Lilla
gumman hade så svårt att gå igår. Hon skrek och var livrädd så det var svårt
att hjälpa henne, kröp och klarade knappt trapporna, ens sittandes. Om dom bara
kunde fatta på kommunen vad det innebär att anpassa. Att hon kommer bli hemma
mycket i sommar känns inte längre som nåt större problem, utan en nödvändighet,
så vi är nog ändå tacksamma över att korttids inte blev beviljat enligt våra
önskemål. För Sandras skull.
Det är som
i första skolan, som inte var anpassad och Sandra mådde bäst, och utvecklades
mest, när det var lov. I andra skolan var loven värst, eftersom skolan var så bra
anpassad.
Jag vill
dock vara tydlig med att det inte är bra för Sandra att vara hemma för mycket,
så en anpassad verksamhet är ett måste i längden. Men eftersom vi inte har det
så mår hon nog ändå bättre hemma. Iallafall så länge vi har en bra plan, och
ingen ”dötid” Och orkar jobba dygnet runt.
Nåja, vi
har lite andra idéer, men mer om det när vi har tankarna färdigutvecklade. Nåt
måste göras, för så här kan vi inte låta det vara!
Det HÄR
inlägget från M som i underbar är så klockrent som det bara kan bli just nu.
För det gäller inte bara barn och skolan. Man måste ha rätt att må bra när man blivit vuxen också, trots att man är helt beroende av att andra anpassar sig och
miljön.
Nog om
det. Eftersom damen mår som hon gör, så blir det fortsatt lugnt här. Hon vet
förstås inget om nåt speciellt firande, men vi brukar ju inte heller fira mer
än absoluta nödvändigheter. Midsommar hör inte dit, men sill blir det iallafall,
och lite fika.
Jag önskar
er en skön helg!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar