Så försvann den ledigheten i ett nafs

Typiskt! Vi hade lixom sett fram emot just den här veckan. Den var planerad långt innan sommarlovet. En långledig korttidsperiod som fick bli vår semester, måndag till fredag.

Men så blev den personal som skulle ha Sandra imorgon, sjuk. Och på dagen gick det att fixa med annan personal som Sandra känner, men till kvällen och natten fanns det bara semestervikarier. Och det går inte, så då blir det bara fritids imorgon, helt enkelt.

Men korttids på tisdag, och förhoppningsvis till på fredag, om personen inte fortfarande är sjuk på torsdag, då det är hennes tur igen, det får vi troligtvis veta imorgon. Men det var ju tur att vi inte hade bokat någon resa iaf :)

Nåja, idag har varit en lugn och bra dag, med en glad och harmonisk Sandra. Vi byggde lego en stund på morgonen.

Så länge min rygg tyckte att det var okay att sitta på golvet...


Ja, sen gick dagen, kan man säga. Dom vanliga rutinerna tar ju sin tid men Göran och Sandra hann iaf ut en sväng medan jag lagade mat.

Jag fick en fin kommentar från en av mina goa läsare:

”Alltså. Jag tycker om din blogg, brukar läsa den och ett par andra som handlar om downs syndrom, autism och adhd. För att jag tycker att det är intressant att lära sig om hur andra har det - det man själv inte har. Men samtidigt så är det inte så konstigt att en "vanlig" person stannar upp ett par sekunder extra när de ser en person barn som vuxen som inte beter sig som oss andra. Då kollar man lite extra ja. Varför? För man vet inte bättre! Det som jag kan tycka är synd, eller hur man nu vill uttrycka sig är att det är tråkigt att autism tex. är just en osynlig diagnos och att det behövs en rullstol för att kunna visa det. För övrigt så tycker jag om din blogg himla mycket, tänkte bara påpeka detta. Kram Malin.”

Tackar och bockar! Jag blir så glad över att få lite respons på det jag skriver! Och era vinklar, åsikter och tankebanor. Det betyder mycket för mig :)

Vill ni läsa inlägget som det hela handlar om så hittar ni det genom att klicka HÄR.

Jag ska bara förtydliga lite vad jag menade. Att folk tittar lite extra, det kan jag förstå. Särskilt när vi inte har rullstolen, eftersom det inte syns på Sandra, förrän hon beter sig annorlunda. Så länge folk tittar lite extra är det helt okay. Det är också okay om folk frågar.

Men det är inte okay att fälla elaka kommentarer och det är inte okay att stå en meter framför en person som bara sitter still och tyst i en rullstol, och bara blåstirra i flera minuter. Det tycker jag inte att man behöver göra som vuxen, även om man så inte har sett en rullstol tidigare. Jag tycker att man kan vara lite diskret, eller ännu hellre, komma fram och säga hej!

När Sandra får ett utbrott, eller beter sig som en trotsig treåring, eller slår sig själv i huvudet och skriker ”Slå inte på Sandra” då förstår jag att folk reagerar och tittar lite extra. Det kan jag acceptera. Men det var inte det jag menade, riktigt :)

Som tur är så händer det inte så särskilt ofta att folk fäller elaka kommentarer eller stirrar så mycket att det känns obehagligt. I dom allra flesta fall så är det bara en och annan som tittar lite extra. Det får man, och oftast bryr jag mig inte. Iaf inte så länge Sandra inte mår dåligt av det.

Det slog mig att några kanske tror att vi använder rullstolen för att det ska synas att Sandra har ett funktionshinder… Så är inte fallet, den används bara då Sandra själv behöver det, och det kan den som vill läsa mer om HÄR :)

Jag önskar er en fin start på en ny vecka!