torsdag 15 juni 2017

Nu kan jag inte hålla mig längre

Plötsligt händer det. Som vi har kämpat, ansökt, bytt riktning, ansökt igen, bytt riktning igen, provat det ena, testat det andra, försökt det tredje och hamnat på noll varje gång. Så många gånger vi har varit påväg att ge upp precis allt. Så bara händer det. Någon lyssnar!

En handläggare som kan erkänna att det inte har gått riktigt rätt till med anpassningarna tidigare, och som sätter sig in i Sandras behov ordentligt. Vilket i sin tur är på väg att leda till att hon ska kunna flytta hemifrån. På riktigt. Snart.

Det finns en bostad som vi tror är jättebra anpassad efter Sandras svårigheter och utvecklingsmöjligheter. Där hon kan bo utan att bli sjuk, och samtidigt ha möjlighet att gå framåt i utvecklingen i hennes takt och efter hennes dagsform och förmåga. Jag blir alldeles gråtig!


Tack för att vi bor i ett land där det, trots alla nerskärningar och försämringar, faktiskt är möjligt fortfarande. Ännu ett jättestort steg mot att kunna släppa taget. Att kunna slappna av och känna att Sandra kommer fortsätta ha det bra framöver, i sitt egna hem med hjälp av sina trygga assistenter.

Kommuner har väldigt stor makt, men i LSS står det att anpassningarna ska vara varaktiga, och nånstans måste man ju få känna sig trygg med att det som är bra får förbli bra.

Så här skriver förbundsjuristen:
”Enligt 7 § 2 st. LSS står det uttryckligen att den enskilde ska tillförsäkras goda levnadsvillkor genom insatserna och att de ska vara varaktiga. Det innebär dels ett högt kvalitetskrav på LSS-insatser, dels att så länge man har ett behov som omfattas av en LSS-insats så ska man kunna förlita sig på att man får ha kvar insatsen. Tyvärr är detta en princip som är på väg att urholkas, det har under de senaste åren kommit ett flertal domar som går stick i stäv mot denna viktiga princip”


Hursomhelst. Handläggaren tyckte att vi skulle vänta med att köpa champagne tills Sandra fått sin nyckel. Men, fira kan man ju inte göra för mycket och så här nära målet har vi aldrig varit. Bara det är ju värt en och annan skål, tycker jag.

Det var allt för nu, resten tar vi när det kommer.
(Bilderna idag kommer från Sandras lilla mini-semester)

.

2 kommentarer:

Johannes mamma sa...

Underbart!!!!

Anonym sa...

Så härligt att läsa,hoppas verkligen det blir så bra det kan bli.
Trevlig helg i förskott
önskar Annette