fredag 7 augusti 2009

Kolmården



Vad mysigt man kan ha! Det är så roligt att göra saker tillsammans, som en familj, liksom… Vi är inte vana vid det och vi blir så glada när det finns något som Sandra fixar och har ut något av, och som vi kan göra tillsammans.

Sandra var på strålande humör i stort sett hela dagen och alltihop gick över förväntan. Nu hade vi väl inga förväntningar, direkt. Vi brukar undvika det, för man blir så lätt besviken om man förväntar sig en massa, och vi är ju alltid beredda, liksom. Vi gör det mesta med inställningen ”Vi får se hur det går”

En liten näsblodsattack höll på att förstöra morgonen, men det blev inte så mycket mer än byte av lakan, och Sandras utbrott blev lindrigt. Tänk, vi kom iväg och var på gott humör fortfarande när vi satte oss i bilen! Solen strålade och det var redan 20 grader klockan åtta på morgonen. Fast… för vår del föredrar vi nästan regn vid såna här utflykter, för då är det ju mindre folk.

Vi åkte förbi assistansbolagets kontor, som ligger på vägen mot Norrköping och Kolmården, smidigt och bra. Där hämtade vi årskorten och parkeringstillståndet. Kändes bra att få den här utflykten gratis, för vi hade ju ingen aning om ifall vi skulle kunna genomföra den eller få vända innan vi hunnit se nåt.

Vi kom fram en kvart innan dom öppnade och skulle få toabesöket undanstökat innan vi gick in, tänkte vi. Ja, det tänkte ju nästan alla andra med, och det fanns bara EN toalett öppen! Hmm! Så Sandra spårade ur lite i kön, men det gick ändå smidigt och sen var det bara att gå in på djurparken utan någon mer kö, det tackar vi för! Jag hade ju tänkt gå fram och säga till annars, så vi, med lite flyt, hade sluppit köa, men nu behövdes ju inte det.

Att det är backigt på Kolmården kom vi ihåg sen vi var där med Sandra i vagn för många år sen, men vi tänkte att Sandra ju kunde gå i uppförsbackarna, det brukar gå rätt bra. Fast väl på plats insåg vi att det var mycket smidigare att låta henne sitta kvar! Trångt, rörigt och en massa folk, både stora och små. Nä, det uppträdandet det skulle inneburit att få ur Sandra ur stolen och gå i alla backar, det orkade vi inte, liksom. Så vi turades om att köra. Eller, Sandra vill ju att pappa Göran ska köra mest hela tiden och kan få ett utbrott av att jag tar över, så jag hjälpte bara till när det var mycket uppför.

Fast jag måste säga att vi tyckte planeringen var dålig för att vara en så stor och känd djurpark. Ja, det första var ju att inte alla toaletter var öppna förrän kassorna öppnade… Sen var det jättedåligt skyltat så man fick knata i backarna utan att veta om man gick åt nåt vettigt håll, eller om man fick vända för det inte var nåt att se bakom backkröken.

Och när vi skulle ut, så var det liksom samma smala väg som man gick när man kom in, så vi mötte massor med folk och det var ju opraktiskt även om man inte har autism, liksom.

Men, vad gnällig jag lät nu då… Det var ju inte meningen! Vi är jättenöjda med vår utflykt och Sandra gillade det! Det bästa med alltihop är just att hon verkligen fick ut något av det. Men delfinariet skippade vi, för det hade nog blivit för mycket och det tror vi inte är något för henne. Det hade jag gärna sett själv, däremot, men nu var vi ju där för Sandras skull. Vi åkte till safariparken istället och Sandra började bli lite skör, även om hon tyckte det var roligt fortfarande. Så sen räckte det gott och väl och vi var alla nöjda när vi åkte hemåt.

Vid entrén tog jag en liten broschyr med en karta över området på. Den fick Sandra och vi pratade om vart vi var och vilka djur vi såg. En del av djuren fanns ju på kartan och Sandra tyckte det var jättekul att följa vår väg på den. Väl hemma ville hon titta på kartan flera gånger och frågade vilka djur vi såg. Ni ska bara veta vad mysigt det var att tillsammans med Sandra sitta och gå igenom kartan och dagens upplevelser. Det är stort i vår värld, och jag bara njöt av den känslan! Det kändes så bra att Sandra hade fått ut så mycket av vår utflykt!

På vägen hem, förresten, åkte vi förbi ÖB där vi har sett ridbyxor, men inte vågat köpa utan att Sandra provar. Sandra verkade någorlunda pigg så vi frågade henne om hon orkade gå in i en affär med rullstolen och det gick hon med på. Det var förvånansvärt lite folk i affären och det var ju bra i sammanhanget! Så, hör och häpna, nu har vi fått tag på ridbyxor också!

Vi vet ju inte än om ridningen dom har i skolan kommer att fortsätta, men om den gör det så måste hon ju ha ridbyxor. Skulle ridningen inte fortsätt så får vi väl försöka hitta några andra ridtillfällen åt henne, för det älskar hon.

Igår kväll märktes det att Sandra var trött efter dagens utflykt. Även om hon var glad, så hörde vi det på hennes röst, som blir forcerad och gäll när hon är stressad, trött eller skör. Så vi bestämde att det får bli en ledig dag idag med. Sandra protesterade inte så hon kände kanske själv att det behövdes. Ännu sover hon och jag tänker inte väcka henne. Hoppas hon tar en välbehövlig sovmorgon idag.

Önskar er alla en skön fredag!
Kramen!


Avslutar med en bild på mitt favvodjur :)

4 kommentarer:

Photo by Maria sa...

Vilken tur att du såg dina älskade giraffer och fick bilder med ;-)
Vilken härlig dag ni fick på djurparken trots dålig skyltning och massor av folk..

Ha nu en bra dag och njut av sista delen av sommaren..

Kram
Mia

Lotta Tuvesson sa...

Hej Nina!
Jag är så glad för er skull och hoppas att ni har möjlighet att åka fler gånger till Kolmården. Bara hojta till och kom förbi och hämta årskorten...
Vilken härlig blogg du har!!! Fantastiskt fina bilder. Jag har läst flera av dina texter och jag har både skrattat gott och nästan gråtit. Det är en sån energikick att läsa hur positiv du är och jag får mig en tankeställare inför allt jag tar för givet i mitt eget liv. Även om jag dagligen får ta del av hur andra har det så uppskattar jag inte alltid det jag själv har. Nej, de flesta människor skulle nog må bra av att stanna upp och värdera allt bra runt omkring dem. Stor kram till dig, Sandra och Göran (o de ursöta katterna förstås)

Mamman sa...

Var roligt att ni fick en sådan härlig dag trots små hinder längst vägen. Hoppas det var början på flera roliga utflykter för er. Kram

Anonym sa...

SÅ HÄRLIGT att er utflykt blev bra. Vet ju hur ni har kämpat för att få vardagen o skolan bra. Vilken tur att ni kom på att livet utanför blir så mycket lättare med rullstol.
Jag tycker du ska skriva till Kolmården om dina åsikter, kanske de behöver lite påminnelse om att alla inte är lika.
Många kramar Mona