söndag 14 juni 2015

Ostadigt

Det blir ju aldrig som man planerar, men alltid blir det nåt. Sandra höll på att svimma igår, och sen däckade hon, kräktes och somnade en stund. Så nåt grilla blev det inte den här gången heller, men damen piggade på sig så pass att hon orkade skrapa potatis iallafall, fast inne.


Det blev ju ingen korttidsväska packad, eller några matplaneringar gjorda igår, förstås. Jag har inte ens hunnit duscha. Men idag är det en ny dag att hinna en massa på :)

Jag skrev ett mail till cheferna på kommunen. Det kommer säkert inte hjälpa, men nåt måste ju göras. Sandra sitter och hasar ner för trapporna, håller i väggarna när hon går, eller kryper för att ta sig fram. Så här kan vi inte låta det fortgå, helt enkelt. Vad som behövs för att dom ska förstå vilka anpassningar Sandra behöver vet jag inte, men jag fattar ju att hon är för dyr för att nån ska vilja försöka. Dock kan man göra ganska mycket gratis om man vill, försöker och samarbetar.

Vi ska iallafall se om Sandra kan få ett läkarintyg på nåt sätt. Vi känner oss lite maktlösa när vi inte blir trodda, och Sandra är den som drabbas hårdast. Hade vi tid skulle vi kunna filma henne när hon kryper på golvet, eller gallskriker att hon inte kan gå, men vi har ju liksom lite fullt upp med att hjälpa henne.

Det finns ju inga alternativ just nu. Hemma kan Sandra inte vara om dagarna så länge hon bor hos oss, eftersom det skulle stressa henne ännu mer än att vara på dv, trots att det saknas anpassningar där. Dessutom skulle Göran och jag inte kunna göra nånting nån gång om Sandra var hemma hela tiden.

Nåja, vi hoppas att damen kommer iväg som hon ska imorgon iallafall. Göran ska jobba drygt 30 mil hemifrån, så han blir borta några dagar. Kommer Sandra iväg så är det inga problem, då får jag en massa ledig egentid. Så vi satsar på det, helt enkelt.

Jag önskar er en skön söndag!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Tänkte just på att försöka filma för att de ska se och förstå..., men som du skriver, det fungerar ju inte rent praktiskt. Om det inte går att montera en filmkamera på något sett...? Ja du, korkade människor finns det överallt synd bara att så många ska sitta på bestämmandeposter..... Kram och stort Lycka till med er eländiga kommun.

Anonym sa...

Det måste kanske till en film eftersom det händer när inga utomstående är med (eller?). Det är inte frågan om att bli trodd utan att de har sitt regelverk att följa (tänker på FK). Ett läkarintyg som beskriver de problemen vore också till hjälp,då behöver nog läkaren träffa Sandra men det brukar vara värt det för då kan läkaren beskriva bättre (utifrån det hen ser och er beskrivning) och kanske rentav har en medicinsk term för det som drabbar Sandra (yrsel,smärta).

Stress är konstigt,ibland beror den på något i omgivningen just då och ibland kommer symptomen efteråt/när man slappnar av,som det verkar nu för Sandra.

Hoppas ni får svar om boendefrågan för det är nog det viktigaste ändå.Ni kommer att se att handläggare kommer att se och förstå problemen på ett annat sätt när Sandra flyttat hemifrån.Som jag skrev tidigare,är det tyvärr så att det ofta finns en massa omedvetna fördomar mot föräldrar till funktionshindrade barn.
Det plus vår kommuns förbud mot att vara god man om man jobbar med någon gjorde att Hanna fick en utomstående god man och det har aldrig varit någon nackdel utan tvärtom.
Det funkade så att när hon bodde hemma förde god man bara över en summa vi kommit överens om varje månad till mat,kläder,fickpengar och man behöver inte spara kvitton iom maten köps ju till familjen (ska man göra en resa t ex säger man bara till och god man ordnar fullmakt så man kan hämta ut medicin etc).
Det jag gjort tidigt med Hannas fickpengar är att ha en kassabok i väskan till dem eftersom hon haft olika assistenter som hjälpt henne att handla (hon klarar vissa affärer med en pedagogisk plan).
Tänkte jag beskriver lite ifall ni/andra tror det är bökigt ha god man för någon som bor hemma.Det gäller bara att hitta en god man som man samarbetar bra med förstås.
Håller tummarna för er alla!
Annette
PS:Överklaganden brukar ta väldigt lång tid (jag räknar med minst ett år...)så ni gör klokt i att planera efter det beslut ni har.Jag har överklagat flera beslut och fått rätt till slut i samtliga.DS.

Anonym sa...

Såhär kan ni ju inte ha det! Har ni undersökt om antroposoferna i Järna har något boende som kan anpassas efter Sandras behov? De brukar vara bra på personer med autism.