att hon kanske inte riktigt hann återhämta sig efter lördagen. Men, det är inte så mycket att göra än att köra på med vanliga rutiner och sänkta krav.

Sune skulle vaccineras, och jag hade bokat tid för att få en liten genomgång av honom. Det såg väl bra ut, det mesta och några bekymmer vad det gäller räkor eller inte räkor behövde vi inte tänka på. Så länge hans allmäntillstånd är bra, och han inte ”lever på räkor” så var det ingen fara med det.

Däremot hade han ökat för mycket i vikt… Jag misstänkte det, men tänkte att det nog inte var nån jättefara. Sist han var hos veterinären så vägdes han inte ens och jag tänkte att dom nog hade gjort det om det var misstanke om övervikt. Han ska gå ner 1,4 kg och han åt upp sin lilla fm-ranson i ett enda nafs. Sen sprang han raka vägen till ”mat-förrådet” och tittade på mig som att jag var korkad som inte fyllde på ordentligt med mat.


Jag läste att 1 kg på en katt är lika mycket som 16 kg på en människa… Ojoj, då har han ganska mycket övervikt, kraken. Han har ju sån kroppsform att han inte ser så rund ut, utan allt liksom sätter sig på magen. Det är väl därför vi har tänkt att han bara har lite ”hängmage” och att det inte är nån större fara.


Men nu är det uppmätta portioner dietmat och viktkurva som gäller här. (Och halverade portioner räkor)


Vi får väl se hur han godtar det. Igår gick det ganska bra, trots allt. Det lilla han fick försvann snabbt och sen gick han dit och slickade den tomma skålen då och då.

Idag har vi inte så stora planer. Göran ska veckohandla, för det skippade vi igår. Själv ska jag nog ”Spotifya” och njuta ledigt, tror jag. Om inte Göran vill ha sällskap till affären.

Må så gott!

.

måndag 19 oktober 2015

Information och samarbete

Jag håller på att skriva ner allt som är viktigt att känna till om Sandra. Oj, vad man får tänka till! Vi hjälps ju åt, förstås, och jag har god hjälp av assistenterna, som vet vilken information man bör få som ny. Göran och jag liksom ”bara gör” och vi tänker inte så mycket. Det är först när nån rutin ändras som vi inser att det är en del att hålla reda på. Om det händer nåt oförutsett och stökar till ordningen lite, så kommer man liksom av sig hela dan sen.


Så för ett tag sen ordnade vi en pärm där jag började skriva ner lite viktigheter för att komma igång. Sen har vi fyllt på vartefter och igår renskrev jag allt vi hittills fått ihop.

Lite om rutiner, högtider, låsningar, stress, intressen, vanor, rädslor, mål, osv. Så kortfattat och lättläst som möjligt. Det är ju jätteviktigt att sånt finns nerskrivet eftersom Sandra inte kan säga själv hur hon vill ha det. Jag tänker också att det är otroligt viktigt när det blir fler assistenter runt Sandra, och alla inte träffar varandra alla gånger.

Det märks ju bara på korttids nu, även om det fungerar och inte är något stort problem. Det är svårt att all information når alla berörda, och det är svårt att beskriva vad som är extra viktigt, när man inte träffas nånting. Det är så lätt att tro att Sandra kan mer än hon faktiskt kan, och förstår man inte det, eller kan diskutera det ordentligt med övriga i personalgruppen (eller oss föräldrar) så ställer man väldigt lätt för höga krav på Sandra. Men det är alltid personalens eget ansvar att saker ska fungera, inte Sandras…

Som att hon ofta har schemabilder i byxfickorna när hon kommer från korttids t.ex. Det är personalen som har ansvar för att tydliggöra rätt. Hemma, och på jobbet rör hon aldrig schemat, för vi har regler kring det som Sandra förstår. Man kan inte säga ”hon brukar stoppa på sig saker” och lägga ansvaret på Sandra. Man måste anpassa för att förebygga.

Så kan ju vissa tycka att ”det gör väl inte så mycket”. Men det är ju precis vad det gör, för det ställer till det i förlängningen. Saknas schemabilden på korttids nästa gång så blir Sandra orolig. Får hon stoppa på sig saker i sina fickor (eller tror att hon får) så kan hon få för sig att göra det på andra, inte så lämpliga platser. Så det är alltid vi som jobbar runt Sandra som måste hjälpa henne att göra rätt. Jag blir vansinnig när nån lägger det ansvaret på Sandra, för hon gör det hon tror är okay om vi inte har varit tillräckligt tydliga!

Sånt här är ju bara problem när det är olika personer som inte träffas som har ansvar för Sandra. Vi assistenter pratar ju med varandra innan saker hinner bli problem, vi hittar lösningar och åtgärdar direkt, och vi ser till att alla får information. Men andra personalgrupper har vi ju ingen koll på, mer än att vi informerar och tar förgivet att dom tar till sig och för vidare till alla berörda.


Nu är det, som sagt, inget stort problem. Det fungerar jättebra på korttids med dom allra flesta och hade det varit ett problem så hade jag bett om ett möte. Jag tror också att förändringarna (försämringarna = ny chef) på högre ort har påverkat kvaliteten ”på golvet” och personalen gör nog ett hästjobb för att det ska fungera så bra som möjligt. Viktigast för oss är att Sandra trivs där, och så länge hon fortfarande längtar dit så är vi mer än nöjda. Jag vill bara poängtera det. Anledningen till att jag tar upp det är att visa hur viktiga saker kan vara som kanske verkar bagateller om man inte är ordentligt insatt. Och att det är så viktigt att alltid ha en dialog.

Ni som har hängt med i bloggen från början vet att Sandra först gick i en skola som inte klarade anpassningarna som Sandra behövde, där hon hade över 40% frånvaro och var trött-sjuk nästan varje vecka. Lärarna i den skolan sa ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om” och vi hade inget samarbete. Det tror jag nog är största anledningen till att det inte fungerade för Sandra där.

När hon sen bytte skola, till en anpassad skola för elever med autism och begåvningshandikapp, så var skillnaden väldigt stor. Det var ett stort fokus på samarbete mellan hemmet och skolan. Det märktes hur viktigt det var att vi löste problemen tillsammans direkt, innan det hann bli problem, och att vi jobbade åt samma håll. Jätteviktigt!

För övrigt så var gårdagen en bra dag. Sandra var piggelin igen och det räckte tydligen med en natts sömn. Troligtvis var hon inte vaken under natten, för det blev ingen sovmorgon.

Hon orkade t.o.m. ut i solen en stund på em och plockade en stor fin ”lövbukett” till mig.


Väl inne fick hon lägga löven i press. Kanske blir det åt konstverk av dom på jobbet när dom har torkat :)


Ha en fin dag!

.

söndag 18 oktober 2015

Typiskt

Det blev ingen biltur för Sandra igår. Det var ju tur i oturen att vi inte hade sagt något till henne, så vi bara kunde ställa in. Vår fina chaufför provar att höra av sig igen, längre fram. Tack! ♥


Det är inget allvarligt med Sandra, men antingen är hon på gränsen till trött-sjuk, eller så är det nån vanlig sjuka på G. Pigg är hon iallafall inte, och ingen aptit har hon heller. Men vi tar det lugnt och låter det gå över i den takt som krävs. Hon fick iallafall i sig lite mat så hon kunde få chips sen, lördagen till ära. Det är ju viktiga rutiner, det där.

Tanken är att Sandras dagar ska fortsätta, men med andra planeringar än dom ordinarie, även vid sjukdom. Att assistenterna inte ska drabbas och bli ofrivilligt lediga, och att Sandra ska vänja sig vid att andra än mamma och pappa tar hand om henne när hon är sjuk.

Vi har ju inte riktigt kommit så långt att assistenterna kan vara så mycket här hemma, men det har funkat jättebra på jobbet dom två gånger som Sandra har däckat. Så vi får väl se hur vi gör, och hur damen mår. Är hon sjuk så blir det ju ingen korttidsledighet för vår del, men i övrigt ska det flyta på, är det tänkt.


Det blir enklare när vi föräldrar har ordnat någonstans att vara på dagarna dom gånger Sandra och assistenterna behöver vara hemma. I nuläget skulle det bli för många hemma samtidigt, och vi kan inte bara gå runt ute mellan 8-15.30 för att inte vara ivägen när assistenterna är här. Har vi korttids nattetid så är det ju lättare för oss att fly helt ett par dygn, men det blir för jobbigt för Sandra att åka dit på nätterna om hon är så dålig att hon kräks och behöver sova.

Nu pratar jag om trött-sjukan, som liksom tillhör funktionshindret kan man säga. Inte smittsamma sjukor då Sandra självklart inte ska till korttids. Men den långsiktiga planen är att det ska finnas assistansbemanning på nätterna också framöver, och då kan ju vi enklare bosätta oss i husbilen under tiden. Men, som sagt, där är vi inte än.

Nåja, vi får ta en sjuka i taget tills det är löst. Vi hoppas att damen hinner pigga på sig, så blir det både jobb och korttids kommande vecka. I annat fall så hittar vi lösningar som blir bra med dom förutsättningar som finns.


Imorgon har vi en massa ärenden iallafall, så då kan vi enkelt hålla oss borta hela dagen. Det är både veterinärbesök och veckohandling att ordna med, och lite andra ärenden kan vi också göra om det är så att vi har tid över att göra av med.

Gårdagen gick sådär. Sandra är mellan sova och pigg, och det är inte så kul. Det är nästan så man hade önskat lite feber så hon ville sova. Vi får se vad orken räcker till idag, men lugna aktiviteter kommer det att bli hursomhelst. Korttidsväskan och matlådorna hanns inte med igår, så det måste fixas idag. Helst lite inköp också, så det finns frukt och mellis på jobbet. Vi får ju räkna med att veckan blir som den ska så länge vi inte ser nåt annat. Göran städade iallafall där igår, så det är klart.


Hare bäst!

.

lördag 17 oktober 2015

Planeringar och framtidstankar

Sandra tog en ordentlig sovmorgon igår och dagen funkade ganska bra, även om hennes trötthet kom ifatt henne lite. Jobben funkade fint och lite nyheter gick också bra. Vad roligt det är när man hittar rätt så Sandra förstår och tycker det är roligt på en gång :)


Men trött var hon, som sagt, och det var ganska nära till otåligt gnäll, så det är nog bra med lite helg nu. Roligt var det att jobba lite iallafall och det är så mycket som har fallit på rätt platser nu. Vi ser en sån enorm förbättring på Sandras mående, och utveckling så det är ju skam att dom vägrar fatta det på kommunen, cheferna som anser att det är jag som bara tror att Sandra behöver mer anpassning än vad dom tycker att dom har gjort. Otroligt att dom kan sitta där och göra så fel på en annan människas bekostnad, faktiskt! Tacksam över att Sandra har anhöriga och assistenter som ser till att hon slipper brytas ner.

Göran ringde och bokade möte med en arbetsterapeut, angående bostadsanpassning, så hon kommer hit om nån vecka. Vi hoppas ju att hon är vettig, men jag säger ingenting. Det är samma kommun...

Göran har lugnat mig med att det går att lösa ändå, även om det inte kan bli lika bra. Men det är ju kostsamt hursomhelst och hans kropp är inte jättefrisk längre. Han har ju byggt om det här huset ganska mycket, och vid fler tillfällen vartefter förutsättningarna och familjesituationerna har ändrats. Hade vi vetat det här från början hade vi gjort många annorlunda val. Men man kan ju bara göra det som är bäst i dom situationer man har och vet om.

Jaja… Vi vet iallafall vilket mål vi strävar mot nu, och det ska bli bra för det måste det ju.


Igår ringde Sandras fina chaufför sen skoltiden och frågade om hon och Sandra kunde ta en biltur idag. Är hon inte för go ändå?! Man blir så varm om hjärtat när det finns så fina människor som bara bryr sig om. Och som tycker om Sandra ♥

Sandra är ju trött, men det får vi ta. Ibland överväger roligheterna tröttheten så det får vara värt det. Jag vet att Sandra kommer bli överlycklig när vi berättar :)

Resten av helgen kommer bli lugn och det enda viktiga vi har att hinna är att packa korttidsväskan, fixa matlådor och köpa lite mellis så det finns på jobbet kommande vecka. Ja, helst städa av lite på jobbet också, eftersom vi inte hinner det sen när det jobbas där. Göran och jag tänkte vara helt lediga på ledigheten sen, så då gäller det att förbereda ordentligt.


Ni får ha det så bra!

.

fredag 16 oktober 2015

Roligt på jobbet

Inte somnade Sandra om igår natt, som jag först trodde, hon var bara tillräckligt tyst för att det skulle verka så. Ett tag iallafall. Efter ett par timmar ville hon upp och jag försökte med att det var sovtid fortfarande, fast det inte var det. Men det gick hon ju inte på, så det var bara att starta dagen, helt enkelt.

Hon var väldigt trött, men vi klarade oss utan låsningar eller utbrott och det är ju helt fantastiskt. Vi la jobben på en lagom nivå och utmanade inget i onödan. Sandra jobbade bra men babblade mycket, som hon gör när hon är trött. Kanske känner hon att hon måste hålla igång på nåt sätt för att mota bort tröttheten?!

Men det var nåt med benen igår. Det första Sandra sa var att benen var konstiga och att hon inte kunde ligga i sängen. Hon sa att hon var ”snurrig i benen”. Att det inte betydde ”snurrig i huvet” märkte jag. Hon brukar ta sig för pannan då, och säga ”snurrig i huvet”.

Jag gissar att hon kände sig ostadig i benen, men vet ju inte säkert. Hon sa också ”ta bort konstiga fötter” Lilla gumman, vad jag vill krypa in i dig och känna vad du menar ♥

På fm var det skapande och det tror jag inte att jag har varit med på sen vi flyttade hit verksamheten och kan följa schemat eftersom det finns material och är anpassat. Kort sagt är det roligare nu när det fungerar ordentligt, förstås.

Vi har ett ”året-runt-tema” om årstiden, som vi har lite som grund i det vi gör och på skapande har vi arbetat med höstträd några gånger, och använt lite olika material.

Igår klistrade vi först torkade löv på trädet.


Och sen testade vi med att ”dutta” färg med en diskborste.


Jag får ju en hel del inspiration och idéer när jag kollar runt på nätet, som vi sen anpassar lite, så det funkar för oss och Sandra. Tidigare träd som Sandra har gjort är att klistra löv/äpplen i kartongpapper på träden. Hon har också ”duttat” färg med tops, men ville göra det till ett äppelträd, så det sitter äpplen på alla färgduttar :)

Igår hade vi fått ihop lite olika höst-träd, så då byttes Sandras ”skapande-vägg” ut. Den byter vi ganska ofta, eftersom vi inte kan göra så mycket annat med allt hon tillverkar. Det är roligast att göra, själva resultatet är Sandra inte så intresserad av, mer än att det nog är lite roligt att vi sätter upp det när det är nytt.


Visst blev det fint?! I hörnet hängde jag upp lite annat skapande som Sandra har gjort med pärlor. Det gäller att inte hänga upp för mycket, och inte för synligt, för då blir det mer störande än fint för Sandra.

I kvälls-duschen märktes ostadigheten och Sandra har ju kvar lite sviter efter kraschen i våras, så hon har haft svårt att böja sig framåt när hon ska tvätta benen/fötterna. Hon får ju alltid hjälp, men brukar delta lite på sitt sätt när orken finns. Igår kunde hon inte böja sig alls.

Men alla rutiner funkade bra och vi behövde inte tidigarelägga nånting för att få orken att räcka ända till sängen. Det hände t.o.m. oförutsedda grejor när damen precis skulle nattas, så vi fick ta oss ner två trappor igen, duscha och upp innan jag kunde stoppa om henne. Det brukar hon inte fixa när hon är trött, men inga låsningar eller utbrott den här gången heller :)

Idag ska jag jobba igen, och det står ”rörelse” på schemat, vilket jag förberedde ett förslag på redan igår (vi måste ju kolla dagsformen, och att inget som jag missat är bestämt först). Jag tror det är nytt för Sandra, men jag brukar ju inte vara med så det kan hända att hon har testat utan att jag vet det. Om vi nu kan göra det så ska hon iallafall få slå en stor tyg-tärning som vi kallar för ”kuben”


I den kan man sätta in bilder, så det är bara fantasin som kan stoppa vad man använder den till. Idag är det bilder på en av assistenterna som har en ärtpåse på olika ställen på kroppen. T.ex. om bilden med ärtpåsen på huvet kommer fram när Sandra slår, så ska Sandra ta en ärtpåse och balansera den på huvet till en back där hon ska lägga den. Alternativt på axeln, under armen, på foten, mellan knäna eller under hakan.

Just nu hoppas jag mest att det blir sovmorgon, för jag tror damen behöver det med tanke på gårdagen, och natten till igår. Hon var vaken vid halvsex-tiden, men sen blev det tyst så jag avvaktar och hoppas att hon somnade om.

Jag önskar er en fin dag och skön helg!

.

torsdag 15 oktober 2015

Lite om mycket

Göran åkte iväg till IKEA igår och det blev lite nytta gjord och inköp köpta. Jag skrev och frågade chefen på kommunen vart vi skulle skicka räkningen nu när Sandra behöver mer material till sin verksamhet… Alltså, jag vet ju att dom skiter i Sandra och att jag inte kommer få svar, men jag kan liksom inte låta bli att påminna dom lite om att dom har en kommuninvånare som dom faktiskt har en del ansvar för. Och ett beslut på en anpassad verksamhet som dom inte verkställer.


Just nu skulle ju lite ekonomiska bidrag till hennes verksamhet inte göra ont, när alla våra överskott måste gå till att få ner lånet på huset. Men, jag klagar inte! Vi har hittat rätt för Sandra och det är det viktigaste. Hon mår så bra nu och det betyder allt. Men det är klart, vi kommer ju inte alltid att finnas och kunna skjuta till när hennes inkomst inte räcker och det är väl det som ligger och gnager lite fortfarande.

Nåja. Det får ju ordna sig. För övrigt är allt bra och jag kom t.o.m. ihåg att boka tid hos veterinären åt Sune. Han ska vaccineras och jag passade på att boka en hälsokoll på honom på samma gång. Han mår bra, men det är ändå skönt att kolla upp sånt som kanske inte syns. Njurproblem är väl nåt som kan drabba katter som får räkor lite oftare än vad det är nyttigt för dom… Sen har han haft nåt konstigt för sig ibland, som jag har kallat för hosta, men jag tror inte det är det. Lika bra dom kollar iaf.

Inatt har vi gjort lite annat istället för att sova ;)


Eller, iallafall Sandra. Jag behövde inte engagera mig så mycket, men nån timmes oro var det, som krävde min närvaro. Hur länge damen själv var vaken har jag ingen aning om, men jag hoppas hon tar sovmorgon.

Visserligen är hon alltid vaken på nätterna, så jag vet ju inte om hon har varit mer vaken än vanligt. Det är inte alltid man hör henne, men man ser spåren på morgnarna. Det är väl en av gångerna vi tycker det är bra att hon inte tar så mycket egna initiativ, för hon lämnar aldrig sitt rum av sig själv. Med tanke på vad hon då skulle kunna hitta på medan vi sover, menar jag. Så då föredrar jag ju att hon börjar skrika när hon behöver hjälp med nåt faktiskt.

Ja, det var väl det om det. I det stora hela måste jag säga att Sandra är ganska pigg efter omständigheterna. Det beror med största sannolikhet på att vi har hittat rätt anpassningar, så hon behöver inte däcka av att vara på korttids, eller av dom personaländringar vi har den här veckan. Hon fixar det ju när man gör rätt :)

Idag ska jag hoppa in och jobba och det ska bli roligt. Skapande står på schemat och höstens tema fortsätter. Jag har förberett med att pressa lite löv som ska få bli ett höstträd, tänkte vi.


Det är ingen av dom ordinarie assistenterna som jobbar idag, så vi har skrivit en liten fusk-lapp om dagens rutiner så vi gör rätt. En del saker är nya små justeringar vi har gjort efter mötet, så dom är nya för alla, och viktiga att vi följer noga så Sandra blir trygg i dom. Förändringarna handlar om att tydliggöra rutiner för henne, så därför är det ju viktigt att vi gör rätt. Då blir det lugnt för Sandra fortare.

Jag önskar alla en härlig dag!

.