Jag har inte energi och tid för bloggen just nu, men vill ändå uppdatera lite för er som följt vår resa. Kort sagt, vi är såå tacksamma att Sandra bor på ett ställe där dom är lyhörda och ser till hennes behov. Det är en enorm skillnad mot förra boendet och det var ju tur att hon blev flyttad.
Vi hade möte förra veckan och jag hade lite oro att ta upp. Men, när det finns personal och chefer som lyssnar, tar till sig, förstår och förklarar, så försvinner ju oron ganska direkt.
En av sakerna jag kände att jag behövde ventilera var ju något som hände på förra boendet, som skapade missförstånd och misstankar riktade mot oss föräldrar. Jag är ganska säker på att det var en del lögner inblandade från ett håll också, för jag vågar påstå att jag känner Sandra tillräckligt väl för att veta vad som kommer från henne, och vad som från början måste komma från personalen. Att Sandra sen eko-talar och frågar vidare i nån slags uppåtgående spiral som inte tar slut förrän någon med rätt kompetens hjälper henne att stoppa, gör ju att det väldigt lätt hamnar helt galet på vägen.
Hursomhelst, det var grova och hemska saker och jag kände ju en oro över vad chefen på förra boendet sagt, vad Sandra fortsatt eko-talat och förvirrat frågat vidare på, och hur den nya personalen uppfattat det hela. Skulle mardrömmen fortsätta och hur ska vi kunna förklara att det inte är sant, när Sandra pratar mer än hon förstår?
Men såå skönt när alla i rummet försäkrade mig om att dom har varit med förr, och vet vad som kan komma ur munnen på personer som Sandra i stressade situationer eller bara när hon ”behöver säga nåt, vadsomhelst” och att dom har förstått för länge sen att hon inte har den förståelsen. Att dom inte har några som helst misstankar om nånting, tvärtom, och att det hade funnits fler larmrapporter efter 29 år om det varit som dom påstod på förra boendet.
Släpp det där nu, sa dom och det gör vi också. Tacksam!
Det var det om det. I övrigt börjar personalen mer och mer känna in Sandra och hennes behov. Dom har lärt sig av en del nitar (vilket är enda sättet att lära sig, om man bara är lyhörd) och Sandra har väldigt sällan utbrott numer. Hon är för det mesta glad, harmonisk och busig, så som hon var hemma. Och ingen tycker att hon behöver medicin. Det skulle dom ha i sig, chefen och läkaren på förra boendet, som tänkte anmäla mig som olämplig Godman när jag krävde att dom skulle ta bort medicinen.
Dessutom är det betydligt trevligare att träffa Sandra nu, när hon inte är neddrogad och medgörlig till vadsomhelst. Nu reagerar hon och har känslor igen.
Ja, det var en kort uppdatering, för jag vet att ni är några trogna kvar som vill veta hur det går. Javisstja… Nån kanske undrar hur jag mår? Tack bra. Nu är det faktiskt min tur och jag har t.o.m. fått jobb. Det går åt rätt håll nu!
Jag vet inte
när nästa uppdatering kommer, men önskar er en fin höst/vinter. Må gott.
.