Hänsyn

Igår bakade vi schackrutor á la Sandra. Det kändes lite dumt att säga schackrutor, särskilt som Sandra frågade varför dom heter så. Men jag visade bilden och sa att man kan göra rutor om man vill. Å andra sidan vet ju inte Sandra vad schack är, så det spelar väl ingen roll, egentligen.. Men jag skulle hellre kalla dom för nåt annat.

Lite typiskt för autism med prydliga rader *ler*

Sandra var på strålande humör och pratade mer än hon bakade, så jag fick lämna henne ifred om det skulle bli några kakor gjorda.

Men hon blev arg också, igår…
-ÅÅÅÅÅÅ ja e pipannad me mej
(ÅÅÅÅÅÅ jag är förbannad på dig)
Men det är svårt att ta det på allvar. Hon är mest söt när hon säger så…

Sen var det lördagsmys och då brukar Göran och Sandra sitta i hennes rum å äta chips. Jag försökte vara med lite, men det spårade ur så jag lämnade dom ifred. Det är inte så dumt för då har jag lite egen tid medan dom lördagsmyser, men ibland vill man ju vara med å mysa…

Vi har genom åren fått en del kommentarer ang. det. Varför vi inte äter middag tillsammans på kvällarna, t.ex. Eller varför Sandra äter frukost helt själv. Det är ju så mysigt att äta tillsammans med sina barn! Ja.. det är det! Det tycker jag med! Men vi kan ju inte göra det för VÅR skull… Sandra tycker oftast inte att det är mysigt, så varför skulle vi??

Det där är svårt för en del att förstå. Förstår man inte autism så har man (en del) svårt att föreställa sig att det som dom flesta njuter av och tycker om att göra, inte alltid uppskattas. En del tycker att vi ska träna på sånt. Ja, några saker tränar vi på, men inte utan att först tänka om det är nåt hon behöver kunna. Hon behöver ju faktiskt inte kunna äta tillsammans med andra. Nu fixar hon det ganska bra ibland, när hon själv vill, och då är det ju jättebra, förstås! Men det jag menar är att man måste titta utifrån Sandra, vad HON mår bra av och tycker om, inte hur ”alla andra” tycker att det ska vara.

Jag ska erkänna att jag också har svårt med det ibland. Jag tänker på det varje dag, faktiskt. För hon vänder sitt täcke uppochner, antagligen för att hon inte gillar hörnorna där täcket tittar fram.. Så hon vill alltid ha fotändan på täcket mot huvudet, liksom. Men accepterar jag det?? Jo, så klart hon får vända täcket hur hon vill, men jag vänder alltid tillbaks det när jag bäddar! För att JAG tycker att det är rätt… Men, det är inte rätt för Sandra…

Ett annat exempel på det är en historia jag har fått berättad för mig, om en kille som flyttade till eget boende. Han ville inte ha gardiner i fönstren, för han gillade inte det. Men personalen tyckte att man måste ha gardiner för det ser konstigt ut annars! Tycker vem??? För vems skull ska det vara??? Ja, ni fattar va?!!

Det är svårt med anpassningen, men eftersom personer med autism oftast inte KAN anpassa sig, så har vi andra inget annat att göra än att ta hänsyn, tycker jag! Det finns ju inga rätt och fel. Det som är rätt för en kan vara fel för någon annan, huvudsaken det är rätt för en själv!

Nu har damen vaknat så nu ska jag strax bädda hennes säng å vända täcket rätt…
Njut av livet idag!
Kramen!