Överlycklig stress

Vi fortsätter vårt pysslande och städande här, så fort tillfälle ges. När Sandra är på skapande-humör hakar jag gärna på. Innan assistenten försvann förut så förberedde vi ett skapande-pyssel åt Sandra, som sen blev liggandes. Men häromdagen tog jag fram det och Sandra gjorde en fin sommar-tavla av det.

När hon hade satt huset på plats ville hon att hennes fina chaufför från skoltiden skulle flytta in, så det var bara att klippa ut en figur som hon fick klistra dit. Sen skulle mamma, pappa och Sandra också vara med. ”Hela familjen” sa Sandra stolt, när hon var klar.

Sen ville damen skapa mer, så då tog jag fram ett annat skapande-jobb som legat förberett en tid.

Sandra klistrade silkespapper i olika färger på siluetter och visst blev det fint?!

När limmet torkat klippte jag bort silkespapperet som stack ut och sen är det meningen att dom ska sitta på fönstren.

Men Sandra gillar att skapa, sen är hon inte så intresserad av dom färdiga alstren längre, om man inte sätter upp dom direkt när det är nygjort, så vi skippar nog det, om hon inte kommer på det själv. För mycket prydnader och grejor stör henne nämligen bara.

Igår fick Sandra syn på några svampar som hade kommit upp på andra sidan vägen, utanför det fönster där hon oftast sitter och klipper. Hon hakade upp sig och det var ett fasligt tjat om dom där svamparna, och hon ritade dom på ett papper.

Hon lät "överlycklig" och om man inte känner henne så tror man nog att hon älskar svampar och tyckte det var jätteroligt med dom. Hon tjatade om att ha dom och känna på dom ända tills Göran gick ut och tog bort dom.

Hon fick dom i en hink och lugnade sig efter en stund. Hon tycker nämligen att svampar, när dom växer i naturen, är otäcka.

Det där överlyckliga hon visar är ganska stark stress. Innan vi tog Sandra från korttids, hade personalen skrivit ner punkter till den dåvarande LSS-handläggaren som ville ha bevis för att Sandra inte behövde dom anpassningar som jag påstod. (För då ville dom bevisa att Sandra klarar att bo i gruppbostad).

En av punkterna var att Sandra hade varit överlycklig när dom var på utflykt till McDonalds, och efter det en badstrand har jag för mig. Men mamman… hade inte låtit Sandra följa med på såna roliga saker mer efter det.

Suck.

Alltså korttids var bra innan dom bytte ut för många av personalen, och framförallt innan både LSS-handläggarna och korttids fick ny chef. Det var då dom fick för sig att ta bort anpassningarna och då gick det ju så klart inte längre. Sen dess är vi utan avlastning.

Vi orkade inte bråka om det också, så vi satsade på att utöka assistansen istället, och la krut på att motbevisa att Sandra inte alls skulle må bra i en gruppbostad. Sen fick vi ju ny handläggare, som satte sig in i Sandras behov ordentligt. Så nu är ju bostadsfrågan löst (verkar det som, om vi vågar hoppas att det inte dyker upp fler ”överraskningar” innan vi har allt på papper). Så bara vi hittar assistenter som kan ta över så småningom, så blir det nog bra tillslut.

Vårt eget lilla midsommarfirande

Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle skriva om det där nu. Jag hoppas att vi har lämnat allt sånt bakom oss och ser istället framåt mot ljusare tider. Det ska bli roligt att fixa ordning Sandras egna bostad åt henne, så det ser jag mest fram emot även om det kommer bli ett pusslande för att få det att fungera. I dom bästa av världar hinner vi hitta nån assistent som hinner lära känna Sandra lite, så det iaf är nån av oss som kan flytta grejor.

En vän har erbjudit hjälp annars, så det ordnar sig alltid på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå, som jag brukar säga.

Må gott.

.