Fotominnen och framtidstankar

Äntligen har jag fått ordning på alla foton! Det är inte så lätt att få tag på fotopärmar och fotoblad längre när dom flesta har alla foton i datorn. Men jag gillar att bläddra i en pärm och jag gör dessutom egna pärmar till Sandra, som hon enkelt ska kunna bläddra i när hon vill.

Så framkallade fotominnen har legat på hög här sen höstlovet för att vi inte har fått tag på fotoblad. Men nu så! :)

Jag hann precis få in alla fotona i pärmar innan det var dags att städa undan röran och åka för att hämta Sandra från korttids. Ja, jag hann ta en kopp kaffe också :)

Sandra hade längtat, och det ihop med att det inte var skola och taxi, utan fritids och mamma som hämtade, blev lite för mycket på en gång, så känslorna svämmade över och tårarna sprutade när jag kom. Men med lite krama och torka tårar så var det över ganska snart. I övrigt var damen lugn och nöjd och ville bara ha klart för sig att det var skola och taxi som vanligt igen som idag.

Hon hade gjort så fina paket till oss som hon öppnade och behöll när vi kom hem.

Halsband till mig och armband till pappa, passade fin-fint på Sandra ;)

Fina foton i kontaktboken visade att damen har haft det bra med bl.a. cykling och picknick. Ja, hon har det bra både här och där, och det märks så väl på hennes glädje och utveckling. Hon satt med Göran i soffan och berättade att Marias cykel hade gått sönder så hon fick låna ”tjejens cykel” det var en snäll tjej. Så härligt att höra henne berätta!

Vi har ju tränat en del på det där, att kunna berätta hur dagen har varit. Vi har ju alltid använt kontaktboken till hjälp för oss vuxna, både i skolan, på korttids och hemma, så vi kan hjälpa Sandra att komma ihåg, och klara av att berätta. För det är ju inte helt enkelt det där, annars. Vi har också fotat mycket så Sandra har haft bilder till hjälp.

Men nu behöver vi knappt ta hjälp av kontaktboken, för Sandra är jätteduktig på att berätta, och det är så roligt! Vi läser ju i boken, så vi kan bekräfta på rätt ställe och så, eller hjälpa till när Sandra inte kommer ihåg riktigt, men vi brukar låta Sandra ta initiativet till att berätta själv.

Vi har ju jobbat i samma syfte med datorn också, även om det blivit lite si och så nu i vår. Både hemma och i skolan har Sandra fått ”skriva” dagbok med hjälp av ett bildprogram, och det har varit en jättebra hjälp för henne att gå igenom dagen, eller helgen, och sen kunna berätta om det i skolan, eller hemma. Och berättar gör hon! När hon väl har landat och kommit till ro här hemma så har hon ofta mycket att berätta om hur dagen i skolan, eller på korttids, har varit :)

Eftermiddagen och kvällen igår gick bra, Sandra mådde fint och var pigg. Och natten har varit lugn. Nu är det skola i en vecka till innan det blir långt sommarlov. Som tur är har vi ju korttids och fritids lite jämt fördelat under lovet, och lite annat smått och gott planerat, så det ska nog gå bra. Tack för att vi har korttids!

Marielle undrar ifall det är enklare att söka God man, och jag vet inte, men det kan vara så. Ja, jag antar att det är svårare att omyndigförklara nån, eller, jag hoppas det… Men God man kräver också läkarintyg och egentligen är det inte själva läkarintyget i sig som jag blir trött på, bara det att det blir krångligt för oss eftersom Sandra inte har nån läkare. Så jag tycker att hab ska hjälpa till lite, eftersom det är dom som har satt diagnosen, och skulle kunna skriva ett mer riktigt och rättvist intyg.

Jag är nöjd med den hjälp man faktiskt får i Sverige, så det är inte det. Ibland orkar jag bara inte krångla med allt, liksom. Lediga läkartider växer inte precis på träden… Men, det ordnar sig, och Göran har ju tagit över så jag slipper leta, söka, telefonköa och hänvisas vidare ;)

Bellan undrar ifall inte Sandra har några mediciner som har med hennes diagnos att göra, för isf borde hon ju även ha en läkare. Nej, hon har inga såna mediciner. Den enda medicin hon har, och som vi har haft läkarkontakt för, är för hennes mag-problem och har ingenting med autism att göra. Den läkaren jobbar inte ens kvar, och han hade inte vetat nåt om det som är orsaken till att vi söker förvaltarskap. När det receptet ska förnyas behöver vi ingen läkarkontakt, så nu har hon inte ens nån för den medicinen.

Anna undrar om inte vi föräldrar kan bli förvaltare så länge. Nej, ingen kan bli förvaltare utan att ansökan går igenom. Och jag tror ju inte att det kommer att bli några problem att få igenom det. Bara vi hittar en läkare som kan fixa det där intyget… Helst den här veckan… (Hahaha!) Jaja, det ordnar sig :)

Jag får lite dåligt samvete ibland, när jag liksom gnäller fast jag egentligen inte har så mycket att gnälla om. Men jag får väl trösta mig med att jag i det stora hela är tacksam över en hel del, och att alla har sina gnälliga och trötta dagar. Det finns ju alltid dom som har det värre, men för det tycker jag att man ska få gnälla över ”ett kliande myggbett” just när det kliar, liksom. Sen inser man ju att det går över och inte är nån större katastrof ;)

Men jag tror att alltihop väcker liv i en del känslor och oro inför framtiden som är ganska jobbigt att tänka på, men som jag liksom måste bearbeta lite redan nu. Hur blir det när Sandra ska flytta hemifrån? Rent praktiskt? Psykiskt? För Sandra? För mig? För Göran? Vad är jag utan Sandra? Kommer hon att få det bra utan oss? Osv. osv… Det närmar sig ju, och jag vill inte! Det kommer att bli jobbigt, men det kommer så klart att bli bra också. Efter ett tag.

Må så gott!

♥ Kram ♥