Det var en som ville ha lite goda
råd av mig en gång. Hon jobbade på förskola där det gick ett barn som dom
misstänkte hade någon form av npf-diagnos. Hur skulle dom på bästa sätt ta upp
det med föräldrarna?
Ja, det är ju lite olika det där,
men jag tror att bästa sättet är att lägga fokus på barnets bästa, istället för
att räkna upp alla svårigheter. ”Hur hjälper vi bäst det här barnet?”
Vi pratade vidare om vilka
svårigheterna var, och i vilka situationer det blev problem på förskolan, och
jag ansåg ganska snabbt att det krävdes en viss anpassning för att det här
barnet skulle må bra.
Men det ville inte personalen vara
med om! Dom ville ha en flexibel verksamhet och absolut inte låsa upp sig på
rutiner, för så jobbade minsann inte dom!
?
Ja, det är ju toppen när man kan
välja… Jag tänker på barnet med ev. diagnos, som inte kan välja. Jag tycker det
är bedrövligt med en sån inställning hos personalen! Det är som att säga ”Till
den här förskolan är man bara välkommen om man inte har diagnoser, eller
behöver rutiner, för vi anpassar inte vår verksamhet efter individen. Bara barn
som kan anpassa sig är välkomna hit”
Det här var inte på nån av
förskolorna där jag har jobbat, utan på en helt annan ort, och för långt ifrån
för att jag skulle kunna göra nåt mer än att tala om för personen som frågade
vad jag tyckte.
Men jag fattar inte! Är det bara
för att jag lever så nära diagnoserna, och kan se konsekvenserna av att inte
anpassa? Varför ska det vara så svårt att se?? Det är ju inte nån uppoffring,
egentligen. Det är inte svårt att anpassa så dom här barnen mår bra, och oj vad
man tjänar på att dom mår bra! Vad är problemet??
Har man hellre en flexibel
verksamhet med ett (eller fler?) röriga barn som inte mår bra, än rutiner och
en fungerande verksamhet med välmående barn? Jag är kanske korkad, eller har
missat nåt, men jag fattar faktiskt inte!
Är det bekvämlighet som gör det?
Skulle det vara mer bekvämt att ta hand om barn som inte mår bra och kanske är
utåtagerande pga det, än att få harmoni och en fungerande verksamhet? När man
väl jobbat in bra rutiner så är det ju ingen match i världen. Men man måste väl
kanske nå dit innan man inser det?
Folk säger till mig ibland att jag
är så strukturerad och undrar hur jag orkar. Men jag lovar att jag inte skulle
orka att ha det på nåt annat sätt med Sandra, för då skulle hon inte funka alls
och det skulle vara mycket jobbigare. Rutiner, schema och struktur, det kommer
man snabbt in i, och när man väl fått ordning på det så går det av sig själv.
Det är inte ett dugg jobbigt.
Men det är en sak hemma. Det är
annat att ta hänsyn till där, och man är olika. Och det är okay! Man måste ju
leva på ett sätt som känns bra, liksom. Men i verksamheter… Där är det bannemej
inte okay! Det är personalens förbaskade skyldighet att se alla sina elever,
eller barn, eller boende, eller vad det nu är. Annars har man valt fel jobb!
♥ Kram ♥
7 kommentarer:
Nina, du har så rätt!
Kan man inte anpassa sig efter individerna man sköter om så ska man byta jobb...
Jag jobbar på ett boende med demenssjuka. Också jätteviktigt med rutiner och struktur. Sen måste man ha en fingertoppskänsla för att kunna läsa av de demenssjukas dagsform. Ett "felsteg" och hela dagen kan vara förstörd. Har kollegor som definitivt borde byta inriktning...
Kan vara "kaos" på jobbet då jag börjar klockan 12. Det kan ta hela eftermiddagen för mig att sprida det lugn jag har inom mig till de gamla.
Bemötande är A o O när man jobbar med människor.
Sedan när jag kommer hem så har jag min 13-åriga son med svår ADHD, Asperger och Trotssyndrom...Åter igen; Struktur och FINGERTOPPSKÄNSLA!
Kram till dig och alla andra kämpar <3
Ja, vad säger man. Har också jobbat i barnomsorgen under många år och jag tror tyvärr att det är bekvämlighet som råder hos en del. Man tycker man har en verksamhet som flyter på bra så varför ändra den pga ett barn. Det här med att se till individen är trixigt ibland. Barngrupper blir lätt en klump ,en massa. Jag har hört en del kollegor vända på frågan tom. Varför ska vi anpassa efter ett barn när det fungerar så bra för dom andra. Skrämmande!
Sen är det ju i själva verket så att struktur är något som alla barn brukar ha nytta av!
Du har så rätt Nina,
Förskolärarna har så mycket att ta hänsyn till med läroplanen att de lätt glömmer barnen......Där får jag väl skit, men så upplever jag det ofta. Hur många gånger hör man inte,
-Åh den gruppen är så jobbig, han/hon lyssnar inte och drar med sig "alla" andra.
Istället för att tänka,
- Vad kan jag göra för att fånga honom/hennes intresse, för uppenbarligen når jag inte fram här. Vad gör jag för fel, vad kan jag ändra på??
Hur ofta under dagen blir det inte kaos för att man inte kan bemöta barnet där det befinner sig och efter deras behov.
Istället blir det bråk, skäll och ännu mer oro i gruppen.
Det gör mig så ledsen. Man kan inte bunta ihop barnen i grupper och tro att de ska fungera som en grupp i harmoni...alla barn är individer och har olika behov, en del mer och en del mindre men alla har rätt att få sin tid i förskola och skola anpassad till sina behov, så att det blir roligt att gå i skola och på dagis.
Kramar om!!
Tror nog det är kommunerna det sitter hos. Om vi bara tar dagiset i byn och det dagis som brorsans knodd går i umeå så skiljer det sig vansinnigt.
I byn lärde de sig vissa saker 1-2 år senare än vad de i umeå gjorde. De har bättre rutiner med planering och gör saker på ett mer planerat sätt.
Så det är nog olika. Här finns ex. ingen direkt speciell särskola utan man blir som på kanten av de andra klasserna.
Håller med dig.. Och det skall vara utbildad personal.. Hmm.. Man undrar om de var med på vissa lektioner..
Rutiner även för barn utan diagnos är ju inte fel, visst behöver det då inte vara lika strikt men rutiner mår ju de flesta bra av och helst när man har typ 15 barn på 2-3 personal.. Och att anpass en eller ett par barn lite extra skall ju inte vara ett hinder eller svårt..
Kram Mia
Men blir ju faktiskt förbannad .. =(
Hur kan människan säga så, man undrar ju hur folk är funtade. Men det är ju så klart bekvämligheten som styr, de vill inte ha några förändringar som skulle innebära ett större engagemang eller minsta besvär extra för att en annan människa skulle må bättre av det .. usch vilken/vilka ego människor .. =(
Det skulle finnas fler Nina-mammor!
Kram kram
Jag skulle behöva ett litet råd om vad du tycker om en sak. Elias blir väldigt upprörd när man pratar i telefonen, han vill veta vem det är och han vill själv prata. Han står på sidan om och tjatar tills utbrottet är ett faktum...Jag brukade undvika att prata i telefon så långt som möjligt när han bodde hemma, pratade bara om det var superviktigt annars bad jag att få ringa upp när han sov eller var i skolan. Både för hans skull och för att det inte är så lätt att föra ett samtal när man har en skrikande person bredvid sig :) Nu när han bor ensam så anser assistenterna att han ska lära sig att vänta tills de har pratat klart eftersom han kan lära sig saker. Och visst, men ibalnd kan jag tycka att man lite måste välja sina strider. Att nonsensprata med en kompis och låta honom balansera på utbrottskanten för att han ska lyda eller anpassa, det är frågan? Han lyder vissa individer. Sin pappa, sin mormor och en av assistenterna skulle han aldrig nånsin våga ha utbrott för så där är det lugnt. Men kan/ska man kräva att han ska lära sig att vara lugn i vissa situationer eller ska man helt enkelt undvika dessa situationer så långt man kan? Vad tycker du?
Skicka en kommentar