En ny fas
i livet har börjat nu. Vi har lämnat stångandet med att få rätt anpassad
verksamhet och bostad, eftersom vi hittade egna lösningar som kommer att
fungera, vilket inte alternativet kommer göra. Nu är den nya planeringen att få
livet att flyta på för Sandra utan oss föräldrar. Målet är ju att vi inte ska behövas
alls, utanför arbetstid. Ja, förutom som föräldrar, förstås. Men allt annat
måste ju fungera utan oss så småningom.
Det är en
hel del att tänka på… Sandras vardag är ju full av små detaljer som kan tyckas
obetydliga, men som är jätteviktiga för henne. Förutom det så måste det förstås
lämnas utrymme för assistenterna att hitta sina egna sätt som fungerar. Det är
ju jätteviktigt att det inte blir ”Görans och mitt sätt” utan utifrån Sandras
behov hitta sätt som fungerar för dom som ska jobba. Men vi måste börja med det
vi har, och sen bygga vidare utifrån det.
Vad det nu
är vi har? Göra och jag jobbar ju utan att tänka på det så det är inte helt
enkelt att börja tänka, liksom. Att skriva ner alla rutiner som man bara gör
per automatik…
Min plan
är ju att jobba ett tag, under en övergångsperiod iallafall, så saker kommer
nog falla på plats vartefter, gissar jag. Det är väl som när vi skulle starta
upp den dagliga verksamheten från allra första början, och inte visste nånting.
Vi var väldigt osäkra då, men det löste sig ju hur bra som helst när vi väl kom
igång. Det blir nog samma lika nu, skulle jag tro.
Saker och
ting får växa fram och vi får tänka in assistenterna i allt vi gör från nu. ”Hur
kommer det här att fungera sen” osv.
Hursomhelst
så är det en väldigt stor omställning nu, och det är klart att det blir lite
tankar och funderingar innan vi vet hur det blir. Vi ska ju faktiskt börja
släppa taget på riktigt nu och bara det är en process. Jag har inte hunnit bearbeta
separationen nånting än och jag gissar att det inte blir precis plättlätt. Men jag
hoppas att det inte kommer gå ut över Sandra och assistenterna, utan bara mina
egna känslor. Jag antar att jag kommer behöva tjata en del om det här i
bloggen. Det får ni stå ut med, helt enkelt :)
Det känns
fantastiskt roligt, spännande, skönt och jätteläskigt på samma gång… Men jag
vet att det kommer bli bra för Sandra så jag har ingen oro. Bara det är ju
toppen, faktiskt. Och huvudsaken!
Jag önskar
er en fin dag!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar