Jag hade
bestämt mig för att inte ta ut någon oro i förväg, men känslorna är svåra att
bestämma över. Jag känner mig orolig varesej jag vill eller inte, men försöker
fokusera bort det så gott jag kan. Vi kan ju inte påverka mer nu, utan vi har
bara att vänta på beslutet från F-kassan. Behovet finns, och vi har en jättebra
handläggare, men lösningen är ganska unik. Det gäller att dom som beslutar kan
titta på det individuella behovet.
Kommunen
litar jag inte ett dugg på, och jag har känslan av att dom försöker med alla
medel att bevisa motsatsen. Nämligen att Sandra inte har så stora behov. Vad dom
har att vinna på det vet jag inte, men nåt måste det vara.
Hade vi
inte utsatt Sandra för totalkrasch så hade kommunen fått ta allt, för dom
skulle misslyckas fullständigt och kanske är det just det som behövs för att
dom ska fatta, vad vet jag?! Dock handlar det om Sandra för oss, och hon är
ingen bricka i deras spel!
Tydligen
är det inte bevis nog för kommunen hur Sandra mådde då hon började i deras
verksamhet som skulle vara så bra anpassad. Där hon var tvungen att sluta efter
två månader då hon fick utbrott, näsblod och kräkattacker bara av att försöka
ta sig till toan. Tydligen tror kommun-cheferna fortfarande att Sandra inte har
så stora behov av anpassning och enskildhet. Det oroar.
Och det
oroar att cheferna ska lägga sig i vår ansökan om dubbelbemanning och skicka in
intyg som jag inte kan kontrollera att dom stämmer. Med tanke på vad dom
skickade in till IVO, och som inte stämde ett dugg med verkligheten.
.
1 kommentar:
Ja jag blir rädd på riktigt om de inte förstår behovet. Vi föräldrar har nog ändå än att vi skulle ha tid att låtsas att livet kräver extra mycket för att våra barn ska fungera. Det är väl det allt går ut på i våra liv, att få barnens liv att fungera så smärtfritt som möjligt ! Och vilken låt du la in, otroligt passande och jag fick ståpäls på armarna ! Tack ! Kramar i massor
Skicka en kommentar