Smärtsam saknad

Det är tråkigt när man tappar kontakten med folk man tycker om. Det gör alltid lika ont, även fast man nånstans vet att dom inte är värda ens energi. Det spelar ingen roll att dom förnekar det, för ville dom träffa oss så skulle vi ses.

Jag undrar varför man inte kan vara ärlig och säga ”Tyvärr, det kräver för mycket av oss för att vi ska vilja träffa er” eller ”Sorry, vi är inte beredda att ta hänsyn till några andra än oss själva” Varför är det enklare och säga ”Det skulle vara roligt att ses om ni är lediga nåt” men när vi sen är lediga, så försvinner intresset?... Ärligheten skulle inte göra lika ont.

Varför är det så svårt att lyfta luren och fråga hur det är med oss och hur det går för Sandra? Om man nu fortfarande tycker om oss, och Sandra, vilket man påstår… varför kan man då inte ringa och fråga oss hur vi ska försöka ses nånting?

Och varför i hela friden måste man ljuga för Sandra och tala om för henne att vi snart ska ses igen, när alla, utom Sandra, vet att det kommer dröja minst ett år till nästa gång? Om det nånsin sker igen… Och vad säger vi till Sandra när hon frågar efter folk som hon tycker om, men som inte tycker om henne längre?

Vi har filmer från både före och efter diagnosen, och det syns så väl att kärleken till Sandra som fanns före, inte är kvar efter. Det gör ont att se dom filmerna men jag är tacksam över att Sandra inte förstår det. Hon tror fortfarande att dom hon älskar så högt älskar henne tillbaks.

Ibland blir jag bara så trött på en del självupptagna människor! Det är allt tur att vi har många fina vänner som finns där alltid. Som tar hänsyn, och finns kvar och anpassar och gör det bästa av de förutsättningar som finns… Fina vänner som tycker om oss som vi är och faktiskt vill träffa oss fortfarande, trots att vi har svårt att få till träffarna.

Men jag kommer alltid att sakna dom som inte finns där längre. Det kommer alltid att göra ont att se filmerna.

Tack till alla fina vänner vi har!

♥ Kram ♥