lördag 12 mars 2011

Obetydligt viktiga ordningar


Jag fick inte nån vidare ordning på mig själv igår. Jag kände mig bara stressad vad jag än tog mig för. Eller inte tog mig för. Vimsade mest runt, tycker jag… Och ju mer dagen gick, desto stressigare kände jag mig över att rasten snart skulle vara slut. Som om jag var tvungen att göra nåt vettigt av den, men inte kom mig för.

Men lite nytta blev gjord iaf, byte av sängkläder, tvätt och dammsugning, alltid nåt. Sen åt vi strömming och potatismos innan Göran gav sig iväg på lite ärenden, sååå gott.


När Sandra kom hem försvann ”krypet i kroppen” och jag fick annat att tänka på. Lilla damen var go och glad och alla bestyr flöt som dom skulle, vilket var skönt när inte Göran var hemma. Nog för att jag klarar det, men man är extra glad över flytet när man inte har nån avlösare inom räckhåll.

När det var dags för bad och Sandra klädde av sig, slog det mig hur till synes oviktiga saker har större betydelse än man tror. Hon gör ju saker i en viss ordning och ibland utan att jag ens tänker på det. Men för henne är det ju viktigt…

Strumporna tar hon alltid av sig sist. Jag har inte tänkt på det förrän igår, men hon har alltid gjort det. Så råkade ena strumpan åka av när hon tog av sig jeansen. Alla kläder skulle ju av, eftersom hon skulle bada, men det blev fel ordning! Igår gick det ju bra, hon satte bara på sig strumpan igen, tog av sig resten av kläderna för att sen kunna avsluta med strumporna. Men är hon skör så behövs det ju inte mer för ett utbrott.

Ja, jag fick en liten tankeställare om att vissa saker som jag inte ens lägger märke till, faktiskt är viktiga för Sandra. Man förstår ju att det ibland inte behövs särskilt mycket för att det ska bli fel i hennes tankebanor.

På kvällen blev det Let´s dance i tv-soffan för min del. Göran är ju inte så vidare värst intresserad så han kollade väl på nåt travtips eller nåt på datorn, gissar jag. Plötsligt var Sune borta. Han kommer ju alltid farandes när man öppnar nån dörr eller låda, eller så springer han runt fötterna på oss, så att han råkar bli instängd lite varstans är inget ovanligt.

Igår var det skafferiet han roade sig i ett tag och där inne har vi några paket med näsdukar, Sunes absoluta favoritleksak… Han är expert på att nosa fram gömda näsdukspaket. Han hade riktigt skoj där inne i skafferiet, kan man säga…


Annelie L undrar om jag tror ridning och hästar är särskilt bra för funktionshindrade. Ja, det tror jag att det är, iaf för många. Både kontakten med djur och träningen det ger att rida. Sandra får massor med gratisträning utan att hon är medveten om det tack vare att läraren kan det där med hästar och träning. Inne får hästen gå i olika banor och när vädret tillåter rider dom ute i sån terräng som tränar balans och övar upp musklerna. Det är toppen eftersom Sandra inte är med på nån gymnastik.


Fotot är från i somras, hemma hos en lärare där Sandra har möjlighet att rida på sommarloven.

Maria tar upp det här med att hjälpen man får ser så olika ut beroende på i vilken kommun man bor, och så är det ju, tyvärr. Dessutom får dom som orkar kämpa mer också mer hjälp. Man ska aldrig nöja sig med ett nej om man känner att man har rätt. Det lönar sig väldigt ofta att överklaga besluten man får. Om man orkar…

Maritha undrar om det inte är lagen som styr och visst gör den det. Men lagen tolkas olika och ibland verkar det som om besparingarna styr mer än vad som är okay. Jag får ofta känslan att det blir avslag i hopp om att man ska nöja sig med det och inte tro att det är nån mening att gå vidare. Men det är det! Jag har överklagat flera beslut och jag har fått rätt varje gång. Ge aldrig upp våra rättigheter!

Länkar HÄR till ett tidigare inlägg om möjligheten till personlig assistans och så till Bellan som just fått igenom det.

Sen påminner jag förstås om tävlingen med, bara att klicka på tulpanerna i högermarginalen och delta i den. Ett litet hemligt paket kan man vinna och man behöver inte ha någon egen blogg för att vara med.

Ha en fin lördag!

♥ Kram ♥

4 kommentarer:

Annelie L sa...

Måste fråga, var är det fantastiska kortet taget som du har överst i din blogg idag?
Det är nog bra att få sådana aha upplevelser som du fick med strumpan där vid badet, det underlättare kanske förståelsen till en annan gång när Sandra inte orkar ta det lika bra.
Potatismos gillar jag också, men helst inte med strömming till....Jag tycker om inlagd strömming på knäckebröd. Då känner jag inte benen. Ja,ja, jag vet det finns knappt några ben,och dom är så små så dom inte känns...Jo det gör dom! Dom kittlas i halsen och det slipper jag känna om jag lägger dom på hårt bröd.
Hoppas nu ni får en fin helg och att er "egen helg" som kommer efter blir rolig.
Kram till den bästa av Ninor.
Annelie

Maritha sa...

Ja det är inte klokt att man ska måsta överklaga ett beslut som är fel enligt lag...........:-((

Jag tyckte också fotot var läckert och blev lika nyfiken som Annelie?

Hoppas er helg blir fin!

Kram Maritha

Anonym sa...

Vissa dagar är bara sådana att man springer omkring och "väntar" på att ens barn ska komma hem på nåt vis. Märkligt, jag har inte fattat vad det kommer sig att man är så splittrad.
Och det där med att överklaga allt som går håller jag med om, om man nu orkar för jag tror också att det är så att de sparar pengar på just det att folk inte tror att det är någon mening att överklaga beslut.
När vi gjorde Juniors utredning i Uppsala så fick jag det som råd av psykologen där att alltid överklaga för då går nästan allt igenom!!! Så till och med de är medvetna om att det är så..
Kram//Lena

Bellan sa...

Det där "krypet i kroppen" känner jag igen, stressen att tycka sig behöva utnyttja all ledig stund till nåt vettigt och nyttigt. Man borde lära sig att koppla av, känns som man aldrig riktigt kopplar av så kroppen får bara vara...

Åh, vad jag önskar att det fanns nåt litet bra ställe där sonen kunde rida. Det skulle man börjat med redan när han var liten. Det syns på Sandra att hon trivs och mår bra av att rida - så härligt!

Lite tur tror jag det ligger i om man bor på rätt ställe när det gäller att lätt få sina rättigheter att gå igenom. Samtidigt som man måste ligga på ordentligt själv också. Visst är det en kamp, men det gäller också att man träffar rätt människor. En kombo tror jag.

Kram! //Bellan