Tålamod

Ibland går det åt mer tålamod än man har. Som igår, t.ex. Så det var skönt att Göran var hemma och kunde ta över en stund medan jag gick undan och andades lite.

Medicinen är ju jobbig så det är inte konstigt att Sandra spårar ur lätt. Hon är duktig ändå, måste jag säga. Det är mig det hänger på. Mitt tålamod måste räcka hela vägen, då går det bättre, eller t.o.m. bra ibland. Fast igår räckte det inte… Det blev utbrott (och då slår Sandra ibland på sig själv) rätt vad det var gick glaset sönder på den klocka hon hade på armen (hon älskar klockor och har en hel del begagnade). Det blev små, små, sylvassa glasbitar i Sandras knä, i sängen och på golvet. Otroligt så mycket glassplitter det kan bli av en klocka! Bara att ta fram dammsugaren mitt i alltihop, så ingen skulle få glas i sig. Det var då jag hämtade Göran.

Det skulle finnas nån slags ”tålamodsdepå” där man kunde fylla på vid behov… Eller så skulle man kunna samla allt tålamod som inte går åt på dom braiga dagarna, så man har när man behöver…

Nåja! När jag fått bort glaset och räknat till 100, eller nåt… så hade både jag och Sandra lugnat oss, och sen gick medicinering, toa, bad och hela em bra.

Men jag kunde inte låta bli att le, mitt i hopplösheten, när jag lämnade Sandra ifred en stund, för att hennes utbrott skulle gå över (innan klockan gick sönder). Hon sitter i sängen och skriker
”Skit i det”… ”Skit i det”… ”Skit i det”…………… ”Jag kan skita”

Idag, däremot, sken solen när jag klev upp, och Sandra var en solstråle när hon klev upp. En bra start på en lördag med andra ord! Både Sandra och solen har fortsatt skina mest hela dagen och mina batterier är fulladdade igen.

Mitt på dan blev det grillat å lite vin och en massa njuta av livet. T.o.m. medicinen flöt på utan problem. Nu roar jag mig med lite bloggar en stund, för det är ju godis- och chipsdag idag, och det pysslar Göran och Sandra med, så jag fick en stund för mig själv. Senare ikväll, när Sandra har lagt sig, blir det kräftor framför tv:n. Jag gillar kräftor, det gör jag, men jag är inte tokig i det. Göran skulle kunna smaska kräftor varje helg, utan problem! Det gjorde vi också ett tag, så det är väl därför jag har tröttnat lite. Men blir det bara ibland så är det ju gott. Helst ihop med goda vänner då… Men eftersom den möjligheten inte finns alltför ofta, så får vi njuta av varandras sällskap istället, och det är minsann inte så dumt det heller!

Tänk, att ena dagen kan vara upp&ner med ett tålamod som är slut före frukost, och nästa dag kan vara hur härlig som helst! Dom härliga dagarna är ju flest (nuförtiden iaf) och tur är ju det!

Jag måste tacka för dom fina kommentarerna jag har fått, både här i bloggen och på andra ställen. Det värmer gott, ska ni veta!

Ha nu en skön fortsättning på lördagen!
Kramen!