Sandra
mådde ungefär som i fredags även igår, men med sänkta krav funkar det hyfsat
och många halsband blir det mellan utbrotten.
Till toa-
och duschrutinerna blev det jättesvårt. Snart klarar inte Sandra att sitta på
toan ens, och när det var dags att lägga sig kom det vi har befarat, att hon
tror att hon ska ramla ur sängen. Hon la sig iallafall med lite hjälp, så det
var ju bra.
Vi måste
tyvärr kontakta kommunen och se om vi kan få bostadsanpassning så Sandra kan ta
sig runt i huset. Det är inte lätt att sluta vara arg över idioterna som brutit
ner henne nu, men det tjänar ingenting till så jag försöker fokusera framåt,
och på våra egna lösningar som kommer göra att Sandra sakta börjar må bra igen.
Som svar
på kommentaren i gårdagens inlägg så vet vi vad Sandras oro beror på och
behöver inte hjälp att hitta orsaker. Att jag skulle vara orsaken har jag hört
förr, särskilt från chefer som bara ser ytan och inte fattar att problemen
ligger djupare. För att fatta måste man vara insatt och det är bara vi som är
nära Sandra och verksamheten.
Jag brukar
säga att jag, efter 20 år med Sandra som reagerar på alla känsloyttringar, har
blivit expert på hur man låter bli att visa vad man känner. Pokerface.
Önskar
alla en härlig dag!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar