onsdag 7 juni 2017

Ostadigt

Sandra mår inte alls särskilt bra efter det senaste sveket hon utsattes för. Om du som bara försvann ur hennes liv läser det här, hoppas du skäms! För det hade kunnat gjorts på ett mycket bättre sätt för Sandras skull.

Hon är ostadig och får plötsliga arg-attacker. Och nu sitter hon hellre på golvet och pusslar, än vid sitt bord. Det har hon aldrig gjort tidigare, och vi undrar om det är för att det känns ostadigt på stolen?! Älskade lilla oskyldiga unge, alla är inte snälla men vi kan bry oss om dom som är det, och faktiskt bara skita i resten.


På tal om det så kom det klipp-tidningar levererat från andra ändan av landet häromdagen. Samma dag kom det post med en sommar-slant till Sandra. Tack snälla fina vänner för omtanken, för att ni bara tycker om Sandra för den hon är, och för att ni finns kvar.


Idag ska jag iväg på möte hela dagen. Det är en del anställningsintervjuer, så ni får gärna hålla tummarna för att det ska ge något. Sen ska jag få lite handledning och det känns jätteskönt. Jag har saknat såå att ha någon att bolla tankar och idéer med sen Sandra slutade skolan. Någon som vet vad det handlar om och kan ge det rätta stödet. Det behöver inte vara någon som kan mer, utan huvudsaken det är någon som förstår. För genom att prata med någon som förstår, och vet vad man menar, så kan man diskutera olika vägar tills man kommer fram till någon vettig lösning. Allt hänger inte bara på mig då, för det var ju det som gjorde att jag blev sjukskriven tillslut.

Det handlar inte om att kunna och veta, eller ha en lösning färdig, utan att försöka komma fram till något tillsammans. Jag behöver någon att diskutera alternativen med för att komma framåt. Göran och jag jobbar ju såklart så (om vi hinner prata med varandra) men det måste jobba assistenter som försöker hitta lösningar och alternativ. Ingen får luta sig mot andra, utan alla måste hjälpas åt med den biten, annars blir det på tok för tungt för den enda som försöker tänka. Och man kan absolut inte låta bli att lösa problem för att man inte vet vad man ska göra.

Nu har vi ju en del problem som vi inte kan lösa förrän det finns folk, men det känns så skönt att det inte bara är jag som ska behövas sen, utan att assistenterna faktiskt får stöd utifrån. För meningen är ju att allt ska fungera utan oss föräldrar, och då måste ju andra försöka hitta sina lösningar själva. Annars kommer vi ju alltid behövas.

Men, som sagt, det blir en senare fråga. Nu är det jag som ska få lite handledning och jag ska få veta mer om Son-Rise, vilket är spännande. Vi har ju alltid utgått från Sandra när vi har gjort något, så själva grundtanken är inget främmande för oss. Vi tycker det är en självklarhet att det är vi som har förmågan att anpassa oss som ska göra det. Vi har också alltid tyckt att det är självklart att om någon ska lära sig något så måste man fånga intresset, och det gör man ju bäst om man befinner sig där individen är. Det ska bli roligt att få lite mer konkreta råd, eller iallafall prata om det utifrån Sandra.

Jag önskar er en fin-fin dag!

.

1 kommentar:

Annelie L sa...

Att få vägledning och att få träffa och prata med någon som förstår utan att man behöver försöka förklara, är guld värt. Hoppas du kommer känna dig stark, glad o positiv efter vägledningen.
Massor av lycka till inför intervjuerna, hoppas du hittar några guldkorn bland de sökande ❤️ Kram som räcker hela dan ❤️