måndag 30 november 2009

Sovmorgon!

Nu börjar hjärnan fatta att man är ledig, minsann! Sov till sju, minsann! Två sovmorgnar kvar innan det är dags å gå upp fem igen :)

Igår hände det inte så mycket och rastlösheten började komma så smått. Men vi tog iaf en långprommis i skogen, och jag hade stavarna med mig. Skönt för ryggen, jobbigt för armarna. Men nyttigt, för jag behöver väcka armmusklerna lite…. (Om nån har missat det så har jag stavar med tyngder)


Sen hem å käka soppa och kände oss nyttiga. Senare på kvällen blev det kräftor, till Görans stora förtjusning. Ett tag åt vi kräftor varje helg! Så jag tröttnade och ”förbjöd” honom köpa det mer ;) Men nu blir det bara ibland, och då är det ju helt okay.

Idag ska katterna få andra sprutan mot kattsnuva och kattpest. Sen har dom fullt skydd, så nästa gång vi vill ut å åka kan dom bo på pensionat. Brillorna är klara oxå så dom ska vi hämta på en gång. Det ska bli spännande att se om jag vänjer mig vid progressiva glas. Hoppas det, för det verkar lite osmidigt att släpa med sig både läsglasögon och solbrillor. Då måste jag köpa större handväska! Och det lär jag ju inte ha råd med när jag kommer från optikern ;)

Efter det ska vi passa på att handla lite, när vi ändå är i närheten av Willys. Inte det roligaste, men nödvändigt. Så mycket mer lär det inte bli av dagen. Kanske en kvällsprommis senare, eller nåt. det är så himla mysigt att gå ut på kvällen bara för att vi kan det nu när det är korttids :) Så är det ju adventsfint i fönstren också!

söndag 29 november 2009

Lite jul å lite svar

Så har vi jul i vårt hus :) Ja, lite lagom då. Jag fick ju frågan igår, om Sandra fixar julpynt, och, ja... lite lagom går bra. Hon gillar det väldigt mycket, men det stressar henne också, så vi gör allt för att tona ner. Hon frågade innan korttids vad vi skulle göra när det är advent och jag sa att vi inte ska göra nåt för hon är på korttids då, men när hon kommer hem har vi tagit fram ljusstakarna i fönstren. ”Får jag se ljusstakarna efter korttids” sa Sandra och det lovade jag, så klart!

Ljusstakar, julgardiner i köksfönstret och liiiite julpynt i Sandras rum (kulor, andra blomkrukor och annat överkast) det är allt och det räcker gott och väl. Så som svar på frågan, hon tycker det är kul och hon fixar det, så länge vi anpassar och gör det på ”Sandra-vis” :)


Lite närmare jul får hon sätta ut lite små tomtar vart hon tycker dom passar. Det brukar också gå bra och hon brukar leka med dom sen :) Ingen adventsljusstake, ingen julkalender, ingen julgran, inget luciafirande... Då brukar det gå ganska bra. Men det har tagit tid att hitta traditioner som passar oss. Man kan ju inte träna på julen, precis... Så december har varit Sandras värsta sjukmånad förr om åren. Men nu går det hyfsat bra, som sagt.

Till ”Mamman” vill jag säga; Absolut! Det blir bättre! Man får kämpa, men det blir bättre! Jag vet hur ni kämpar och jag vet att ni ser till att det blir bra! Styrkekramar till er och alla andra kämpar!

Ha en fin 1:a advent!

lördag 28 november 2009

Njuter ledigt!

Än så länge bara njuter vi av ledigheten. Än så länge känns det helt fantastiskt med fem lediga dagar på raken. Ingen rastlöshet ännu…

Sandra var på bra humör när hon kom iväg igår med alla sina väskor. Korttidsväska, skolväska, ridväska och gosedjur :) Tänk vad bra det funkar nu, det är ju otroligt! Hon trivs i skolan och hon trivs på korttids. Det är ju en förutsättning, för skulle hon inte må bra på korttids så skulle ju inte vi heller må bra i vår ledighet. Det måste vara för Sandras skull också om det ska vara nån vits.

För rätt många år sen, när det inte funkade och innan vi bytte skola, så fick jag ofta höra att jag måste ta hand om mig själv. (Jag var rätt slutkörd då) Tänka på mina behov och försöka må bra. Men det går bara inte! Inte förrän Sandra mådde bra! Jag tror inte jag är ensam om det, jag har pratat med fler föräldrar i samma situation. Är det bara kaos runt barnet så kan man inte må bra själv!

Men det var inte det jag skulle skriva nu, utan berätta lite hur det var när vi fick korttids. Först hade vi fyra dygn i månaden, men Sandra orkade inte utnyttja alla. Nu minns jag inte, men hon hade ju över 40% frånvaro i skolan, så hon orkade inte med sin vardag särskilt bra överhuvudtaget. Hon var alltid orolig innan korttids (nu vill jag ju bara förtydliga att korttids var bra, så det berodde inte på dom) och det hände att hon blev tröttsjuk redan innan hon kom iväg. Hon behövde alltid vara ledig från skolan efter korttids (eller så blev hon tröttsjuk) och hon orkade bara ett dygn i taget i början och alltid på vardagar. Och OM hon kom iväg så fick jag alltid huvudvärk…

På tal om det… Det var ju lite komiskt för eftersom jag hade ont i skallen varje gång vi var lediga, och vi var kanske lediga två gånger i månaden, så blev det ju en del Alvedon vid dom tillfällena. Jag har hört att man inte ska dricka alkohol när man äter Alvedon, så jag gick till apoteket och frågade om det fanns någon annan huvudvärkstablett som man kunde ta om man ville dricka vin… Dom måste ha trott att jag hade allvarliga problem…

Nåja. Det tar tid att lära känna Sandra, det säger alla, både i skolan och på korttids. Och för att hon ska må bra så måste man känna henne. Det är väl mycket därför vi inte kan ha barnvakt nån gång. Eller andra assistenter. Det går inte med vemsomhelst och det tar tid innan det funkar.

Men iallafall, nu funkar både skolan och korttids så bra, så det är rent fantastiskt. Sandra är ett så tydligt exempel på hur viktigt det är med anpassning, bemötande, rutiner och struktur. Ja, och kunskap, förstås!

Igår hade jag klistrat in en bild från veckoschemat i kontaktboken. Det gör jag varje gång det är korttids. På så vis kan Sandra tydligt se hur många dygn hon ska vara där och vilken ”färg” (läs dag) hon kommer hem igen. Och vilken personal som jobbar med henne varje dag. Så vi gick igenom det, som vi brukar, och hon konstaterade att det var många dagar den här gången. Men hon blev inte orolig ett dugg! Glad och nöjd åkte hon iväg och det känns så fantastiskt härligt att hon trivs med sitt liv nu! Då kan ju vi må bra och njuta av ledigheten för fullt!

Igår grävde vi fram fonduegrytan ur gömmorna. Det var knappt vi kom ihåg hur man gör… Men gott var det och mysigt hade vi!


Ha en fin lördag!

fredag 27 november 2009

Så var det fredag igen

Igår blev det en prommis utan stavar, eftersom vi skulle få besök sen och jag inte hade hunnit duscha innan. Skönt att vi hann med en runda iaf, för i förrgår blev det ju inget av med det. Idag ska vi nog ta minst en sväng och idag får stavarna följa med. Ryggen är mycket bättre nu, sen igår, faktiskt. Det beror säkert både på stavarna och massagen. Äntligen börjar det släppa! Ja, akut var det ju bara första dagarna, så jag har ju kunnat röra mig rätt bra ändå, mot slutet.

Efter prommisen kom ju ett par släktingar på snabbvisit. Göran grattades och vi fikade lite. Det kunde ju inte bli så länge eftersom Sandra inte hade fixat besök när hon kom hem. Men det var roligt att ses en stund iaf.

Medan vi fikade åkte en blomkruka i golvet, den första som gick sönder sen katterna kom hit. Det får man väl ändå säga är bra, med tanke på hur dom for runt här i början. Några krukor och lampor har åkt ner, men inte gått sönder tidigare. Min reaktion var bara ”Guuuuvaaaaskööönt att Sandra inte var hemma” För hon hade fått världens utbrott. Nu har vi bytt krukor i vardagsrummet, till dom två blommor vi har där, så dom har likadana krukor båda. Inte lika fina som dom vi hade innan, men helt okay.

Jag har ändrat mig väldigt mycket sen katterna kom hit. Förut hade jag gått och köpt två nya fina krukor… Jag är inte alls lika noga med saker och ting längre och ni ska veta att det är skönt! :) Som strykningen, t.ex. Tänk vad mycket tid man sparar på att inte hålla på å stryka alla kläder! Skulle nåt vara jätteskrynkligt så får man väl ikläda sig å plocka fram strykbrädan, men hittills har det inte hänt sen vi skaffade katterna. Otroligt! Jag som var sååå noga med det förut och aldrig skulle kunna tänka mig att skippa det.

Och Sandras kläder som måste matcha… Nä, jag har inte tid längre! Nu är jag nöjd om det inte ”omatchar” :) För nåt år sen, när Sandra hade långt hår, matchade jag t.o.m. hårsnoddarna!

Tack snälla Mia för hjälpen med flingorna, det var ju inte svårare än att byta bakgrund, bara man vet vart man hämtar dom… Nu får jag nog vara nöjd med julen här inne :) Tack för alla komplimanger också! *glad*

I helgen blir det väl lite jul här hemma också, men vi brukar inte ha så mycket. Sandra blir stressad av julen så vi brukar tona ner den så mycket vi kan. Men lite jular vi förstås, för även om den stressar så tycker hon om julen. Det gäller att balansera på ”lagom” liksom.

Nu är det dags å fixa här innan jag väcker Sandra. Sen är vi långlediga, minsann!

Ha det toppen, gott folk! Skön helg på er!

onsdag 25 november 2009

Måbra-dag

Jaja, det blir ju sällan som man har tänkt, men det är ju huvudsaken det blir nåt! Vi har nu tillslut bestämt oss för att inte åka iväg alls i helgen, trots långledigt, utan vi myser hemma istället. Det känns lite dumt att riskera ryggen igen, för att åka bil gillar den inte även om det inte är längre än 4-5 mil. Men vi får mysa hemma och det brukar vi inte ha problem med. Fast ledigheten kommer nog att kännas lång och vi kommer nog att tänka på Sandra mer…

Korttidsväskan är iaf färdigpackad, och kläderna räckte. Det gick knappt att stänga den sen… Det är ju inte bara kläder som ska med utan lördagsgodis, chips, dricka, mediciner, toa- och duschprylar samt lite annat som behövs och tar plats…

Idag blev det en massa måbra för min del, fast nån prommis hann vi ju inte. Men träningsvärk i ryggen efter ett par dagar med stavarna känns bra!

Direkt när Sandra hade åkt imorse, gick jag iväg och fick massage. Såå skönt! Men snacka om smidig som ett kylskåp! Stel som en pinne! Jag brukar ju kunna slappna av om jag försöker åtminstone, men icke! Troligtvis för att jag har ont, men kanske lite för att jag kände mig stressad också… Nåja, jag bokade ny tid om en vecka iaf, så jag blir ordentligt uppmjukad. För visst gjorde det nytta, det kände jag direkt när jag reste mig :)

Plötsligt förklarade hon att handen var som min kropp och masserade mellan två knogar. ”Det här är svanskotan och här knastrar det” sa hon… Okay???... Så vände hon på handen och visade vart livmodern sitter! Me! Jaja… Ska väl erkänna att sånt där mest låter som hokuspokus i mina öron, men jag har ju inga bevis för att det inte stämmer så jag säger inget… Sen visade hon på ett ställe ovanför pekfingret där jag har en knuta i ryggen…… Där satte hon en nål! (På handen, alltså! Å sen masserade hon knutan i ryggen…) Så har jag fått testa akupunktur också, för första gången i mitt liv. Innan jag var klar tejpade hon fast nåt slags pepparkorn på handen! Öööhh?… Den ska sitta till imorron bitti, om den inte trillar av innan, sa hon. (Den trillade av…) Jaja, sämre lär jag ju inte ha blivit av det, så varför inte?

Sen hem å duscha, fixa käk å förbereda det vanliga så allt var klart till Sandra kom. Idag fick Göran ta emot för jag skulle till frissan, men hann hem igen, till våra medicin- och badrutiner. Men när jag kom hem hade dom bestämt att Göran skulle ta hand om duschningen och jag tackar ju inte nej till plötsligt extra ledigt, lixom :)

Göran fick ta handlingen själv, på fm idag, för det var enda dagen det fanns tid till det. Imorrn kommer ett par släktingar förbi en liten snabbis på dagen, medan Sandra är i skolan, eftersom Göran fyller år. Vi hinner liksom inte fira så mycket när det är vardag, och Sandra orkar inte heller för den delen. Så vi firade ju i söndags, på ”Sandravis” och Göran och jag fixar en mysmiddag när vi har korttids sen.

Kom ju på att det är advent i helgen också… Vad plötsligt det kom då! Betyder ju att vi bara har fyra helger på oss att jula… Och eftersom Sandra inte är hemma den här helgen, blir det bara tre! Nåja, hon behöver ju inte vara med på allt och några småsaker kanske man kan trycka ihop på samma helg… Det ordnar sig. Det brukar det ju göra :) Jul lär det ju bli oavsett!


Men pepparkakor ska hon iaf få göra, för det gillar hon. Förr om åren gjorde jag egen deg, men det har jag slutat med! Vi äter ju ändå inte upp dom utan bakar mest för bakandets skull, så varför krångla i onödan? Mår Sandra bra efter korttids och är pigg nästa helg så får det bli pepparkakor då, helt enkelt. Sen är det två helger kvar till jul…

Det är så många som har gjort julfint i sina bloggar också, så jag har väl gjort ett tappert försök jag med. Kul med lite förändring då och då. Nu är det bara snöflingorna som fattas… Fast jag har inga som helst förväntningar på att jag får till några såna, för det verkar lite krångligt… Men sååå fint :)

Ha det nu så bra, och lägg julstressen på hyllan!..

tisdag 24 november 2009

Fortfarande tacksam :)

Idag blir det packning av korttidsväska. Vi får allt hjälpas åt, för helt bra i ryggen är jag inte och böja mig är inget vidare om det blir för mycket. Men det ska nog gå bra :) Nu är det ju inte korttids förrän på fredag, men imorrn hinner vi inte och på torsdag är ju i sista stund. Vill helst inte göra saker i sista stund eftersom vi aldrig vet om livet flyter till dess, liksom.

Dessutom är det långkorttids och även om dom tvättar och återanvänder, så är det ju tre ombyten som ska med, 3 jeans, 3 tröjor, 3 nattlinnen, 3 set med myskläder, samt underkläder så det räcker och lite extrakläder utifall att… och då vill det till att man inte har en massa ligger i tvättstugan…

Tur i oturen att det inte blir nån Danmarksresa (p.g.a. att vi inte hann vaccinera katterna) för det hade inte ryggen fixat. Vi tänkte då åka till Sthlm, men ryggen fixar inte det heller just nu. Så det blir en tur på närmare håll istället, och det kan ju också bli trevligt. Ett restaurangbesök ska vi iaf klara av! Och lite prommisar! Tacksam över att jag kan gå helt utan problem! Det känns t.o.m. bra att gå å mjuka upp lite.

Igår tog jag förresten stavarna med mig på vår prommis. Äntligen får jag väl säga, för dom har stått i garderoben i ett par år… Jag som stavade varje dag förut. Men det får jag börja med igen, för jag har såna stavar med vattenbehållare på. Mycket bra för att stärka ryggen!



Jag hoppas att ni inte missförstod mitt inlägg igår.. Jag menade inte att man inte är tacksam över sina goa ungar, så klart man är! Jag menade mer att man (tror det gäller oss alla) lätt tar saker vi har förgivna, liksom. Om det så är hälsa, fungerande kropp eller vatten i kranen. Sen uppskattar man kanske lite ”mindre” saker när man har ett barn där det inte är självklart att dom ska lära sig gå, eller vad det än är som är självklart att ”vanliga” barn lär sig. Man kan känna världens lyckorus över saker som är självklart för andra. Att ens barn klarar att gå på toa, eller klarar att föra en sked till munnen…

Jag minns att folk tyckte jag var knäpp när jag satt och önskade att mitt barn skulle riva ner en blomkruka och smaka på jorden, så som barn i upptäckaråldern gör. Jag blev överlycklig den dagen hon rev ner leksakerna och stökade till i sitt rum! Tror hon var 7-8 år då…

Eller den underbara dag då hon lärde sig äta med sked istället för händerna… (i 3-årsåldern) Man har lust att öppna fönstret och skrika till hela världen ”Idag åt hon med sked” Man blir så glad att tårarna nästan kommer :)

Jag skriver i vanlig ordning ett utkast i Word, så när Sandra har kommit iväg till skolan har jag bara att publicera det. Det är nog enda sättet för mig att få ihop nåt, för jag sitter sällan några längre stunder åt gången. Jag börjar skriva lite redan dagen innan :)

Men nu har min ilskna lilla dam kommit iväg, morronhumör som heter duga idag… Tur mamma Nina var en solstråle! Hahaha! Närå, men det gick bra iaf. Tillslut. (Tacksam över att jag kan räkna till hundra;))

Ha det nu så gott, allihop!

måndag 23 november 2009

Tacksam

Så har Sandra fått fira Görans födelsedag.


Men damen var skör och gnällig så vi hade en kravlös dag i övrigt. Nu hoppas vi mest att hon orkar med vardag och skola i veckan och att det inte är nån sjuka på G. Hon är kanske bara lite höst-trött som så många andra nu den här mörka årstiden. Eller så var det bara trist att vara hemma från skolan i helgen :)

Imorse fick hon i sig sin frukost i en fart iaf. Man kan ju inte skynda på henne, men imorse sa jag att hon allt fick peta i sig frukosten liiite fortare. Och det gjorde hon! Det har nämligen tagit en timme om morgnarna och jag har ingen större lust att gå upp ännu tidigare! Jag väcker ju Sandra klockan sex redan, tycker det räcker!

Då har hon ändå anpassade skoltider och börjar nästan en timme senare än dom övriga. Men hon har ju en bit att åka med. Taxin kommer åtta och då börjar lektionerna. Hualigen om Sandra skulle vara i skolan i tid… Då skulle taxin komma sju… Sandra väckas fem… Jag gå upp fyra…

Igår kunde jag sitta i soffan igen, även om jag var tvungen att sträcka ut ryggen mellan varven och liksom knata runt lite. Men ååå vad mycket skönare soffan är, än köksstolen! Nu gäller det att vara försiktig, så ryggen fortsätter att bli bättre!

Så imorse stod jag mest, med mitt morronkaffe och lite bloggläsning. Satte mig bara ner när jag skulle kommentera nåt :) Skalmans blogg inspirerade mig lite idag. Tänk vad lätt vi tar saker förgivna! Det är inte förrän man blir sjuk som man inser att uppskatta att vara frisk. Det är inte förrän dom stänger av vattnet man inser vad beroende man är av vatten i kranen, och vad tacksam man blir när det kommer tillbaks igen. Det är inte förrän man får ett funktionshindrat barn som man inte tar det förgivet att barnet ska lära sig gå…

Jag minns att jag sa det en gång, till en släkting, att man inte tar sitt barn förgivet när man får ett barn med svårigheter. Men jag förklarade inte vad jag menade så hon missförstod nog. Hon sa att hon inte tog sina barn förgivna. Men jag menade inte att man inte uppskattar och älskar sina barn, jag menade att ”vanliga barn” LÄR sig gå, det är inget man funderar över. Som Skalmans mamma skriver, möjligen funderar man över NÄR det första steget kommer, inte OM.

Nu ska man ju inte gå och ha dåligt samvete över att man tar livet förgivet ibland, det tror jag vi alla gör mer eller mindre. Men börjar man bara sakna det men inte har och glömmer allt man har, då bör man nog ta sig en funderare.

”I alla väl fungerande maskiner är man omedveten om delarna – ju bättre dom fungerar desto mindre tänker man på dom… Det är bara när dom inte fungerar som dom får vår fulla uppmärksamhet”
Kenneth Craik (The Social Brain)

söndag 22 november 2009

Stora framsteg

Väckte Sandra halv åtta igår, hon som brukar vakna vid sextiden. Hon var trött och skör, nös, blödde näsblod och ville inte ha frukost. Så jag trodde ju hon höll på att bli sjuk. Men det verkade bara vara en liten formsvacka på morronkvisten. Det tackar vi för!

Det hände inte så mycket igår, dagen var ganska lugn med våra vanliga rutiner, godis och chips. Sandra och Göran hann ut en liten stund i solen också, och blåste såpbubblor.


Bilden är från förra påsken då vi var i Danmark.

I fredags fick vi hem Sandras Individuella utvecklingsplan från skolan, att skriva under. Vad roligt det är att läsa, dels om Sandras framsteg, men också om hur dom jobbar och varför. Nu visste vi väl det redan, vi går ju alltid igenom det när vi träffas, men iaf. Det blir så tydligt när det skrivs ner. Sandra går i en väldigt bra skola! :) Det är så genomtänkt och inget görs liksom bara för att det ska göras, utan det är anpassat och görs för att vi tror på det.

För ett tag sen var Göran och Sandra till affären och köpte sallad. Göran blev så överraskad för det gick över förväntan! Trots att kassorna fick nåt tekniskt fel och behövde kollas av nån kille som kom dit, så Sandra och Göran fick stå bland andra kunder i 10 minuter och vänta! Det hade hon aldrig fixat för bara ett halvår sen!

Det beror ju förstås på hur hon mår också, men att köa har alltid varit jättejobbigt för Sandra och när vi har varit tvungna att ta med henne i en affär så har en av oss alltid fått gå ut med henne när det är dags att betala. Även om hon haft en bra dag i övrigt.

Nu har dom ganska nyligen börjat gå till affären på torsdagar i skolan, Sandra och hennes lärare samt en elev och en lärare till. För att dom behöver vara två vuxna ifall Sandra spårar ur och inte fixar kassorna. Vi tror att träningen i skolan redan har gett resultat eftersom det gick så bra när Göran och Sandra var iväg sist.

Nu är ju inte ”gå och handla” jätteviktigt att kunna. Jag menar, hon kommer ju klara sig bra även om andra handlar åt henne. Men vi tänker ju att om hon fixar att vara med iaf ibland, så blir hon ju mer delaktig i sitt egna liv när hon blir vuxen. Det är liksom åt det hållet vi strävar. Inte att hon ska kunna själv, utan att hon ska delta så mycket som möjligt i sitt liv.

Nu är det dags att förbereda lite här utifall Sandra vaknar lite mer i vanlig tid idag. Hon vet det inte än, men hon ska få fira Göran när hon har ätit sin frukost. Han fyller år i veckan, men idag blir det ”Sandra-anpassat” firande :)

Önskar er en härlig söndag!

fredag 20 november 2009

Trevlig helg!

Det har inte hänt så värst mycket av intresse och min rygg gillar inte att jag sitter här för mycket. Nu struntar jag iofs lite i det, eftersom jag VILL sitta här, men lite försiktig är man ju… Hursomhelst ville jag höra av mig och önska en trevlig helg till alla som tittar in!

Sandra mår bra och blev inte sjuk, så hon är i skolan igen efter en ledig dag igår. Hon var ju pigg igår med, men behövde sovmorgon efter nattens bravader.

Idag har jag bokat tid för massage till nästa vecka, vi får väl se hur det går. Hon kan väl inte få bort ryggskottet, men det behöver mjukas upp lite för nu har jag lixom snedbelastat så jag känner av både nacke och axlar. Jag brukar utnyttja min friskvårdspeng till massage, eftersom det inte finns nån form av träning häromkring som jag kan gå på. För mig hade det varit toppen om man kunde använda friskvårdspengen till utrustning istället, då hade det blivit walkingdojjor eller nåt. Men massage är minsann inte fy skam, ska bli kanon det!

Nästa helg är vi lediga och det ordentligt. Första gången vi är lediga fem dygn i sträck! Vi har ju aldrig nån femveckorssemester, lixom… Ska bli såå skönt att känna sig riktigt ledig så länge! Fast vi ska inte göra så värst mycket och det är väl lika bra med tanke på ryggen. Tänkte väl bjuda ut Göran på nån restaurang iaf, eftersom han fyller år i veckan som kommer. Sandra får fira honom på söndag, hade vi tänkt, för han fyller år på en vardag och då har vi inte tid med sånt.

Avslutar med ett par foton. Ibland känns det som vi har väldigt mycket katt här hemma…


Köksstolen med en kudde på gillar dom skarpt! Den klarar min rygg ganska bra. Så fort jag reser mig tar dom över, haha.


Kontorsstolen får dom låna så länge jag har ont i ryggen, för den kan jag ändå inte sitta på nu :)

Ha det fint & trevlig helg!
Kramen!

onsdag 18 november 2009

Livet är iaf inte långtråkigt!

Lagom trött, efter att ha varit vaken sen tre imorse, la jag mig skapligt. Hann väl sova 20 min så gallskrek Sandra. Innan jag hade kravlat mig ur sängen med min stela rygg, fått på mig morgonrock och rusat in till Sandra, hade hon spytt ner hela sängen, sig själv och golvet!

Så skönt att Göran var hemma… Han bytte i sängen å skurade medan jag tog Sandra. I röran missade vi att stänga av larmet, så Sandra skrek, larmet tjöt och telefonen ringde! Lite lätt panik här ett tag, kan man säga. Securitas ville inte riktigt tro på mig när jag sa att det var lugnt… Undrar varför, eh… Jag hörde knappt vad hon sa i allt oljud. Men efter att ha lovat att jag skulle ringa upp dom igen om det behövdes så sa vi hej då ;) Hon måste trott att vi var hotade eller nåt…

Hursomhelst, tillslut blev det lugnt igen och nu ligger Sandra nyduschad i soffan och ser film. Gissar att hon somnar snart. Jag får väl nöja mig med mina 20 min sömn för tillfället. Känns väl sådär med tanke på förra natten. Men just nu är jag pigg, efter all uppståndelse, och Göran får sova tills jag inte orkar mer så byter vi av varandra sen. Än en gång är jag såå tacksam över att vi är två! Hujedamej om man var själv när det blir så här! Men man klarar ju mer än man tror om man måste. Stor eloge till alla ensamstående föräldrar!!!

Nu hoppas jag ju mest att det inte är nån större sjuka Sandra har utan att det strax vänder igen. Frös gjorde hon förstås efter duschen, men hade ingen feber just då iaf. Jag har satt på starkt kaffe, så jag klarar mig nog några timmar till.

Sandra kom hem glad å nöjd efter två korttidsdygn, och inte verkade hon på väg att bli sjuk. Hon hade bakat frukostbullar i skolan som vi bestämde att vi skulle äta imorgon bitti, men dom får jag nog frysa in till ett senare tillfälle. Hon är så härlig när hon har med sig nåt hem, vad det än är. Saker hon gjort i skapande eller bakverk. Hon håller det i famnen hela vägen hem och flyger ur taxin och in för att visa vad hon har gjort. Det är jättekul och vi blir nog minst lika stolta här hemma :)

Här är ett exempel på det, när hon hade gjort en bädd till katterna i skolan. Man kan riktigt se hur ivrig hon är när hon är på väg till taxin.


Här sitter hon och väntar på taxin med sin fina bädd i knät. Bilderna har dom tagit i skolan, och dom talar sitt tydliga språk. Det riktigt strålar om Sandra :)


Vi kom ut på en prommis idag och med facit i hand var ju det tur. Regnet hängde i luften, men vi klarade oss i stort sett. Det har ju annars regnat mest hela dagen.

Både Göran och jag blev plötsligt helt slut och stumma i benen så vi gick sakta, sakta den sista biten hem. Vi brukar gå den vägen nästan varje dag, utan problem, men vi var väl trötta efter vår dag på stan igår. Skönt med en prommis var det iaf och det är ju huvudsaken.

Så mycket mer hände inte på dagen idag och nu ska jag roa mig med bloggläsning, det håller mig vaken :)

Må så gott!
Kramen!

Shit!

Vaknade klockan tre!!!! Eller, egentligen varje halvtimma och gav upp klockan tre… Ryggen gillade inte vår dag på stan igår :/ Konstigt nog går det bra att sitta. Eller så beror det på att jag har tagit tabletter?.. Nåja, det går väl över en gång till. Hoppas det inte blir värre bara, för jag har ingen lust att sjukskriva mig igen!

Igår var iaf en bra dag, ända till kvällen då ryggen inte ville vara med längre. Först till optikern och blev nästan 10.000:- fattigare lagom till jul. Men vi har ju inte så många att köpa julklappar till som tur är!

Det var ju bara drygt ett år sen jag skaffade glasögon och tydligen kan man behöva byta rätt fort igen så här i början, eftersom ögonen slappnar av efter ett tag. Sen bör det inte bli oftare än vart 3:e år, sa hon, och det tackar man ju för!!! Visserligen byter jag gärna glasögon, det är ju kul med nytt, men… man behöver ju lägga pengarna i andra hål med.

Nu var det ju ett par solglasögon också, men dom kostade bara 300, för färgen, eftersom dom hade ett erbjudande att man fick ett par på köpet. Så det var ju lite bra ändå. Det blev progressiva tillslut, efter mycket velande för och emot. Vi får väl se om jag vänjer mig…

Jaha, lagom till jag var klar hos optikern hade ju affärerna öppnat så det var bara att börja ränna i dom. Vi hittade nästan allt vi hade på lappen, iaf det som var viktigt, och det var otroligt lite folk och inga köer. Skönt!

Det blev ett besök på pizzerian också och det var ju gott. Sen mathandling innan vi åkte hem, strax efter fyra nån gång, trötta men nöjda.

I måndags skulle vi göra pannbiff att frysa in, men hade inga ägg, så vi åkte iväg till en grannort och köpte det. När vi ändå var där så åkte vi runt och letade upp ett av dom boenden som finns, och som har just den planlösningen vi är ute efter. Det var kul att se hur det såg ut på riktigt och det stämde ganska bra överens med min fantasi. Fast uteplatserna var lite väl små… Det är ju inte det som styr ett bra boende, men i fantasin var dom större… Vi ska be om ett studiebesök, men det tar vi på nästa möte vi ska ha om ett år.

Idag har vi inga planer alls, och det känns bra. Sandra kommer ju hem efter skolan och vår ledighet är slut för denna gång. Om min rygg vill så blir det kanske en prommis under förmiddagen. Om det slutar regna… Nej, jag tillhör INTE dom som tycker att det inte finns några dåliga väder!... Fast det finns bra kläder, det gör det, och man KAN gå ut i regn, jadå, men vädret är lika dåligt för det! Göran brukar få ut mig ändå och det är ju skönt när man kommer in igen. Vi får väl se hur det blir. Igår hann jag varken med prommis eller cross, så jag skulle ju behöva det, förstås…

Nä, nu blir det en andra kopp kaffe! Jag som tänkte gå och lägga mig igen när jag hade mjukat upp ryggen… Fastnade vid datorn och då blir ju inte ryggen särskilt mjuk, precis… Och nu är klockan som den brukar vara när jag går upp och jag känner mig för pigg för att sova! Dags att släppa ner katterna och ge dom mat.

Må så gott, alla läsare!
Kramen!

måndag 16 november 2009

Lite "bara-vara-tid"

Så var det ledigt då! Ibland längtar man som tusan efter lite andrum och ibland bara kommer ledigheten plötsligt. Den här gången bara kom den, plötsligt. Men skönt är det förstås ändå! Kanske mest för att vi inte har några direkta planer. Jo, lite fix å trix, men inga större grejor. Vi hinner ”bara vara” en massa och det är skönt!

Ryggen gör sig lite påmind än, men i jämförelse så mår jag prima! Man får ju vara lite försiktig, förstås. Njuter ju av att kunna sitta, både till morronkaffet och tv-kvällen. Vi får väl se om det blir nån bastu nu när vi är lediga, men då får jag nog stå. Det började där, nämligen… Eller, jag kände ju av ryggen innan, men vi bastade när vi hade korttids för en vecka sen, då vi hade varit på mötet, ni vet. Lite stel i ryggen hade jag varit ett par dar och när jag reste mig i bastun blev det ryggskott av det! Ingen bra sittställning, alltså!

Men nu är det färdigtjatat om min rygg! Idag har vi ingenting bokat! INGENTING! Det ni! Så det blir väl en hel del ”bara vara” lite prommis å lite mys å lite vin ikväll… Skulle för all del kunna hitta på lite nyttigt också, men jag tror jag skiter i det, helt enkelt! Japp!

Imorrn blir det en sväng på stan och akta sig för svininfluensa. Lite handla å bli bankrutt hos optikern. Sen mys för resten för lediga är vi ju ända till onsdag 14.30 :)

Undrans, förresten, hur man gör för att sprida sin blogg? Om nu fler skulle vilja hitta mig? Det är ju frågan, förstås… Glad blir jag ju iaf för alla läsare och kommentarer! Men nu måste jag bara tipsa om en annan blogg som jag ramlade över. Med risk för att ni överger mig då… Men den är ju för himla roligt skriven! Rekommenderas! En sån skrivkonst skulle man ha…

Ha det kanon!
Kramen!

söndag 15 november 2009

Oh, vad härligt!

Imorse (ja, jag har ju varit igång sen fem så det börjar bli förmiddag här ;) ) kunde jag nästan sitta! Ja, bara jag reste mig lite då och då, så gick det bra att dricka morronkaffet sittande! Och igår kväll satt jag små stunder i soffan! Visserligen längst ut på kanten med spikrak rygg, men det var betydligt skönare än köksstolen/vanka runt! Så nu är det nära, mina vänner! Snart är nog ryggen sig själv igen! Ååå, vad jag uppskattar att vara frisk! Och bara ha sånt ont som går över! Tänker extra mycket på mina vänner med ständig värk såna här gånger… *kramar om er*

Och crossa går bra, så nu ska den minsann inte stå och samla mer damm! Det får bli mer eller mindre cross varje dag från nu! Stärker ryggen! (Tänk att man ska behöva få ryggskott för att fatta det…)

Igår var Sandra hos frissan, äntligen! Vi fick ju avboka tiden vi hade på höstlovet, eftersom hon var sjuk då. Själv hade jag tid i onsdags, men det fick jag ju också avboka, som ni förstår.. Fast det löste sig rätt bra ändå, för Göran hade en tid som jag fick eftersom han inte är i lika stort behov som jag. Så jag behöver bara vänta två veckor och Göran fick min nästa tid som inte är förrän i mitten av dec. Så här innan jul är det extra svårt att få tider, så vi hade bokat in även nästa besök för oss alla. Tur det! Och tur att vår goa frissa kunde ”trycka in” Sandra som igår! Tack för det!



Boendemötet då.. Jo, det känns rätt hoppfullt så här långt. Det finns ju inget ännu, men det finns behov och det är ju positivt. Sen finns det ett par boenden som har precis den planlösningen som vi tror på, med fyra lägenheter i varje hörn och gemensamhetsutrymmen i mitten. Två ingångar, en gemensam och en egen, och egen uteplats. Så ett sånt boende med inriktning mot autism och personal som kan autism, då är vi nöjda! Tänk om behovet blir tillräckligt så ett sånt boende startar…

Nytt möte om ett år igen och det känns så skönt att vi har tid på oss ännu. Vi behöver inte stressa och vi kan avvakta med eventuella flyttplaner ett par år till, även om vi håller lite koll på vad som finns runt om i landet. (Tack för tipset om Örebro, har kollats upp och skrivits ut! Tar gärna emot tips även i fortsättningen).

Idag blir det packning av korttidsväska för vi har korttids imorrn, till på onsdag. Det känns länge sen nu, fast vi har inte haft så stort behov heller så det har gått bra. Vi ska ju ha långkorttids sen och då blir det ju så klart inte lika ofta eftersom vi har våra sex dygn per månad att använda oss av.

Vi ska iaf inte åka bort nu utan ska hinna få lite gjort här hemma har vi tänkt. Det passar ju bra med tanke på ryggen också. Hade nog inte varit så bra för den att bo i husbilen för tillfället…

På tisdag ska vi försöka hitta lite julklappar till Sandra, helst utan att behöva trängas bland folk för länge i dessa influensatider… Så vi ska försöka vara på plats när dom öppnar, sen in och ut igen, typ :) Om vi bara visste vad vi ska hitta på…

Först ska jag iaf till optikern och kolla ögonen så får vi väl se om vi har råd med några julklappar efter det, haha! Behöver jag byta så blir det tre par nya glasögon!... Vanliga, läsglasögon och solglasögon och ett stort hål i plånboken! Dom rekommenderar väl såna där progressiva, eller vad det nu heter, men det vetisjutton om jag skulle bli vän med såna… Nåja, det löser sig. Det är ju alltid kul med lite nytt och det får väl bli min julklapp helt enkelt.

Kramen!

fredag 13 november 2009

Dåligt samvete

Äntligen kan jag sitta igen! Iaf korta stunder… Men det går åt rätt håll så jag ska inte gnälla. Faktiskt att jag har klarat mig riktigt länge, tror det är minst 2,5 år sen sist jag hade ryggskott! Och som jag var sjukskriven med för den delen. Ändå får jag dåligt samvete! Över att Göran får ta allt, och över att jag har sjukskrivit mig. Även fast jag aldrig hade gått tillbaks till ett ”vanligt jobb” än, så får det nog räcka nu! Tror inte Göran håller med mig, men mitt samvete vill göra rätt för sig, liksom. Bara jag är försiktig så ska det nog gå med Görans hjälp. Han kan ju styra sitt jobb lite, så jag får hjälp med det jag fortfarande inte fixar. D.v.s. rätt mycket…

Men tänk vilken tur att vi är två! Hur i hela friden skulle det gå annars??? Nä, det skulle det inte! Men jag undrar hur ensamstående fixar livet ibland. Okay, dom flesta har väl nån som kan rycka in, men ändå!!!

Och gissa om jag saknar att sitta här vid datorn!... Mest på morgnarna, med min morgonstund, kaffe, fb och bloggläsning. Men på morgnarna kan jag fortfarande inte sitta, så jag STÅR och dricker mitt morgonkaffe! Men såhär frampå förmiddagen kan jag sitta små stunder iaf, så man får ju vara glad över det! För det är rätt tröttsamt att bara vanka runt…

Men tack alla goa rara läsare som har saknat mig! Så glad jag blev när jag kom hit och såg alla kommentarer! Glad att ni bryr er om mig och saknar mig och glad över tips och att vänners vänner hälsar! Tack jättemycket!

Som lite svar på några frågor så, nä, jag käkar väl Ipren och gör mina ryggövningar, mer är det inte. Spikmatta har jag inte testat, men jag kan inte ligga på rygg så det är nog rätt kört. Jag har lite svårt att ligga, och sitta, överhuvudtaget just nu, så det går nog inget vidare med massage heller. Tror nog det ger sig så småningom, med hjälp av övningarna och rörelse.

Nåja, nog om det! Snart är jag igång igen, jahadå! Sandra har mått bra och vi kunde vara med på mötet, både Göran och jag, men eftersom jag inte kan sitta så länge så berättar jag mer om det senare, för nu är det dax att vanka runt lite igen.

Ta hand om er!
Kramen!

torsdag 12 november 2009

Sorry...

Jag har ryggskott och har inte kunnat sitta vid datorn. Det kan jag nog inte nu heller, så det blir inte långvarigt. Ville lixom höra av mig bara, utifall ni saknar mig :) Återkommer så fort jag kan.
Kramen!

söndag 8 november 2009

Man har två val...

Antingen så tycker man allt är pest å surar ihop, eller så gillar man läget och låter det va okay med en skitdag! För den här dan tar ju också slut och det kommer nya, som tur är! Så jag väljer att gilla läget, för att sura ihop är ju inte nåt vidare trevligt alternativ.

Huvudvärken var nästan borta när jag vaknade, men kom ju tillbaks rätt fort. Så jag har tappat räkningen på hur många Alvedon som har gått åt. Typ två varannan timme… Vet ju att det inte är att rekommendera, men vad gör man när man måste orka?

Sen började ryggen göra sig påmind också, och jag har, peppar, peppar, klarat mig från ryggskott i flera år, så jag har gjort mina ryggövningar ”hela dan” och stoppat i mig några Ipren också. Vadsomhelst, bara jag slipper ryggskott!

Till råga på allt så har Sandra varit både trött och grinig mest hela dagen. Nära till både tårar och utbrott och jag har mest räknat till hundra och försökt behålla lugnet. För om jag får spel så får Sandra det också och det orkar jag inte idag!

Sååå himla glad att vi är två assistenter/föräldrar! Så det har ju gått rätt bra ändå, får man säga. Kanske för att jag inte orkade få nåt spel… Ibland är det nog tur att man mår risigt! :)

Hursomhelst så har jag packat korttidsväskan, och vi hoppas att damen orkar till skolan och korttids imorgon. Men vi får väl se… Hade det inte varit för mötet så hade hon fått ledigt i vilket fall, men nu avvaktar vi och hoppas att hon vaknar pigg imorrn. Om inte så blir hon förstås ledig! Då åker jag själv på mötet och det går ju det med. Det är ju inte ofta vi har möjlighet att gå båda på möten, så det är vi lixom vana vid.

Nu har det iaf lugnat ner sig lite här en stund. Sandra är för tillfället nöjd med en film, så jag hann duscha. Nu passar jag på att skriva några rader och pusta ut här vid datorn innan det är dags att gräva fram nåt färdiglagat från frysen till middag, för mer orkar jag inte.

Ha en fortsatt skön söndag!
Kramen!

lördag 7 november 2009

Alla har vi våra "bekymmer"

Ibland när jag pratar med vänner som har jämnåriga barn, dvs tonåringar i familjen, så kan jag känna att jag slipper en hel massa oro. Visst, jag har också oro, men för helt andra saker. Hur ska det gå i framtiden? Kommer det att finnas folk runt Sandra som tycker om henne? Kommer hon ha det bra när vi inte finns längre? Osv.

Men jag behöver inte ligga vaken på nätterna och vänta på att hon ska komma hem från någon fest. Jag behöver inte oroa mig för att det ska hända henne något när hon är ute. Jag behöver inte oroa mig för droger, alkohol, skumma typer eller att hon ska hamna i ”fel gäng” Ibland känns det rätt skönt att veta att det alltid är någon som har koll. Hon är aldrig ensam!

Okay, det är klart att om jag hade fått välja så hade jag ju hellre legat vaken om nätterna och väntat… Jag menar, det är väl ingen som önskar att ens barn får ett funktionshinder och inte har samma möjligheter som andra människor i livet. Men nu är det ju som det är och jag är glad över den underbara tjej vi har, så klart! Så då kan jag känna att det iaf är skönt att slippa oroa sig om nätterna…

På tal om framtiden och den ”oro” som jag har då… På måndag ska vi ha uppföljningen på boendemötet vi hade för ett år sen, då vi framförde Sandras behov av kommande boendeform. Det ska bli intressant att höra vad som har hänt sen dess. Vi har fått en ny handläggare och henne har jag inte träffat, så det ska också bli intressant. Det är ju viktigt att handläggaren är bra…

Det vi fick veta på förra mötet var iaf att det var på gång att starta boende för åtminstone personer med Asperger, men att det även fanns behov av boende för personer med autism. Så nu hoppas man ju att det kommer att starta ett sånt och att dom har tagit hänsyn till våra önskemål, så Sandra kan få en plats där när det blir dags. Nu är man väl lite negativt inställd, av erfarenhet… Men jag tar inte ut nåt i förväg. Intressant ska det bli iaf! För får vi veta att det inte blir något boende som passar Sandra så ska vi flytta, och då är det hög tid att börja kolla runt i landet vart det finns boenden där hon kommer att må bra.

Jag skrev det sist, och jag skriver det igen, ifall jag har tur att det har kommit nya läsare sen dess :) Om någon vet något bra boende, någonstans i landet, för personer med autism, eller nån webbsida där man kan kolla lite, så tar vi tacksamt emot tips! Det är inte lätt att veta vart man ska börja för vi kan ju inte kolla på alla, utan vill ju helst koncentrera oss på dom bästa.

Vi har ju rätt höga krav på Sandras boende men i första hand letar vi ju efter ställen som är för personer med autism, för det är ett måste! Sen får vi väl sålla :)

Som Mia skrev i en kommentar förra gången jag tog upp det här, så finns det ju andra alternativ och boendeformer. Att Sandra bor i egen lägenhet med assistenter finns också i våra tankar. Vi har ju ett bra assistansbolag så det är inte helt omöjligt att det blir en lösning, men vi får se. Endast det bästa är gott nog, som sagt :)

Nog om det för nu! Lär ju återkomma i ämnet :) Igår kom Sandra hem glad och nöjd, men lite tjafs å skrik klarade vi av ändå, när det var medicindax. Fast resten av em och kvällen gick smärtfritt så det var ingen fara på taket.

Det hade varit en bra dag för Sandra i skolan, med ridning och skapande som hon har på fredagar och som hon gillar mycket. Ja, hon gillar ju alla dagarna och har ett väldigt bra schema som passar henne perfekt varje dag. Jag sa det till en av lärarna förut, att hennes schema är ”för bra” :) Hon skulle nämligen vara ledig en dag för några veckor sen, för att vila upp sig lite. Men vi hittade ingen lämplig dag eftersom alla dagar var så himla bra och Sandra inte ville missa nåt av det… Såna ”bekymmer” gillar vi! :)

Idag var vi hos mina föräldrar, Sandra och jag, och det var ju ett tag sen, så det var väl verkligen dags nu. Det händer inte så värst mycket mer än fika, äta och babbla en stund innan vi åker hem igen. Men vi skippade medicin och bad iaf, för det hade mest blivit stressigt.

På vägen hem blev jag plötsligt dålig och fick jätte ont i huvet å mådde illa. När vi kom hem hade Göran fått samma!... Hoppas det är snabbt övergående! Nu håller han iaf Sandra sällskap med lite chips-mys i hennes rum, så som det ska på lördagar, och han verkar må lite bättre. Själv tog jag Alvedon så jag mår också bättre nu.

Ha en skön kväll och härlig morgondag!
Kramen!

fredag 6 november 2009

Det blir inte alltid som man tänkt...

…men oftast blir det bra ändå :) Klockan två, igår, ringde telefonen och det var taxichauffören. Bilen hade pajat, precis innan hon var framme vid skolan, och dom hade ju ingen annan bil att skicka mitt i skolhämtningstiden. Sån himlans tur att hon inte hann hämta Sandra först! Det hade oroat! Fast otur för personalen i skolan, förstås…

Men Göran åkte direkt, så det blev ”bara” ca 45 min. senare för dom. Sånt som kan hända och inget nån kan hjälpa. Det löste sig bra och Sandra var så nöjd när hon kom hem :) Pappa hämtade och vi hann inte med nån medicin och dusch. Det gillade hon! Haha! Fast jag gillar inte att håret inte är rent idag… Men jag har ju bara att stå ut med det. Och hoppas att medicin och dusch går smidigt i em, för vi kan inte hoppa över det två dagar i rad.

Dessutom måste vi hoppa över det imorgon, för då ska vi till mina föräldrar och då hinns det inte heller… Så idag bara måste det bli, hur lång tid det än tar…

Som jag skrev för ett par dar sen, så funkar det mycket bättre med Sandra och katterna nu, och det känns såå bra! Visst händer det saker fortfarande, men i det stora hela funkar det, och om hon mest mår bra av katterna så är det ju både roligt och lärorikt för henne.


Förut vågade hon inte gå in i sitt rum, men nu fixar hon det, och hon stänger dörren om sig, och kommer ut igen när hon vill det. Fast hon har inte riktigt fått kläm på att stänga dörren utifrån, så den står ofta på glänt när Sandra inte är i sitt rum.


Och vi har väääldigt nyfikna katter! :) Särskilt Åke är på allt han ser och hör! Igår upptäckte Göran att Sandras dörr stod på glänt, så han stängde den. Fast han glömde kolla på vilken sida av dörren katterna var… Plötsligt hade vi bara en katt, så jag började leta. Ja, ni gissar rätt! Åke hade jättekul med Sandras blommor, så honom gick det just ingen nöd på. Och Sandra märkte inget, så det var ju bara att ta ut Åke och sopa upp all jord.


Ni som följt min blogg vet ju att det inte är städningen som är jobbig när sånt händer, utan Sandras reaktion. Det blir nästan alltid utbrott om nåt åker i golvet här. Mitt fokus när nåt händer är alltid på Sandra. Så Åkes lilla varv i Sandras blommor var mest rolig, eftersom Sandra inte märkte nåt. Och Åke hade ju haft väldans skoj!


Jaha, fredag igen då? Undrar vart veckorna tar vägen? Det gäller att ta alla tillfällen att njuta av livet medan man hinner… Idag mår jag iaf bättre, så det blir nog en prommis när Sandra har åkt iväg. Damen ska rida i skolan så hon är så nöjd så! Göran sover men jag hoppas att även han orkar ut, för promenera hinner vi inte på helgerna, så man vill lixom passa på.

Jag ska nog ringa och boka tid för ögonkoll också. Märker att det börjar bli lite suddigt igen så det är nog dags att byta glasögon innan huvudvärken kommer tillbaks. Särskilt här vid datorn skulle det behövas, märker jag. Men det är ju lätt fixat :)

Ha det nu toppen och njut allt ni orkar!
Kramen!

torsdag 5 november 2009

Julväder, minsann

Igår varken orkade eller hann jag skriva. Sandra var trött efter skolan i tisdags, så hon fick en ledig dag igår. Själv blev jag plötsligt krasslig och fick väl lite skrämselhicka. Fast den gick över rätt fort. Hickan alltså… För jag insåg ganska snart att det bara blir en förkylning, trots att den kom så fort. Jag är inte den som går och oroar mig över sjukdomar, men nu står det ju om influensan överallt, så visst kommer tankarna när man börjar känna sig dålig.

Nu är jag ju inte så värst rädd för influensan heller, mer än att det inte skulle funka om vi blev sjuka… Men det får ju lösa sig om det blir aktuellt. Hoppas ju så klart mest på att Sandra slipper den, för hon blir så dålig när hon blir sjuk.

Nåja, en liten förkylning är ju snart överstökad :) Vi hade en ganska lugn dag igår, även om den började med stora utbrottet då det var medicindax. Men sen hände det inte så mycket mer än att jag fick hjälp i köket med att skära kycklingkorv till en korvstroganoff.


Men efter maten orkade inte jag med några större projekt, så det blev film, och klippa i kataloger, för Sandras del. Göran åkte för att handla, så det blev gjort utifall jag skulle bli sjuk. Vi hade annars planerat att åka tillsammans idag, nämligen, men nu slipper vi det.

Igår kom första snön. Det småsnöade hela dagen och till kvällen kom det ganska mycket.


Fast idag var den borta igen, precis som den brukar i den här delen av landet. Det är väl därför jag inte är så vidare förtjust i vintern. Bara slask-blask eller ishalka. Om det däremot är lite kallare och gnistrande snö, då är det ju vackert! Men jag gillar vår och sommar bäst!

Sandra blev så glad när hon såg snön igår. ”Det är julväder” sa hon :) Konstigt, egentligen, med tanke på att det oftare regnar än snöar på julafton… Sen bestämde hon iaf att det var dags att ta fram vinterstövlarna, så det gjorde vi och dom får hon självklart ha idag, även om snön är borta. Annars hade hon blivit bra besviken. Det är ju dessutom bara en plusgrad.

Ha en fin dag, allihop!
Kramen!

tisdag 3 november 2009

Lite skrivsugen var jag nog...

Sandra kom hem hyfsat pigg från skolan igår, och det hade varit en bra dag. Det var heller inga problem att väcka henne på morgonen. Det enda var väl att hon blev lite övertrött när det var sovdags. Och det får man ju säga är bra, med tanke på omständigheterna. Idag har det också funkat smärtfritt än så länge och taxin kommer ju snart. (Om nån undrar hur jag har tid å blogga mitt i morronbestyren, så har jag inte det :) utan jag började med den här bloggen redan igår, i word, sen filade jag till den imorse, innan jag väckte Sandra, så nu är det bara att publicera allt, bra va?!!)

Av nån anledning har damen hakat upp sig på solglasögon. Hon har flera stycken och brukar vilja använda dom ibland, när det är soligt. I söndags, i duschen, fick hon plötsligt för sig att hon skulle ha solglasögon, typ NU. Jag sa nej, men så lätt släpper man inte en idé när den dykt upp i huvet… Jag sa fortfarande nej till att ha solglasögon i duschen men att hon fick ha det ute när det blev soligt.


Genast började gnäll om vilket väder det skulle bli ”imorgon” för hon skulle ha solglasögon när hon åkte taxi till skolan. Så hon bestämde att det skulle bli soligt! Jag hoppades mest att det hela skulle vara glömt dagen efter. Det var det också, som tur var, även om hon kom på det igen när hon duschade igår. Men den gången släppte hon det rätt fort när hon insåg att jag fortfarande sa nej :)

Det kan ju tyckas inte spela nån roll, om hon hade fått solglasögonen direkt efter duschen i söndags, men det gäller att stoppa i tid… För gör man inte det har man ett väldigt stort problem snart, som mer oroar är roar. Nästa dusch blir det gnäll om solglasögon och gången efter blir det gnäll om vilka solglasögon och nästa dusch blir det gnäll om två par solglasögon, osv…

Ett tydligt exempel på det är när hon ska ha gosedjur med sig till skolan. Lite då och då testar hon, så som barn gör. Vart går gränsen? Hur många saker kan jag ta med mig, och hur stora?... Ett gosedjur kan lätt bli ”halva rummet” om man inte ser upp. För det räcker med att hon kommer på att gosedjuret ska ha kläder, så blir det att jag får stå och klä på, och det blir gnäll om vilka kläder eftersom Sandra har svårt att välja. Sen kommer hon på att gosedjuret ska ha en liten väska med sig. Gången efter kommer hon på att det ska ligga saker i väskan. Gången efter det blir det gnäll om vilka saker och om det inte får plats så blir det gnäll om det, osv…

Så för att undvika onödigt gnäll, en massa oro och tjafs, och stress… så gäller det att sätta stopp direkt. Ett gosedjur är okay! Inga kläder och inga leksaker! Det vet Sandra och så länge vi håller oss till det är hon trygg.

Det gäller ju det mesta vi gör. Rutinerna är så viktiga och gör vi en avstickare så blir det väldigt ofta oro sen. Taxifärden till och från skolan är en skör bit och vi har haft möte om hur det måste gå till för att Sandra ska vara så lugn som möjligt. Så det gäller att alla följer det till punkt och pricka, lixom. Väskan ska stå där, jackan ska av, Sandra ska sitta på sin bestämda plats, chauffören ska inte hjälpa, bara köra… Minsta lilla avsteg, minsta lilla förändring, skapar problem till nästa taxifärd. En liten, liten förändring blir ett jätteproblem på några dagar om Sandra får hållas. Så även om det känns taskigt att säga nej ibland, för att man tycker att det inte gör nåt om hon vill ha solglasögon i duschen eller kläder på gosedjuret, eller byta plats i taxin, så tjänar vi på att säga nej direkt. Sandra blir tryggare av ett nej.

En annan sak som oroar är om man svarar ”kanske” eller ”vi får se” Det fixar hon inte. Då är det bättre att säga nej och ändra sen.

Eller som i somras, innan vi fick nya schemat till skolan, så vi visste vem som skulle möta Sandra första dagen efter sommarlovet. Det frågade hon ju redan på skolavslutningen :) Så vi svarade att det var den personen som det hade varit hela förra terminen, trots att vi visste att det skulle bli ändringar. Men Sandra hade inte fixat att ”inte veta” hela sommarlovet, så hon var trygg i att det skulle vara som vanligt. Sen när vi visste hur det skulle bli, så ändrade vi tillsammans på Sandras schema hemma. För att ändra fixar hon, bara hon vet. (Och så klart att ändringar inte sker i tid och otid)

Jaha??? Typiskt mig att bara sitta och skriva utan att tänka. Började jag inte med solglasögon nyss? Så hamnade jag i schemaplanering, plötsligt, och det här inlägget blev mycket längre än jag hade tänkt.

Jag skulle ju skriva lite om katterna också, tänkte jag. Om det är nån läsare kvar än?... Iaf så, om man vågar skriva det, verkar det funka med katterna igen. Dom lugnade sig faktiskt betydligt efter kastreringen och tapeterna har nästan fått vara ifred. Sånär som på ett par tillfällen bara… Och med Sandra har det hänt massor nu när hon var hemma en vecka och dom har fått vänja sig vid varandra. Det funkar! Och jag är såå glad över det! För jag har mått rätt dåligt av att inte veta om vi skulle kunna behålla dom.


Igår ringde jag till djursjukhuset för att höra mig för hur en rabiesvaccination gick till. För om man ska ha katterna med sig till Danmark så behövs en sån. (Tur vi inte visste det i somras, och tur vi inte blev stoppade i tullen…) Vi hade nämligen tänkt ta en minisemester till Danmark när vi har lång-korttids nästa gång. Men rabiesvaccinationen ska tas ett halvår innan resan… Så det var ju rätt kört, kan man säga.

Då kollade vi vidare efter ett kattpensionat, och hittade ett som inte ligger alltför långt härifrån, och som verkar bra på alla sätt. Fast för att dom ska ta emot måste katterna vara vaccinerade mot kattpest och kattsnuva… Så det blev ännu ett samtal till sjukhuset. Det var ju inga problem, för dom har drop-in till vaccinationer, så det var bara att komma den dag det passar. MEN det ska tas ännu en spruta efter några veckor innan dom har skydd. Och det hinns inte heller innan vi hade tänkt åka. Nu ska vi vaccinera ändå, för det lär ju bli aktuellt med kattpensionat fler gånger framöver. Men om vi ska komma till Danmark nästa lång-korttids så krävs det kattvakt. Och det har vi inte hittat nån, så vi får väl hitta på nåt annat den helgen helt enkelt. Och det blir säkert bra det med!

Men nu får jag nog avsluta va… Vill ju inte skrämma iväg några läsare :)
Ha en fin dag!
Kramen!

måndag 2 november 2009

Äntligen en liten rast

Jag ÄR glad att Sandra kan prata, och förmedla sig ganska bra. Jag är verkligen tacksam över att hon har ett språk, även om hon pratar mer än hon förstår. Hon kan iaf kommunicera och gör sig oftast förstådd. Det är jag jätteglad för! Men ibland önskar jag att det var lite tyst nån gång, så jag fick vila öronen och huvet… Hujedamej så trött man kan bli av oavbrutet babbel och en massa ljud hela tiden. Så trött så huvet bara snurrar.

Men igår var damen sig lik igen och nästan pigg och för det mesta glad. Så det var inte direkt nåt gnäll och tjafs, utan mest bara babbel :) Babbel, babbel, babbel…


För ett par år sen fick jag en crosstrainer av Göran. Jag hade väl tjatat en hel del om att det skulle vara sååå bra att ha en sån, som ett komplement de gånger jag inte kom ut på promenad… Göran sa att det säkert skulle bli som med motionscykeln, som jag sa skulle vara sååå bra att ha som ett komplement… Sen samlade den damm å sen sålde vi den! Nu samlar crossen damm… Men jag vägrar erkänna det! Jag SKA komma igång igen! Det ÄR kul!

Men… jag som knappt har tid å duscha om dagarna, HUR ska jag få in crossen i mitt liv också? Och när det väl lugnar sig, efter alla måsten, när det väl blir tyst i huset, då är jag ju helt slut! Då bara orkar jag inte!


Men sälja den? Närå, jag SKA! Livet lugnar väl ner sig nååån gång?!!

Man kommer ju efter direkt, så fort Sandra har varit sjuk och hemma. Då skjuts det mesta upp… Men en prommis hoppas jag vi hinner idag, för det längtar jag efter. Sen blir det städning förstås, och några telefonsamtal. Så den vanliga förberedelsen. Det blir nog inte så mycket av min rast kvar sen, till ”bara vara och göra ingenting” men förhoppningsvis håller sig Sandra på benen hela veckan, så då hinns det nog med det också, vad det lider. Handla ska vi med… men inte idag!

Faktiskt att hela veckan är tom i övrigt, och det känns skönt! Inga besök, möten eller andra saker inbokade. Än så länge iaf.

Nu ska jag strax väcka Sandra… Undrar hur det ska gå, hon har ju sovit till närmare halv åtta den senaste tiden. Men det går nog bra, eftersom hon längtar till skolan. Däremot kommer väl tröttheten ikapp sen, frampå tisdag-onsdag, skulle jag tro. Men det blir som det blir med den saken. Som jag brukar säga; Alltid blir det nåt och det brukar bli bra. Hur det än blir så blir det inte värre än att det går över iaf :)

Ha en bra dag!
Kramen!

söndag 1 november 2009

Frågar man dumt så...

Sandra har då svar på tal ibland. Det händer rätt ofta att hon frågar om saker som hon redan vet svaret på. Jag har läst att personer med autism gärna gör det, för det är tryggt att veta vad svaret kommer att bli. Hur det än är med det så kan det vara lite jobbigt ibland… Men oftast brukar vi skoja lite när Sandra frågar, och svara fel, vilket hon kan ta och tycker är roligt om det sker på rätt sätt.

Väldigt ofta pekar hon på en av katterna och frågar ”Vad är det” och vi svarar ju oftast med kattens namn då, eftersom hon undrar just det ibland. Men om hon vill ha ”En katt” som svar så nöjer hon sig inte med att vi svarar med namnet utan då frågar hon ”Vad är det för djur”

Vi brukar gå igenom några olika djur innan vi svarar ”Katt” och Sandra blir nöjd. Igår lyssnade Göran och Sandra på musik medan dom käkade chips, bl.a. ”Vargsången” (”Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig” från Ronja Rövardotter). Göran skojade och sa ”Och här kommer en varg” när en av katterna kom. Sandra svarade just inte och då måste man ju kolla läget, så hon liksom inte blir förvirrad, utan är med på noterna, så Göran sa ”Är det en varg?” Sandra svarade så klart nej och Göran frågade vad det var för djur då.
”En katt dumskalle!” blev svaret.



Sen klappade hon på Görans mage och sa ”Du har en bebis där” Hahaha! Det tyckte jag var kul!


Ha en härlig söndag!
Kramen!