måndag 22 november 2010

Att undvika utbrott

Igår blev det sån där dötid som det inte får bli och som stressar Sandra. Men då fick hon följa med Göran på en biltur, det är nåt som alltid går hem. Hon älskar att åka bil och blev genast på gott humör. Ibland får man ta till enkla metoder för det är ganska jobbigt att vara pedagogisk och steget före precis hela tiden.

Jag läste i nån annan blogg för lite sen, nåt i stil med att vila med en biltur, så vi är inte ensamma om den lösningen :) Rogivande för både Sandra och chaufför. Ja, för den som får egen tid hemma med, förstås. D.v.s. jag igår då…

Men dom kunde ju inte åka runt hela dan, precis, och dötid hann det bli 20 minuter innan maten var klar. Så då blev det utbrott, skrik och tårar ett tag innan vi kunde äta, men efter det funkade resten av dagen bra.


Senare kom jag på varför Sandra var så skör för hon pratade om ”Gröna dagen” (måndag) och ”Korttids” om och om igen. Hon har ju fått in den rutinen nu och vet att det är korttids på måndagar. Men den här veckan har vi inget korttids eftersom vi ändrade lite till festen förra veckan.

Vi gick igenom schemat flera gånger och pratade om att det inte är något korttids den här veckan, så Sandra vet nog, men det oroar. Allt som rubbar dom vanliga rutinerna oroar och ibland hjälper det inte hur mycket vi än går igenom det. Då är det troligtvis själva förändringen som stör ordningen på nåt sätt. Eller så är det så att hon är osäker på det ändå, trots att jag tycker att vi har gått igenom det så många gånger.

Jaja, det är ju inte så mycket att göra åt den saken mer än att vara extra tydlig med schemat och meddela skolan så dom vet, och säger lika. Ibland blir det förändringar och då får man försöka ta sig igenom det så smidigt det går och nu vet vi iaf hur viktigt det är för Sandra att det är samma dagar varje vecka. Hon har koll på sitt schema, damen :)


Orkar man så är det ju bäst att försöka undvika utbrott, och det kan man göra genom att, när man hör att det är på G, avleda med lek. Innan det har gått för långt så brukar den metoden funka bra. När det är skört och lätt hakar upp sig så hjälper det oftast om man kommer med ett gosedjur och liksom ”pratar genom djuret”

Eller så har man tur och hittar Sune i all hast, för bär man fram honom till Sandra så blir hon lugn och börjar klappa, sen är skörheten borta för en stund. Men det är tyvärr inte alltid man själv är på det humöret om det har varit en hel dag med gnäll… Det är tur vi är två, för oftast orkar en av oss ha humöret uppe och den andra (oftast jag) kan gå undan en stund och andas lite. Kvällen blev iaf bra och Sandra verkade lugnare över schemaändringarna tillslut.


Ibland vet Sandra saker utan att vi har försökt lära henne. Ibland blir man bara så förundrad över att hon kan vissa saker. Som igår kväll, innan middagen. Hon satt och såg en film och klippte bilder ur kataloger, bl.a. en katalog från Hööks som innehåller lite olika hästprylar.

Så ropar hon på mig, pekar i katalogen och frågar ”Vad heter en sån som hästen har i munnen?” och då var det en bild på nån grej och ja, hästar brukar ha såna i munnen. Det stod ”Bett” under, så det heter dom väl då, antar jag… Men hur visste hon det? Personer med autism som har svårt att generalisera utan ofta måste lära sig varje sak var för sig. (Inte alltid och inte alla) Dessutom ser ett sånt där bett på en bild inte likadan ut som när hästen har den i munnen… Hur visste hon?

”Visste du det?” sa jag lite undrande och då sa hon ”Ja, på ridskolan har hästarna såna i munnen” Men??? Vilken mening! Hon är allt bra duktig, min lilla stora tjej!



Avslutar med svar till Pernilla som undrar när Sandra blev blöjfri. Ja, det tog ju sin stund och hon var ju torr ett bra tag före hon blev blöjfri, eftersom vi först fick jobba bort toalettfobin. Ca. 11 år var hon när hon klarade toan.

Ha det fint!

Kram!

13 kommentarer:

Anonym sa...

Godmorgon!
Vad svårt det är ibland att hitta rätt, och som du säger ibland behöver man gå undan för även om man vet varför det är en tuff dag så tär "gnället" på en enormt. Då är det svårt att vara tålmodig och positiv. Skönt att det funkar med en biltur ibland. Blir det inte problem för er med övergången då? Att ni gör något som är oförberett?
Hos oss blir det genast protester om jag försöker med något sånt, även om det efter en stunds förklaring oftast blir bra. Men det är alltid nej och utbrott först...

VIsst blir man snopen när de helt plötsligt kan något man inte visste, som frångår det vanliga mönstret på kunskapen, men glad och stolt.

Ha en fin dag, och hoppas att det funkar bra på skolan för Sandra trots ändrade rutiner idag.

Kramar till dig//Lena

Npf-familjen sa...

Godmorgon!

Måste bara fråga: Är det Sandra på bilderna? Antar det! Så fina bilder! En sån fin tös!
Förstår om det är jobbigt att vara steget före och pedagogisk hela tiden. Som du läst hos mig så känner jag ju likadant. Det är nästintill omöjligt att klara det hela tiden. Skönt att ni har små lösningar som det där med bilen. Jag känner igen mycket av er situation även om min son bara har ADHD. Han har svårt med förändringar emellanåt och det får inte bli dötid för då blir han frustrerad, gnällig och tjatar.

Ha en supermysig vecka!
Många kramar

Maritha Qvist sa...

Hoppas veckan blir lugn och fin trots att det inte blir korttids för Sandra.
Katalogerna verkar ju bra speciellt när hon känner igen sakerna och kan förhöra mamma om hon vet vad det heter!
Ha en bra måndag!
Kram Maritha

Mia sa...

Ja så fina bilder på Sandra. Så vacker. Och hon verkar utvecklas mycket nu!!! Verkligen smart av henne, du ska se att hon kommer utvecklas hela livet:-)
Fin julig blogg du fixat.
Kram Mia

Annika N sa...

Förstår att det kan vara jobbigt att ligga före i allt, och alltid. Skönt att du fick en liten stund för dej själv. Vad bra att hon blir lugn av att klappa Sune.
P.s Jättefin bloggen har blivit, och fina bilder på söta Sandra

Ha en jättefin måndag !!! Kram Annika

Anonym sa...

Ja du, Nina, så härligt det är att bli glatt överraskad av sina barn. Är häftigt att hon utvecklas o utvecklas o utvecklas. Hon är så duktig, Sandra. O visst är det bra att ni är två så ni orkar med. KRAM Mona

Annelie L sa...

Oj, jag trodde jag hamnade på fel blogg, vad julig och fin den är.
Roligt att läsa om hur duktig Sandra är, hur hon utvecklas och "växer" för varje dag. Det är naturligtvis till stor del eran förtjänst och för att hon har en sån bra skola att gå till.
Massor av kramar till dig och din fina familj.

Lenaeff sa...

Oj vad du har pyntat här. Kände inte igen mig ;)
Det blev ju jättefint
Kramar//Lena

Bellan sa...

Oj, vad ni kämpar! Men ni är så duktiga.
Intressant tanke att "prata genom gosedjur". Det har vi också gjort ibland, då blir det inte nåt fokus på grabben - vilket han alltid tycker är jobbigt. Man avleder det från honom.

Vad roligt med alla framsteg som Sandra gör. Härligt att det går framåt.

Kram, kram!
//Bellan

Natalia sa...

Åh, så fint med julstämning på bloggen! Mysigt!

Okki sa...

Jag brukar oxå ha biltur som en liten lugnande aktivitet :)
Det brukar vara väldigt uppskattat.
Kram Okki

Patricia sa...

Ja det är ju tur ni är två, för vem orkar vara på top hela tiden...igen... =)

Woow .. tänk va hon snappar upp här och där..va häftigt det där med bettet!! =)
Har hon varit med när de trensar nån gång kanske så att hon sett hur det ser ut innan det kommer in i munnen? ... kul händelse i alla fall .. =)

Må så gott!!
kram Patricia

Nattmia sa...

Ja det tär så klart på alla när Sandra är så skör, både på henne och er..

Det med bettet måste det ju vara så att hon sett när hästen får in det i munnen, kanske?

Kram på er i hela familjen..
Mia