fredag 20 augusti 2010

Schemafix

Jag skrev just på fb att jag inte har gjort nån nytta på hela min rast… Kom på att jag visst gjort en hel del nytta ändå. Som vanligt. Ja, sånt där som jag ofta bara plockar med, och planerar utan att tänka så mycket.

Se till att schemat är i ordning, t.ex. Rätt bild på rätt plats och så. Och det är faktiskt ganska jobbigt ibland. Jag menar, det blir lätt nån liten miss nånstans bland alla bilder…


Och en liten miss är ju inte liten. En liten miss är enorm och kan ställa till kaos för Sandra. Så det gäller att tänka rätt när man håller på.

När jag höll på där och rättade till både på väggen och i en pärm som vi har med en sida per dag i veckans alla färger (så att Sandra kan bläddra fram rätt dag, kvällen före, och sätta upp sitt schema för nästa dag) så upptäckte jag lite fel härochvar. Jag hade missat en person på veckoschemat och jag hade satt skola-bilden före taxi-bilden på flera dagar i pärmen… (Alltså först åker ju Sandra taxi, sen kommer hon till skolan. Inte tvärtom…)

Jag är nog lite trött iaf. Men tillslut snurrar det bara runt av alla olika bilder och färger på olika dagar och ledig här och korttids där och en möter då och en annan sen… Ibland vill min hjärna bara ta semester!

Bara att få lapparna som talar om vilken dag det är, i rätt ordning kan vara ett bestyr när hjärnan inte är på topp. Häromdagen hade dom hamnat i fel ordning och innan jag fick det rätt igen… Det blir lite bakvänt för ”idag” ska sitta på schemat och ”imorgon” ligga på pärmen, så Sandra kan sätta upp rätt ”idag” när hon sätter schemat… Ja, så alla dagarna måste sitta bakvänt högst upp på dagens schema, liksom. Med rätt dag längst fram.

Och oj vad det lät invecklat, var det nån som fattade nånting av det där? Hursomhelst, trött i huvudet var jag redan innan, av nåt som känns som en förkylning som inte har brutit ut. Nu, efter alla schemabilder och allt planeringstänk har min hjärna blivit helt blockerad, tror jag.

Bäst att koppla av lilla huvet nu, innan Sandra kommer om dryga timmen.

Javisst ja… Jag har ju gjort en sån här också…


Istället för att skriva ut ett aktuellt schema varje gång det är korttids, som jag sen klistrar in i kontaktboken så Sandra kan titta på det och se vilka som är med henne på korttids och vilken dag hon ska hem, så har jag gjort en som går att använda varje gång.

För nu har ju Sandra oftast korttids samma dagar, och skolschemat ser oftast lika ut. Det som skiljer är vilka som jobbar på korttids. Så den här är inplastad och ska sitta längst fram i kontaktboken. Sen sätter jag bara dit aktuell korttidspersonal med hjälp av kardborrband. Vi får väl se hur det funkar, men det känns smidigare än att fota och skriva ut nytt varje vecka.

Nä, koppla av var det! :)

4 kommentarer:

Annelie sa...

Jo, jag vet vad du pratar om.
Min son har berättat en del då hans far var tsm med en kvinna som hade ett barn med autism.
Så, Andreas berättade att det fanns bilder överallt som talade om vad hon skulle göra osv.
Därför jag vet liiite om det,, för jag personligen har inte alls nån erfarenhet av detta.

Ha dä goast kära du.. // Kramen Annelie

Photo by Maria sa...

Jo det där med schema har ju jag med jobbat med ett antal ggr, numera jobbar jag inte med sådant schema som du isar eftersom det är för krångligt med min tjej.. Men jag jobbade med det på kortis bl.a och det hände att man gjorde fel och det kunde snurra till det rejält.. Men det hände minst lika ofta att man hade någon tjej eller kille som ändrade om själv och satte det han/hon tyckte var kul först.. Ha ha.. Vilket oxå kunde snurra till det om man inte upptäckte det i tid.. Sandra ändrar inte om i sitt schema??

Kram Mia

Anonym sa...

Har precis hittat hit och kommer fortsätta att följa er.
I mitt arbete med barn och autism använder jag mig mkt av scheman, seriesamtal och sociala berättelser. Jag undrar om ni använder er av det också?
MVH Camilla

Mib sa...

Jag måste bara säga att jag är så fascinerad över ert arbete; att ni verkligen jobbar med detta och benämner det så som raster osv och att ni hjälps åt på detta sätt.
Är det sånt som blivit just pågrund av att ni jobbar som assistenter liksom, alltså att det är lättare att hjälpas åt på lika villkor när man har det som sitt jobb?
Vet inte om du förstår hur jag menar, men jag har det ju inte som mitt jobb som du vet och hemma hos oss är liksom barnen mest mina... Det är svårt att hjälpas åt på lika villkor så det är mest därför jag undrar om det är lättare när man har det som ett jobb...
Fast det är inget alternativ för oss nu, men jag bara undrar av nyfikenhet...
Kram till världens bästa Nina!