tisdag 18 augusti 2009

Skolstart

Sådärja, då var skolan igång och det är vardag på riktigt. Ni må tro att det känns skönt! Mest för att Sandra trivs bäst när det är skoldagar, förstås, men också för att jag får lite mer ordning på min egna tid, och rast nästan varje dag. Nu funkar det ju så bra, så jag är inte lika beroende av den egna tiden längre. Jag blir inte helt slut efter en period utan rast. Men det är ändå skönt att få slappna av lite från alla rutiner och måsten. Dessutom är det ju en hel del som jag kan passa på att göra, som jag inte har så lätt för när Sandra är hemma.

Tänk, hon går i 9:an nu! Sista grundskoleåret! Det känns lite overkligt. Vi tänker ju inte i årskurser eftersom Sandra inte går i en klass på det viset, utan i en grupp med elever i olika åldrar. Dessutom har ju alla elever individuell undervisning och egna klassrum. Och nu går hon plötsligt i 9:an! Jag vill inte att skoltiden ska ta slut… Sandra mår så bra i skolan att jag vill att det ska vara i all evighet.

Men tackochlov är gymnasiet i samma verksamhet, så Sandra kommer inte att märka någon större skillnad nästa år. Tackochlov får hon gå kvar i samma skola till det året hon fyller 21. Det känns så skönt! Det kommer att bli jobbigt när hon ska sluta, iaf för mig… men det är ju ett tag kvar så det tänker vi inte på än! Bara att hoppas att vi hinner hitta något lika bra åt henne innan det blir dags. Jo, lite har jag börjat tänka å planera, för annars står man ju där plötsligt, och det inte finns nåt bra, liksom. Man måste vara förberedd för det tar säkert tid innan vi blir nöjda. Sandra ska ju så klart ha det allra bästa, så är det bara! När det gäller boende så kommer vi att vara kritiska, för det handlar om Sandras hela liv och framtid och hon bara MÅSTE ha det bra innan vi försvinner ur hennes liv. Låter kanske inte klokt att tänka på det nu, men vi måste. Det finns ingen annan som kan se till att Sandra får det bra. Och hon kan inte göra det själv.

Jaja, nu svävar jag ut igen… Framtiden och boende är en lång och egen historia, den tar vi en annan gång, det lär ju bli aktuellt vad det lider. Igår fick vi det nya schemat, eller iaf så mycket av det som var klart, och det som Sandra måste veta i förväg. En förändring är att Sandra ska få rida VARJE vecka nu, mot varannan förut. Ååå, vad bra! Hon älskar ju att rida och jag är övertygad om att det är bra för henne på många sätt. Dom säger i skolan att Sandra är lite orolig innan, men väl på hästryggen blir hon alldeles lugn och avslappnad. Då sitter hon bara och ler och njuter. Jag är såå glad att hon får rida i skolan!

En hel del nya schemabilder har jag fixat med. Sandra får lära känna två nya ”fröknar” så bilder på dom fick jag mailade till mig igår, och sen hade jag lite andra bilder att skriva ut och plasta in också. För Sandra är det jätteviktigt att veta vem som möter henne på morgnarna, så det måste stå på hennes schema varje dag. Sen gjorde jag en ”fusklapp” till Göran och mig, med bilder och namn på all personal, både i skolan och på korttids. Det är ju några att hålla reda på och jag börjar få svårt med alla namn. Det gäller ju att säga rätt till Sandra.

Men morgonen var lite halvjobbig idag, och jag fick verkligen lägga band på mig för att inte ställa till nåt. Det gäller ju att vara lugn om det ska gå vägen… Men Sandra var så klart lite orolig och då är det inte lätt att behålla lugnet även om man måste. Så jag satt och andades och räknade… Och lyckades! Pjhu!

Det är svårt att förklara, men hör man Sandra så tror jag man förstår. En gäll, gnällig och entonig röst som mest låter. Ibland med ord, ibland utan. Orden har sällan något innehåll eller någon betydelse utan är bara enstaka ord tagna ur luften. Och det hakar liksom upp sig, det där entoniga gnället. Det bara fortsätter och fortsätter och det går en på nerverna efter ett tag, det lovar jag.

Snigel Snigel Snigel Snigelsnigel Snigel Snigel Snigelsnigelbajkabajka Snigelbajk Snigelbajka Bajkabajka Bakabakabakabaj Bajkabajka Bajbajbajkabaj Nej, jag vill inte Nej Nej Bort Ta bort den Jävla bil Bångabånga Dumma mamma Bilen är röd Blödablöda Bånkabånka osv… Med en entonig, gäll och gnällig röst. Det är inte så lätt att stänga av. Jag blir mest stressad av det. Men säger jag åt henne att sluta så blir det utbrott, så jag försöker vara tyst.

Och jag lyckades sansa mig hela morgonen så Sandra kom iväg som hon skulle med taxin, och var säkert lugn när hon väl kom fram och landade i sig själv och skolan.

Idag blir det inga större måsten, utan mest njuta av vardagen. Lite småpyssel och vanlig förberedelse bara. Göran och jag tog en prommis när Sandra hade åkt och nu tänkte jag kolla runt lite här och läsa bloggar å slappa.

Tack för alla rara kommentarer! Ni är då för gulliga!
Svar till Pernilla: Nej, Sandra kan inte klockan och är inte mogen för att börja träna den heller. Vi använder schema och timstock som hjälpmedel i nuläget. Du kan läsa mer om det i bloggen den 8 juli ”Tidsuppfattning” om du vill. Jag vet inte hur man länkar dit så du får bläddra i arkivet.

Ha en fin dag!
Kramen!

4 kommentarer:

Photo by Maria sa...

Ja vardagen, den känns nog ganska bra för oss alla och allra mest för er föräldrar med barn som har särskilda behov och så även dessa barn/ungdomar/vuxna..

Tänk vad tiden går fort, min dotter börjar med i nian nu och min son i tvåan i gymnasiet, vart tar tiden vägen, de var ju små nyss..

Är det i er kommun som i vår så måste man planera långt fram för att få det bästa.. Jag vet att den tjejen jag jobbar med började mamman att fundera och planera när hon var runt 16, satte på kö och förklarade vad hon ville ha när hon var 18 och boendet var klart till hon fyllde 21 och då flyttade hon.. Det blev ett "assistentboende", hon bor ensam i en lägenhet där vi är 8 assistenter som jobbar dygnet runt.. Det passar henne perfekt..Efter skolan så fick hon plats på daglig verksamhet där hon är tillsammans med en assistent och de gör ungefär samma saker som gjordes i skolan..

Ha nu en goer "rast" så du kan ta nya tag med din härliga dotter när hon kommer från skolan..

Kram
Mia

Patricia sa...

Ja vardag...det är klart vi alla behöver vardagen för annars blir det aldrig helg och jag vet ju att vardagen är de bästa dagarna för Sandra så det är klart hon var förväntansfull och kanske lite orolig i morse...=)

Tur du kunde hålla band på dig, jag förstår att det inte är lätt och jag vet hur det är att tejpa igen munnen på sig själv för att inte göra saker värre när det skär sig för t.ex Sandra eller Alex även om de inte går att jämföra men du vet vad jag menar.. =)

Jag vet inte hur man länkar till sina tidigare inlägg, jag har aldrig gjort det, om du vet någon som gör så kan du kanske fråga den personen.. =)

Och attan va glad jag blev när jag såg hon ska få rida varje vecka...åh va kul för henne!!!!!!!...Jippi!!!.. =)

Hoppas du haft en bra dag och att Sandra mådde bra när hon kom hem!

Kram Patricia

Mona sa...

ÅÅÅHH vad glad jag är för Sandras skull att hon ska få rida varje vecka.
O tänk att lilla gumman redan går i 9-an.
Hon är inte så liten längre.
Och har full förståelse för att det blir tjatigt i era öron ibland. Hon är LJUVLIG Sandra, men för mycket och för lite skämmer allt.
KRAMAR

Ulla sa...

Hej vännen!

Jag är så imponerad av dig och hur du fixar vardagslivet för dig och din familj och du är en idol för mig och jag hoppas vi kan ses någon gång så jag får krama om dig ordentligt!

Önskar dig en riktigt skön Onsdag!
Kramar
Ulla