torsdag 17 februari 2011

Smärtsam saknad


Det är tråkigt när man tappar kontakten med folk man tycker om. Det gör alltid lika ont, även fast man nånstans vet att dom inte är värda ens energi. Det spelar ingen roll att dom förnekar det, för ville dom träffa oss så skulle vi ses.

Jag undrar varför man inte kan vara ärlig och säga ”Tyvärr, det kräver för mycket av oss för att vi ska vilja träffa er” eller ”Sorry, vi är inte beredda att ta hänsyn till några andra än oss själva” Varför är det enklare och säga ”Det skulle vara roligt att ses om ni är lediga nåt” men när vi sen är lediga, så försvinner intresset?... Ärligheten skulle inte göra lika ont.

Varför är det så svårt att lyfta luren och fråga hur det är med oss och hur det går för Sandra? Om man nu fortfarande tycker om oss, och Sandra, vilket man påstår… varför kan man då inte ringa och fråga oss hur vi ska försöka ses nånting?

Och varför i hela friden måste man ljuga för Sandra och tala om för henne att vi snart ska ses igen, när alla, utom Sandra, vet att det kommer dröja minst ett år till nästa gång? Om det nånsin sker igen… Och vad säger vi till Sandra när hon frågar efter folk som hon tycker om, men som inte tycker om henne längre?

Vi har filmer från både före och efter diagnosen, och det syns så väl att kärleken till Sandra som fanns före, inte är kvar efter. Det gör ont att se dom filmerna men jag är tacksam över att Sandra inte förstår det. Hon tror fortfarande att dom hon älskar så högt älskar henne tillbaks.

Ibland blir jag bara så trött på en del självupptagna människor! Det är allt tur att vi har många fina vänner som finns där alltid. Som tar hänsyn, och finns kvar och anpassar och gör det bästa av de förutsättningar som finns… Fina vänner som tycker om oss som vi är och faktiskt vill träffa oss fortfarande, trots att vi har svårt att få till träffarna.

Men jag kommer alltid att sakna dom som inte finns där längre. Det kommer alltid att göra ont att se filmerna.

Tack till alla fina vänner vi har!

♥ Kram ♥

15 kommentarer:

Anonym sa...

Jaa du Nina!
Det är verkligen inte roligt när de som man verkligen tror ska finnas där, som man verkligen tycker om drar sig undan. Som du säger, så ledsamt att de inte ens tycker att man är värd att berätta sanningen för.
Det är ju tur att Sandra inte förstår, för hur förklarar man en sån sak annars?
Det sitter som en tagg i hjärtat, en stor sorg att förlora vänner man tycker om.
Men uppenbarligen är man inte tillräckligt "rolig", anpassningsbar längre om man har barn med funktionshinder.
Undrar hur de tänker? Är de rädda? Skäms de?
Tankarna snurrar...
Varför var de vänner med en från början?
Kramar om dig min goa vän!
Som du säger, det gör verkligen ont...
Lena

Unknown sa...

Förstår dig så Nina. Det är så ledsamt...

Kramar om!

Bellan sa...

Förstår dina tankar. Tråkigt att det ska behöva vara så.
För egen del blir jag glad när nån bjuder hem oss men som vill göra det när vi är barnlediga. Men en del tycker det känns fult att göra så, att liksom vilja slippa sonen och de tankarna kan jag förstå. Men för oss är det så gott som omöjligt att ta med honom bort, så vi blir bara glada över ett sånt förslag. Inte så lätt för andra att veta vad som är passande kanske...
Men som du skriver - ett telefonsamtal är ju aldrig fel, och det är ju så enkelt att åstadkomma!
Kramar om dig i dina tunga tankar!
//Bellan

Patricia sa...

Ja det är märkligt hur det kan bli så, hur kan man sluta bry sig om människor man stått nära pga en diagnos, det är patetiskt och oförståeligt.

Men jag vet hur det är, har nyligen haft diskussion med några nära släktingar om ADHD, och bemöts med att det inte finns såna sjukdommar och att det bara är påhitt för att ha en ursäkt för man har ouppfostrade och bortskämda barn ... då blir man inte glad .. =(

En extra bamsekram till dig!!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam

Kejsarmodern sa...

Hej Nina!

Vilken fin blogg du har! Själv letar jag efter intressanta bloggar om autism - det enda jag tycks läsa om numera! Får man hänga här hos dig..? ;-)

Maritha sa...

Tråkigt vännen!

KRAMAR!

Maritha

Eva S sa...

Hej Nina
Det heter ju att i nöden prövas vännerna.
Har gått igenom skilsmässa se vad det försvann kompisar. Tror att det är nästan samma med ett barn som har en diagnos. Men dom som finns kvar är man extra rädd om . För dom är ju helt klar riktiga vänner!
Skickar varma tankar o en hink med tålamod till Dig o din familj
Eva S i norr

Pernilla sa...

En del förstår helt enkelt inte ordet anpassning.

Monica R sa...

Känner igen det alltför väl och det är så himla sorgligt.. har man inte lätta barn och kan hoppa på saker i sista stund så räknas man snabbt bort..

Jag har också fått höra (till leda) att jag har bortskämda barn.. och ingen hänsyn alls till diagnoser finns..

men nog är det så, att de nog inte är värda att vara mina vänner? för de har inte det som är viktigt för mej.. men jag har länge trott vi var nära vänner, så då GÖR det ont..

stor kram Monica R

Annelie L sa...

Det finns inte mycket att tillägga, alla andra har skrivit så mycket fint. Men som Eva S skriver de vännerna som finns kvar, de är de riktiga vännerna, de som ni kan lita på, som tycker om er precis som ni är eller precis därför, för att ni är dom ni är.
Sorgen kan ingen ta från dig, klart det känns att bli bortvald, men som vi skrivit innan, de är personerna som väljer bort så fina människor som dig, Göran och Sandra, det är dom som gör den största förlusten. Ett telefon samtal, ett kort då och då, det kostar så lite men ger så mycket.
Massor av kärlek till dig vännen, du är så fin <3
Kram Annelie L

LottaH sa...

Åh Nina !!!! Jag förstår precis hur du känner....Hade ju nyss en sån där händelse... Och jag vet fortfarande inte vad som gör att de ljuger i stället för att bara säga som det är....Är man konflikträdd eller nåt, men skriv då !! Men en sak, vet jag....Att de som inte kan acceptera mig MED mitt barn, kan dra dit pepparn växer, Och de som inte kan acceptera er MED Sandra likaså, för då är de inte värda er !!! Men jag vet, vännen, det gör lika ONT ändå.... Tänker på dig ... KRAM // Lottis

Unknown sa...

En kram till dig! Visst vet man med förnuftet att dom inte är värda att slösa energi på. Men hjärtat , det har sin egen väg och det är så jobbigt ibland med alla känslor!
En kram till :)

Britt-Marie sa...

Ja det är för sorgligt med människor som är så trångsynta att de inte vill anstänga sig för att få relationen att fungera. Det gör ont fast jag försöker fokusera på de som finns kvar, de som ställer upp och kämpar med oss. Stor kram!!

Photo by Maria sa...

Usch vad tråkigt att det är på det viset.. Man undrar ju lite hur tankarna går hos dem.. Innan eller efter diagnos skall väl inte spela någon roll, det är ju samma Sandra ändå.. Hon ÄR ju inte autism, hon ÄR Sandra, en unik människa precis som alla vi andra.. Hon har en annan livsform som man måste ta hänsyn till mot de flesta av oss andra men det skall väl inte vara så svårt för andra att kunna rätta sig efter.. Men tydligen :-(

Läste Patricias kommentar med, det om att det bara är påhitt har jag med fått höra. Man blir så arg av sådana kommentarer så man vet knappt vad man skall svara eller ta sig till..

Ha nu en fin fredag..

Kram Mia

agneta sa...

Håller med övriga, de vet inte vad de går miste om! <3 Varma kramar, Agneta <3