lördag 8 augusti 2009

Alla är individer

Det är nog en av de få meningar där ordet "alla" faktiskt stämmer...

Det var skönt med en extra ledig dag för Sandra igår, och jag hoppades verkligen att hon skulle ta ordentlig sovmorgon efter att ha somnat väldigt sent. Men hon har inte så stort sömnbehov som jag tycker hon borde ha. Det har hon aldrig haft så det är väl inget jag kan påverka.

När hon var liten slutade hon sova middag när hon var 1,5 år. Vilan på dagis var ju inte kul… Tänk att det ibland är så svårt att ta hänsyn till individen, jag blir så trött på sånt! ”Alla barn ska vila på dagis för alla barn behöver det” Pyttsan! ”Dom flesta” är okay, men inte ”alla”!

Personalen klagade (nä, EN i personalgruppen klagade) när jag hämtade Sandra på dagis, för att hon inte ville ligga tyst och stilla på en madrass och lyssna på ett band med nån saga som hon inte förstod. Hon förstår fortfarande inte såna sagor! Men när jag bad dom ändra sina rutiner så Sandra fick ha egen vila och titta i en bok istället, så fick jag till svar att vilan hade minsann ”alltid” funkat för ”alla” andra barn så det tänkte dom inte ändra på för Sandras skull. Håhåjaja, hur trodde dom att JAG skulle lösa det då? Det kändes som om dom ville att jag skulle ta hem Sandra, att hon inte platsade på dagis och inte var välkommen.

Jag visste ju att Sandra hade någon form av funktionshinder, men det skulle dröja flera år innan hon fick rätt diagnos. Jag undrar om hon hade blivit accepterad för den hon var om hon hade haft sin diagnos redan då. Tänk att det ska vara så svårt att bara ta hänsyn till varje individ och varje människas behov. Någon sa en gång något klokt: ”Funktionshindrade har inte särskilda behov, ALLA har särskilda behov, men funktionshindrade har behov av särskilt stöd”

Samma personal, som för övrigt (tyvärr) var Sandras invänjningsfröken och tydligt visade att hon inte gillade Sandra, sa till mig i hallen ”Vi har ingen utbildning på såna här barn”

Under invänjningen skulle jag hämta Sandra efter maten en dag. Jag står i hallen och hör henne gallskrika, men lägger band på mig. Jag kan ju inte rusa in som en hönsmamma, utan tänkte att jag måste lita på att personalen fixar det. Men det var inte lätt att stå kvar, kan jag säga. Efter ett tag kommer inv.fröken ut till mig och säger uppgivet att hon inte får i Sandra glassen dom äter till efterrätt ”Du kan ju gå in och försöka själv så får du se”

Jag blev ju helt paff. Jag var ju så skör själv under den här perioden så jag blev mest ledsen. Idag hade jag nog skällt ut människan och begärt en ny inv.fröken! Iaf så gick jag in och hämtade Sandra, som var alldeles förtvivlad, och sa med hög röst ”Kom, du behöver inte äta glass!” Inv.fröken sa bara ”Jaså, ville hon inte ha” (För visst är det väl så att ALLA barn gillar glass?? Nä, inte gjorde Sandra det när hon var liten iaf, så inte riktigt alla då…) Jag undrar ibland om man kan anställa personal för bara deras utbildning och glömma totalt bort att se efter om dom är lämpliga. (Jag undrar om det står i läroböckerna att alla barn gillar glass…)

Efter ett tag fick Sandra iaf en resurs och då blev det bättre. Hon slapp vilan och hon kunde lättare dra sig undan. Hade jag bara vetat hennes riktiga diagnos så hade hon fått en bättre start i livet. Jag är så tacksam över att hon har det så bra nu!

Må så gott och njut av den sommar vi har kvar!
Kramen!

4 kommentarer:

Emma sa...

Finns mkt brist på förståelse bland de som inte vet vad det handlar om.... Man blir så frustrerad!

Photo by Maria sa...

Ja du Nina.. Det här stöts på titt som tätt, tyvärr.. Att ha utbildning och vara lämpad är ofta mycket stor skillnad på.. När man tar in folk så bör man titta mycket på lämplighet, helst när det gäller inom omsorg om människor.. Så klart inte när det gäller medicinskt, då kan man ju inte bara titta på lämplighet utan där måste ju en utbildning med finnas..

Men jag ser ju i mitt jobb att det ibland kommer folk med bästa utbildning men som inte alls passar att jobba med människor, iaf inte med människor som har någon form av handikapp..

Tur Sandra har er som föräldrar..

Kram
Mia

Anonym sa...

Sandra har tur, som fick er som föräldrar, precis som Nattmia skriver. För hur skulle du kunnat gjort annorlunda, du visste inget annat.
Men personalen skulle ha vetat bättre, o kommunen skulle det helt klart.
MEN, man kan inte ändra det som har varit, bara göra dagen och framtiden bättre. Och det har du verkligen gjort för Sandra. Ni är fantastiska, du o Göran.
O genom att du skriver som vi andra kan läsa, så lär vi oss o kan stötta de vi möter så de kan göra mindre misstag.

O som du skriver, lämplighet o utbildning är inte samma sak. Sunt förnuft är ofta en bristvara, men när det blir rätt- då är det som ett ljus tänds.
KRAM Mona

Pernilla Be sa...

Du agerade som du gjorde efter det du visste just då. Mer kan du inte begära av dig själv. Om inte ordet om fanns vore livet mycket enklare, för då slapp man vara efterklok. Det är alltid lättare att lösa problem med facit i hand.

Jag måste säga att jag blir jätteledsen när jag hör om Sandras start på dagis. Det finns många idioter inom barnomsorgen, men tack och lov ännu fler som är oerhört engagerade i sitt jobb.

Tove har alltid blivit bemött som den individ hon är, med de speciella behov hon haft och har. Dagis och senare skola och fritis har anpassat måltider, vila, samlingar, lässtunder och lektioner efter hennes behov. De har alltid varit beredda att avbryta utflykter om hon inte skulle orka etc. (De har haft en bil med sig enbart för att kunna köra henne hem till dagis/fritis igen.) Hon har hela tiden tränats enligt Karlstadmodellen, dvs redan från 1,5 års ålder, med bilder och tecken som stöd.

Varje dag har vi föräldrar och personalen på dagis/fritis/skola jobbat gemensamt mot ett givet mål: Att Tove ska må så bra som möjligt för då utvecklas hon optimalt.

Tove fick sin diagnos språkstörning vid 4-5 års ålder och diagnosen utvecklingsstörning vid 7-8 års ålder. Så det är inte diagnosen som är avgörande, det är personalens inställning.

Vi hade en enorm tur som fick Ingrid som förskolelärare från första dagen. Hon är den mest engagerade människa jag träffat inom barnomsorg/skola. Hon blev sedan Toves resurs vid 3 års ålder, fortsatte med henne till skolan senare (utbildade sig samtidigt till specialpedagog på halvtid under några år) och slutade jobba med Tove först då hon var 8 år. Då hade hon andra vuxna att knyta an till.

Jag brukade säga till Ingrid så här: "Alla barn skulle ha en Ingrid" just med tanke på hennes enorma förmåga att se individen och vara kreativ för att hitta lösningar på olika problem. Då svarade hon alltid: "Och alla förskolelärare skulle ha en Tove" och då syftade hon till den enorma kärlek hon fick tillbaka av Tove. Vi träffas fortfarande familjevis 1-2 gg per år och det är alltid ett kärt återseende.

kram//pernilla