Bra, eller mindre bra?

Ja, det beror ju på hur man ser det… Jag sov lite för länge idag, vaknade 06.15 och hade ju gärna somnat om, faktiskt. Men eftersom Sandra kan vakna närsomhelst så måste jag ju upp och förbereda. Och helst hinna dricka morgonkaffet i lugn och ro (jag blir en trevligare mamma då)

Men eftersom Sandra ibland sover lite längre när det är helg, och inte går upp förrän jag kommer med timstocken (tidshjälpmedel som piper när det är dags) så skulle jag ju hinna få i mig mitt kaffe och förbereda Sandras frukost ändå, om jag var lite effektiv.

Så när jag står och brer min macka hör jag Sandras steg och tänker ”typiskt, hon är vaken redan” men mest för att det hade varit bättre för hennes humör att sova lite till nu när hon är lite tröttare än vanligt, och dessutom somnade sent igår. Hon brukar gå upp och hämta lite grejor till sängen som hon sen sitter och leker med, så jag trodde att det var det hon gjorde nu och då skulle hon ju kunna leka lite medan jag fick i mig kaffet, tänkte jag…

Men så ropade hon på mig… Och hon var inte alls i sitt rum, utan på toan och ville ha hjälp med nåt klädesplagg, för hon höll på att klä sig! Alltså, det händer inte här! Hon tar inte såna initiativ själv.

Så… Bra, eller mindre bra? Jag blir så glad och stolt när hon tar egna initiativ och det är ju det vi jobbar för hela tiden. Att hon ska bli så självständig det bara går. Så att hon går upp själv och börjar klä sig när hon vaknar är enormt stort och fantastiskt jättebra!

MEN… Hon kan inte klockan och har ingen aning om ifall det är dags att gå upp eller inte. Och hon vaknar nästan alltid på nätterna och ligger vaken ett par timmar. Då är hon ju säkert pigg… Jag vet inte hur vanligt det är, men att många med autism har en annorlunda sömnrytm och inte lika stort sömnbehov har jag både läst och hört om, så det är ju bara att planera för det på nåt sätt. Man kan inte tvinga nån att sova som inte behöver sova.

Det var jättejobbigt när hon var yngre, för hennes föräldrar behövde liksom sova… Men det gick ju så klart inte, så det var bara att pallra sig upp om nätterna och leka damen trött. Det höll ju inte i längden, förstås, så efter ett tag började vi med att hon kom in till oss på nätterna, så behövde jag iaf inte gå upp.

Sen blev det för trångt så då gick jag in till Sandras säng när hon kom tassande om nätterna. Men då kunde jag inte somna förrän hon kom, så sen bytte vi säng, hon och jag. Ja, det funkade ju ett tag, men sen tyckte vi att hon började bli för stor för att ligga bredvid sin pappa. Jag vet inte men det kändes lite avigt, så då började den stora träningen… Att få henne att ligga i egen säng och inte gå upp på nätterna.

Att hon är vaken är helt okay, men vi behöver ju sova och orkar inte gå upp ett par timmar varje natt då det dessutom lätt blir utbrott när det är dags att lägga sig igen. Men hur ska hon veta om klockan är sex eller ett när hon vaknar?

Alltså gör vi nu så (efter en hel del träning) att hon går inte upp förrän timstocken piper på morgnarna. Det gör henne inte självständig, men hjälper henne att veta när det är morgon. Och hon ligger oftast ganska tyst i sängen om nätterna, så hon har utvilade föräldrar när timstocken piper.

Jag tycker nog att det är fantastiskt bra när Sandra går upp och börjar göra sig klar helt själv, men tyvärr funkar det inte. Inte än iaf, vem vet, hon kanske lär sig klockan eller så kanske det kommer nåt annat bra hjälpmedel som hon fixar framöver. Men just nu funkar det inte att hon tar det initiativet, tyvärr.

Resten av morgonen så här långt då... Ja, det märks att damen somnade sent och vaknade tidigt, om jag säger så...

Jag önskar er en fin söndag!

♥ Kram ♥