Efter
mötet steg hoppet ytterligare. Jag hade inte tänkt skriva om det förrän det var
helt klart, men jag har ju inte så mycket annat i huvudet just nu. Saker kan
fortfarande hända, det har vi varit med om förut. Trots säkra löften… Men det
känns positivt och jag behöver tro på framtiden igen om jag ska orka. Handläggarens
erkännande om kommunens snedsteg gjorde att jag vågar hoppas lite mer nu.
Han
sa också att det görs mer ordentligt från början den här gången, för att det
ska bli bra. Och jag måste säga att han har uppfyllt det så här långt. Han har verkligen läst på om Sandra, och
förstår vilka behov hon har, och är det nåt han inte förstår så frågar han oss. Han har dessutom tagit lärdom av alla tidigare grova misstag.
Det har faktiskt inte hänt förut. Därför känns det mer hoppfullt den här
gången, trots alla svek som varit.
Sen är dom personerna som svek då, inte inblandade nu, förutom en chef som vi inte
litar på. Kommuner har väldigt stor makt, och hamnar det maktmissbrukare på
chefsstolarna så kan vadsomhelst hända. Men handläggaren höll med mig när jag sa
att dom inte har rätt att ta bort dom anpassningar som Sandra har fått
beviljade och har behov av. Och viktigast av allt, hennes funktionshinder
kommer inte försvinna, så behoven kommer alltid finnas. Det betyder ju faktiskt
att hon måste få bo kvar i sin bostad som hon förhoppningsvis ska flytta in i
efter sommaren.
Vi
vågar slappna av lite. Om
inga nya överraskningar dyker upp nu, så kommer jag att skriva en hel del om
flytt, planering, känslor, separation, omställning, och allt annat nytt som
väntar. Det kommer bli ett rejält pusslande, eftersom det i nuläget inte finns
tillräckligt med folk för att klara både Sandra och flytt. Vi får väl klona oss
lite, kanske?! Lösningar är vi ju rätt vana att hitta, trots allt.
Trevlig
helg.
.
1 kommentar:
Plötsligt händer det.... och visst är det tid att glädjas och hoppas, dyker det upp något under tiden så löser det då ska du se.
Massor av glada lyckatill kramar ❤️
Skicka en kommentar