torsdag 22 juni 2017

Tankeövning

Ett litet tillägg efter gårdagens inlägg, så ingen får för sig att jag är nån supermorsa som gör rätt jämt... Jag tappar så klart tålamodet ibland, och jag orkar inte alltid börja leka när låsningarna kommer. Absolut inte! (Särskilt inte nu när jag är för trött för allt). Inlägget skrev jag som ett exempel på hur man kan tänka för att lyckas bättre, och det är ju gott nog om man blir medveten och gör sitt bästa, så blir det rätt dom flesta gångerna. Jag jobbar på att tänka rätt oftare.

Det viktigaste att få fram är dock att det alltid är assistenternas (eller föräldrarnas, eller lärarnas, eller vem som nu är med individen) ansvar att hantera situationerna så det blir så bra som möjligt. Sandra kan inte rå för att hon låser sig, så hon kan inte ansvara för det.

Sandras låsningar beror oftast på att hon har för höga krav på sig. Hur kravkänslig hon är varierar efter dagsform och omständigheter, så där måste man vara flexibel i sitt eget tänk. Men om jag hade sagt Nej, vi ska inte köpa glass, igår istället för lekt att vi köpte glass, så hade jag ställt ytterligare krav som hade förvärrat låsningen och tillslut kunnat orsaka ett utbrott.


Det var en personal en gång som inte hade det här låg-affektiva tänket som man måste ha om man ska kunna minska utbrotten. Hon tyckte själv att hon hade rätt tänk och kunde det där när jag sa ifrån. All berörd personal fick ett häfte av mig som handlar om låg-affektivt bemötande och den här människan sa att hon kunde det där, det är precis så hon jobbar. Det var henne det inte funkade med.

När jag hämtade Sandra en gång så stod dom ute och väntade på mig. Sandra hade en låsning och kastade iväg sitt gosedjur. Den här personalen som tyckte att hon kunde låg-affektivt bemötande ställde sig framför Sandra och sa åt henne att plocka upp djuret. (Ytterligare krav i en redan svår situation). Sandra var arg och vägrade så klart. Personalen säger då ”Det var du som kastade så du får plocka upp” och Sandra fick ett utbrott. Kan man låg-affektivt bemötande och autism så säger man inte så.

Häromdagen var det nåt som hände när Sandra skulle lägga sig, så hon kastade ett gosedjur precis när jag kom in till henne. Jag riktade då min uppmärksamhet mot djuret och sa nåt i stil med ”Nämen ska du ut och flyga ikväll, vart är du på väg nånstans” och då försvann Sandras låsning. Hon blev genast glad och det blev en lek av det.


Igår var damen skör och gnällde om det mesta, men dagen gick rätt bra ändå. Hon har blivit väldigt ostadig nu ett par dagar, och behöver mer fysisk hjälp i trappor och på ställen där hon känner sig osäker/ostadig. Vi hoppas att läget inte förvärras, så hon inte kan ta sig upp eller ner alls. Då behöver vi lyfta henne under varsin arm, och det är inte så enkelt i en trång trappa, precis.

Nåja, hennes nya bostad har inga trappor, och det blir bra det! För ostadig blir hon ibland, även om det troligtvis beror på överbelastning. Det hade varit konstigt om det inte kom en reaktion nu när vi inte har den ordentliga strukturen som hon behöver.

Idag tänkte vi iallafall grilla, om vädret tillåter. I övrigt får vi se vad ork och humör kräver. Enklast är det om Sandra kan vara ute lite för det gillar hon. Själv skulle jag snart behöva göra lite foto-turer, för nu börjar mitt foto-förråd ta slut så snart har jag inga gamla bilder kvar att smycka ut mina inlägg med. Som ni säkert ser…


Ha en fin dag.

.

1 kommentar:

Bellan sa...

Som sagt - Sandra och Turbo är sååå lika i mycket. Jag vet inte hur många gånger vi tagit till gosedjur för att komma vidare vid svåra situationer.

Kramar ❤️