Fina, fina
chaufför, vi saknar dig ♥ Igår kom hon förbi, den urgulliga chaufför som körde
Sandra till och från skolan i alla år. Ja, nästan alla, utom precis i början. Så
otroligt gullig och omtänksam och vi är så glada över den tryggheten under
skolåren. Vi fick glass allihop, tack!
Sandra
blev så klart jätteglad över att få träffa chauffören igen. Hon pratar om henne
då och då, och saknar förstås hela skoltiden ibland. Det var ju en väldigt bra
tid i Sandras liv, och efter den har Sandra inte fått det stöd hon behöver, och
har rätt till. Men det vet ni ju redan och det börjar ordna upp sig för Sandra
nu. Det är det viktigaste! Jag ville bara få fram att hon säkert saknar
skoltiden.
Fast hon
pratar inte lika mycket om skolan, och lärarna nu, och det beror troligtvis på
att hon har det bra och att hon har dom allra bästa assistenter hon kan önska
sig. Jag är så tacksam över det! Det betyder ju allt för mig och Göran, att det
ska bli bra för Sandra. Så nu är det inte frustration och maktlöshet som lockar
fram tårar, utan lättnad och tacksamhet :)
Det är en
lång väg kvar, och vi hoppas att vi hinner medan vi lever. Lånet på huset måste
väck, och driftkostnaderna måste helst ner. Vi måste räkna noga, så vi vet att
Sandra kommer klara att bo kvar med sin inkomst när inte vi kan skjuta till det
som fattas. Hon måste ju betala allt material för sin egen dagliga verksamhet
också.
Sen måste
huset anpassas bättre och jag vet inte om kommunen är ett ställe jag har lust
att vända mig till. Men förhoppningsvis sitter inte dom personerna som har hand
om det, på samma kafferep som alla andra idioter vi har haft kontakt med där. Fast
man undrar ju… Vi har varken råd eller möjlighet att ordna alla anpassningar
själva och det är några saker som vi inte ens vet om det går att få till.
Det är tur
att vi har en husbil, så vi själva har någonstans att vara när andra ska ta
över. För vi måste ut om det ska fungera att jobba framåt för Sandras skull. Vi
skulle hellre lägga dom 2000 i månaden som campingen kommer gå på, till att få
ner lånet på huset snabbare, men det är den bästa lösningen vi kan göra
hursomhelst. Vi hoppas att vi får leva 10 år till. Så vi hinner med allt som måste hinnas.
Nåja, nog
om det. Vi planerar vidare och det ska bli bra, helt enkelt! Idag är det vardag
igen och Sandra har tagit sovmorgon (i skrivande stund iaf, vi får väl se hur
länge det varar). Hon behöver nog sova ikapp sig lite efter en händelserik
helg. Ja, med Sandras mått mätt, alltså. Andra tycker nog inte att det har hänt
nånting. Lite paket, lite fika och lite besök, det är väldigt mycket för Sandra.
Fast lagom ändå, om hon bara orkar, och det gjorde hon ju :)
Vi har
inga planer den här korttidsledigheten utan ska väl handla och hinna prata lite
med varandra. Jag önskar er en fin vecka!
.
3 kommentarer:
Tycker ni är riktigt super duper hjältar.Och den där kommunen har jag lust att strypa.hur svårt ska det faktiskt vara att lyssna på föräldrarna.
Och ja det finns rötägg till föräldrar som inte borde ha barn men då borde de inte ens ha normal störda barn.
Jag jobbar som personligassistent till underbara personer med autism.Och ja de är alla olika.Och detta måste ju kommunen se
En del med autism vill göra massor och tycket det är kul.andra behöver mer anpassning.
Och oj vad man som assistent ibland personligen vill åka till fk och placera de söta barnen där när man som assistent känner precis som föräldrarna att dubbel assistent behövs.
Kort och gott: ni är absolut bäst!! ♥
Megakramar ♥
//Bellan
Kan ni inte söka fonder, fonder och åter fonder för att få hjälp med åtminstone en del av anpassningarna, jag vet i och för sig att det är svårt men någon fond borde det finnas som kan tänka sig att hjälpa till.
Skicka en kommentar