måndag 5 oktober 2015

Omställningar och otäcka svampar

Jaha, nu är det ny vecka igen då. Vart tar alla dagar vägen? Korttidsledigt igen, liksom?? Vi var ju nyss lediga?! Undrar hur mycket tid det finns, egentligen. Som kommer vara över när jag inte jobbar jämt, menar jag ;) Det är faktiskt en omställning bara det, och jag har inte vant mig vid att vara ledig på dagarna än. Och att korttids funkar igen.


Ja, själva korttids har väl funkat helatiden, men vi har inte kunnat vara lediga ändå, eftersom chefen för korttids har vägrat att hjälpa till när vi inte hade ordning på dagtiderna. Men nu funkar det, eftersom vi själva har ordnat lokal som Sandra och assistenterna kan vara i på dagarna, och då blir vi ju lediga på köpet. Jag har nog lite för många timmar fortfarande, men i jämförelse med att nästan jobba dygnet runt känns det ju som att jag är ledig jämt nu.

Så, det jag skulle skriva var att nu är det korttidsledigt igen. Göran åker iväg ett par dagar och jag njuter av egentiden hemma. Jag måste städa iallafall, det är väl det som är planerat. Och handla. Så tänkte jag baka lite. Tänk, jag hade alltid hembakat i frysen förr, men sen Sandra slutade skolan har jag inte haft den tiden. Men nu kan jag baka igen :)

Fast nuförtiden är frysen proppad med matlådor, så det får nog inte plats med något hembakat ändå. Det blir till att fika upp allt, helt enkelt ;) Det är nog tur att vi kommer få för mycket fritid sen, så vi måste skaffa hund för att inte klättra på väggarna. Ja, då kan jag ju motionera bort alla godsaker jag stoppar i mig…


Gårdagen började iallafall med utbrott här. Som vanligt är det ju mitt fel, men ibland blir det låsningar som jag inte vet hur vi ska ta oss ur. Tillslut tappar jag tålamodet, och det är ju precis fel sätt att lösa låsningar på. Håhåjaja.

Det går inte att börja göra för mycket avsteg i rutinerna, och det är svårt. Särskilt som man gärna vill uppmuntra egna initiativ. Om Sandra får för sig att ”fråga pappa nåt” så går det inte att komma vidare förrän det är löst. Bara det att Sandra inte klarar att ”fråga pappa nåt” själv, och hon klarar för det mesta inte att tala om vad hon vill fråga om heller. Och då står man liksom där. I evigheter.

Sen blir jag tillslut irriterad, fast jag vet att det inte hjälper ett dugg utan bara är dumt. Sandra kan inte provocera, men man kan bli väldigt provocerad! Det är inte hennes fel och hon behöver hjälp att komma vidare, så att bli arg är ju verkligen inte vidare pedagogiskt eller juste mot henne.

Vi är ganska duktiga på det lågaffektiva sättet att jobba, men vi är inga robotar som alltid gör rätt. I november ska vi på föreläsning med Bo Hejlskov Elvén som är väldigt duktig på området, och vi hoppas att vi kan få lite strategier för såna total-låsningar. Helst nåt sätt att undvika dom helt.

Tillslut blev det iallafall lugnt och Sandra kunde få fram att hon ville kratta löv med pappa efter maten. Ja, sånt kan ju också orsaka utbrott om bemötandet (från mig i det här fallet) blir fel. När Göran hade lovat att det skulle gå bra kunde Sandra äta sin frukost.

Senare kom ett utbrott till och jag vet inte riktigt varför. Sandra tjatade om svamparna hon såg i gräsmattan (hon fixar inte riktigt dom) och att hon skulle plocka bort dom när hon kom ut. När Göran sen gick ut för att kolla om hennes bil behövde tankas så blev Sandra väldigt orolig och hakade upp sig på att hon skulle plocka svamparna efter maten. Antagligen trodde hon att Göran skulle ta bort dom (?) Det gäller att man är ordentligt tydlig hela tiden.


Men efter maten var damen nöjd och skuttade stolt ut för att slänga svamparna i soptunnan. ”Jag klarar det här, jag törs” ♥

Sen fick hon rensa ogräs och klippa buskar istället för att kratta löv, eftersom det inte har ramlat ner så många löv än. Men Sandra var lika nöjd med det.



.

Inga kommentarer: