Ett
litet tillägg efter gårdagens inlägg, så ingen får för sig att jag är nån
supermorsa som gör rätt jämt... Jag tappar så klart tålamodet ibland, och jag
orkar inte alltid börja leka när låsningarna kommer. Absolut inte! (Särskilt
inte nu när jag är för trött för allt). Inlägget skrev jag som ett exempel på
hur man kan tänka för att lyckas bättre, och det är ju gott nog om man blir
medveten och gör sitt bästa, så blir det rätt dom flesta gångerna. Jag jobbar
på att tänka rätt oftare.
Det
viktigaste att få fram är dock att det alltid är assistenternas (eller
föräldrarnas, eller lärarnas, eller vem som nu är med individen) ansvar att
hantera situationerna så det blir så bra som möjligt. Sandra kan inte rå för
att hon låser sig, så hon kan inte ansvara för det.
Sandras
låsningar beror oftast på att hon har för höga krav på sig. Hur kravkänslig hon
är varierar efter dagsform och omständigheter, så där måste man vara flexibel i
sitt eget tänk. Men om jag hade sagt Nej, vi ska inte köpa glass, igår istället
för lekt att vi köpte glass, så hade jag ställt ytterligare krav som
hade förvärrat låsningen och tillslut kunnat orsaka ett utbrott.
Det
var en personal en gång som inte hade det här låg-affektiva tänket som man
måste ha om man ska kunna minska utbrotten. Hon tyckte själv att hon hade rätt
tänk och kunde det där när jag sa ifrån. All berörd personal fick ett häfte av
mig som handlar om låg-affektivt bemötande och den här människan sa att hon
kunde det där, det är precis så hon jobbar. Det var henne det inte funkade med.
När
jag hämtade Sandra en gång så stod dom ute och väntade på mig. Sandra hade en låsning
och kastade iväg sitt gosedjur. Den här personalen som tyckte att hon kunde låg-affektivt
bemötande ställde sig framför Sandra och sa åt henne att plocka upp djuret.
(Ytterligare krav i en redan svår situation). Sandra var arg och vägrade så
klart. Personalen säger då ”Det var du som kastade så du får plocka upp” och
Sandra fick ett utbrott. Kan man låg-affektivt bemötande och autism så säger
man inte så.
Häromdagen
var det nåt som hände när Sandra skulle lägga sig, så hon kastade ett gosedjur
precis när jag kom in till henne. Jag riktade då min uppmärksamhet mot djuret
och sa nåt i stil med ”Nämen ska du ut och flyga ikväll, vart är du på väg
nånstans” och då försvann Sandras låsning. Hon blev genast glad och det blev en
lek av det.
Igår
var damen skör och gnällde om det mesta, men dagen gick rätt bra ändå. Hon har
blivit väldigt ostadig nu ett par dagar, och behöver mer fysisk hjälp i trappor
och på ställen där hon känner sig osäker/ostadig. Vi hoppas att läget inte
förvärras, så hon inte kan ta sig upp eller ner alls. Då behöver vi lyfta henne
under varsin arm, och det är inte så enkelt i en trång trappa, precis.
Nåja,
hennes nya bostad har inga trappor, och det blir bra det! För ostadig blir hon
ibland, även om det troligtvis beror på överbelastning. Det hade varit konstigt
om det inte kom en reaktion nu när vi inte har den ordentliga strukturen som
hon behöver.
Idag
tänkte vi iallafall grilla, om vädret tillåter. I övrigt får vi se vad ork och
humör kräver. Enklast är det om Sandra kan vara ute lite för det gillar hon.
Själv skulle jag snart behöva göra lite foto-turer, för nu börjar mitt foto-förråd ta slut så snart har jag inga
gamla bilder kvar att smycka ut mina inlägg med. Som ni säkert ser…
Ha
en fin dag.
.
1 kommentar:
Som sagt - Sandra och Turbo är sååå lika i mycket. Jag vet inte hur många gånger vi tagit till gosedjur för att komma vidare vid svåra situationer.
Kramar ❤️
Skicka en kommentar