Räddande frågor och flygande utbrott

Här har inte hänt ett dugg. När Sandra hade åkt iväg till skolan igår morse så gick luften bara ur och jag gjorde ingen nytta på hela dagen. Göran hade nån slags överskottsenergi och torkade golven, medan jag lyssnade på Spotify och slappade. Jag njöt verkligen av ingenting, och det var verkligen jätteskönt!

Eftersom det inte hände nåt av intresse så passar det ju bra att jag fick ett par kluriga frågor av Bellan som jag kan besvara istället.

Eller den ena var klurig, nämligen hur utbrotten ser ut hos oss. Jag ska försöka beskriva hur det kan se ut, men det är inte helt enkelt eftersom man nästan måste uppleva det själv. Det är mest ljud och inte så fysiskt, som du beskriver att det är hos er. Ni som vill läsa Bellans blogg kan gå in HÄR

Sandra kastar inte saker, mer än om hon håller på med nåt, eller håller nåt i handen, när utbrottet kommer, då flyger ju det iväg, förstås. Men jag kan inte minnas att det hänt nåt speciellt i samband med ett utbrott, att hon skadat sig själv eller andra, eller att nåt har gått sönder.

Slår sig själv gör hon visserligen, men inget som känns farligt. Vi har ju den uppfattningen att så länge det inte är farligt så låter vi det vara, för jobbar vi bort det så är risken stor att det kommer nåt annat beteende istället, som är värre. För nånstans måste hon ju få ut ilskan.

När hon var liten bet hon sig på ovansidan av handen, men det har tackolov försvunnit av sig själv och hann aldrig bli så allvarligt. Det var sällan det gick hål, utan blev mest märken.

Vad hon fortfarande gör, när hon blir riktigt frustrerad, är att slå sig själv i huvudet, men oftast i pannan eller uppe på huvudet, och med handflatan, så det kan inte hända så mycket. Har vi otur så slår hon på näsan och får näsblod, värre blir det liksom inte.

Det jobbigaste för omgivningen (ja hela utbrottet är ju så klart värst för Sandra) är ljudnivån, gnäll till en början och sen gallskrik, beroende på hur stort utbrottet blir.

Och med gnäll menar jag inte ett litet ”Jaaagviiiiillhaaaaa” som alla yngre barn i trotsåldern har för sig då och då, utan ett ganska skärande högt gnäll som nog ”vanligt folk” skulle kalla för skrik. Men har man hört Sandra skrika på riktigt så får vi kalla det där lindrigare för gnäll ;)

Jag minns en gång när jag pratade med en vän om nåt och av nån anledning pratade vi om skrik och jag sa att Sandra verkligen (!) skrek så det hördes. När vi några dagar senare träffades igen, och hon hörde ett utbrott, sa hon ”Oj, menade du såå” Ja, det är svårt att förklara, men det hörs!

Utbrottet då… Ja, det börjar väldigt ofta med en låsning. Andra orsaker finns ju också, men vi har lärt oss anpassa så det händer inte särskilt ofta. Är Sandra trött och skör, så låser det sig väldigt mycket lättare än när hon är pigg.

Det kan t.ex. börja med att hon behöver gå på toa, vilket vi ser på henne ibland om hon börjar dra upp tröjan och titta på skärpet, t.ex. Eller om hon frågar vilken färg det är på skärpet…

Hon går aldrig på toa självmant utan vi måste säga åt henne att gå. På rätt sätt och vid rätt tillfälle. Minsta snedsteg leder till låsning här, då Sandra känner krav på sig. Krav för Sandra är t.ex. att hon känner att vi förväntar oss att hon ska gå på toa.

Säger vi inget blir det gnäll om skärpet som leder till utbrott om vi inget gör. Säger vi fel, eller vid fel tillfälle, eller i fel situation, eller gör fel, så klarar inte Sandra att gå på toa när vi säger att hon ska göra det. Det låser sig för henne och hon blir så frustrerad över att behöva gå, men inte komma iväg, så det blir ett utbrott. Det är väldigt lätt att säga "Jamen gååå nån gång då" och då är det kört. Tålamod och kravlöst är vad som gäller.

Minsta press leder till utbrott, allt ifrån det lindriga gnäll-skriket som oftast går över ganska fort, till total låsning och gallskrik, slå sig i huvudet, tårarna sprutar och det går inte att nå henne. Då får man bara vänta tills hon utbrottat klart, vilket kan ta ca en halvtimma, ibland mer om vi inte har tillräckligt med tålamod att vänta ut henne.

Om det är nåt i omgivningen som har orsakat utbrottet så måste vi ta henne därifrån och avskärma henne så gott vi kan. Ibland förvarnar jag t.ex. vänner, om vi är hemma hos nån (vilket händer ytterst sällan) att om Sandra spårar ur så kan jag inte säga nåt, utan då tar jag bara ut Sandra så fort som möjligt. Det är enda sättet att få henne lugn på.

Det kan ju bli en lite konstig situation om vi är hemma och fikar hos nån och Sandra helt plötsligt är nära utbrott, och jag bara tar henne, utan ett ljud, och försvinner… Det har hänt, nämligen. Därför brukar jag förklara det innan, så den vi är hos inte undrar om h*n har gjort nåt fel. Men nu var det nog flera år sen vi var hos nån med Sandra.

Det hände i en affär en gång för många år sen. Sandra började skrika, ja, väldigt högt så det ekade rätt rejält mellan montrarna… Vid den tiden hade vi inte lärt oss det vi kan nu, så när Sandra slog sig kunde jag säga ”Slå inte på Sandra”

Sandra härmar ofta det hon hör… Så när hon började skrika längst in i affären, och jag var tvungen att få ut henne så fort som möjligt, tog jag hennes arm och drog iväg med henne. Samtidigt stretade hon emot och gallskrek ”Slå inte på Sandra”

Ridå!

(Samma sak har för övrigt hänt i en campingdusch också, då hon slog sig själv i huvudet och det smackade av allt blött… Konstigt nog har vi inte blivit anmälda genom åren)

Efter ett utbrott blir Sandra oftast ledsen och vill ha tröst, så då brukar hon sitta och gråta en stund i mitt knä tills det går över, det kan ta ganska lång tid, beroende på hur trött hon är, och hur man själv agerar. Man får inte säga så mycket, för då börjar det om igen.

Vårt största jobb är ju att förebygga, och det är inte så värst ofta det blir stora utbrott längre. Vissa saker går ju inte att undvika och sammanfaller det för mycket överraskningar samtidigt som Sandra har en svacka så blir det utbrott oftare. Men ju tryggare grund och bättre anpassning, desto färre utbrott.

Det är som sagt svårt att förklara utbrotten, man bara agerar utan att tänka så mycket när man är mitt i det, men fråga gärna igen om nåt var oklart :)

Den andra frågan var betydligt enklare att besvara, nämligen hur jag lyckas fånga flygande fåglar på bild.

Måsar är ganska lätta att fota när dom seglar runt på himlen. Och eftersom jag älskar havet och måsar så blir det en hel del såna foton när jag får möjlighet. Rätt många raderas ju, förstås. Men testa får du se, det är inte så svårt. Jag har ett objektiv så jag kan zooma in lite, och sen följer jag en fågel när den kommer, och tar en radda bilder efter varandra :)

Däremot försökte jag fånga flygande duvor när vi var i Marbella. det var inte lätt! Dom flyger väldigt mycket fortare, nämligen.

Jag hade världens tillfälle att få en kanonbild när en duva flög rakt emot kameran och fyllde hela bilden. Men jag hade kameran på off… Gissa en som grämde sig sen! Men två okay foton på duvor lyckades jag få iaf.

Ha en fin dag!

♥ Kram ♥